Back on track
Idag kom eleverna tillbaks och därmed är jobbet officiellt igång på allvar. Och med jobbet kommer en del andra saker. Tiden på året sparkar igång fritidsaktiviteter som kommer att ta upp min tid också. Och sen kommer nyheterna in i mitt liv igen. Återigen påminns man om hur diplomati på hög nivå bedrivs med sandlåderetorik.
Ryssland verkar lida av samma mindervärdeskomplex som fransoserna visade prov på för några år sedan då de bara var tvungna att testa sina kärnvapen på nån stackars atoll i Söderhavet. Problemet denna gång är att Rysslands mindervärdeskomplex kan få värre konsekvenser än Frankrikes upplevda tillkortakommanden.
Som vanligt sker allt på en nivå som skulle få en sjuåring generad. Sandlåderetoriken går ut på att bete sig som småbarn och om nån trampar in på min sida så får jag slå den personen. Sen så är det väldigt viktig att flexa sina muskler jämt och ständigt då en uppenbart svag nation omedelbart blir en störres mobbingoffer. Ett litet Georgien har ingen chans mot ett gigantiskt Ryssland som visserligen är försvagat av usel ekonomi under de senaste decenniet, men som ändå aldrig kommer att bli mindre än Georgien som för övrigt inte har det så förbannat gott ställt själv. Så minsta förevändning så skickas "fredsbevarande" styrkor för att bomba och plundra. Ett hån mot allt vad fred heter.
Men Ryssland är inte ensamt om att ständigt känna ett behov av att visa sina muskler. Det där landet i väst gör sitt bästa för att se ut som en belgisk blå. Polen går med på att USA får sätta upp ett missilförsvar och det är lite för nära Ryssland för att de inte ska känna sig tvungna att slänga ur sig steroidstinna grymtningar om kärnvapenbestyckade krigsfartyg i Östersjön. Och så kommer det att eskalera så länge som två av de största staterna leds av makthungriga idioter, båda lika kåta på att bli den största mobbaren i världen.
Själva sitter vi här, inte ens tjugo år efter kallt krig, terrorbalans och stora militärpakter.
Och funderar på om de lärt sig nåt överhuvudtaget.
Går det att hoppas på en världsomfattande revolution?
Ryssland verkar lida av samma mindervärdeskomplex som fransoserna visade prov på för några år sedan då de bara var tvungna att testa sina kärnvapen på nån stackars atoll i Söderhavet. Problemet denna gång är att Rysslands mindervärdeskomplex kan få värre konsekvenser än Frankrikes upplevda tillkortakommanden.
Som vanligt sker allt på en nivå som skulle få en sjuåring generad. Sandlåderetoriken går ut på att bete sig som småbarn och om nån trampar in på min sida så får jag slå den personen. Sen så är det väldigt viktig att flexa sina muskler jämt och ständigt då en uppenbart svag nation omedelbart blir en störres mobbingoffer. Ett litet Georgien har ingen chans mot ett gigantiskt Ryssland som visserligen är försvagat av usel ekonomi under de senaste decenniet, men som ändå aldrig kommer att bli mindre än Georgien som för övrigt inte har det så förbannat gott ställt själv. Så minsta förevändning så skickas "fredsbevarande" styrkor för att bomba och plundra. Ett hån mot allt vad fred heter.
Men Ryssland är inte ensamt om att ständigt känna ett behov av att visa sina muskler. Det där landet i väst gör sitt bästa för att se ut som en belgisk blå. Polen går med på att USA får sätta upp ett missilförsvar och det är lite för nära Ryssland för att de inte ska känna sig tvungna att slänga ur sig steroidstinna grymtningar om kärnvapenbestyckade krigsfartyg i Östersjön. Och så kommer det att eskalera så länge som två av de största staterna leds av makthungriga idioter, båda lika kåta på att bli den största mobbaren i världen.
Själva sitter vi här, inte ens tjugo år efter kallt krig, terrorbalans och stora militärpakter.
Och funderar på om de lärt sig nåt överhuvudtaget.
Går det att hoppas på en världsomfattande revolution?
Kommentarer
Trackback
