Mitt huvud är så tungt. Sju veckors semester sätter onekligen sina spår. Det ger inte jobbångest, men djävlar vilken uppförsbacke det är att gå från nästan ingenting till en massa nånting. Och så ska man vara social också och le och vara artig mot människor som man inte bryr sig så förbannat mycket om.

Det är fredagkväll och den består av tvätt, disk, mikromat och troligtvis ett fånstirrande in i nån typ av skärm. en salivsträng kommer nog att vara synlig och kvällens spänningsmoment blir väl att se om den når ända ner till golvet innan den går av. Det är inte hela världen om det misslyckas. Får nog en ny chans nästa fredag.

Det har visserligen varit en rätt bra vecka. Jag har nått en ny nivå i livet. Siffermässigt alltså. Jag kan nu titulera mig trettioåring. Men i övrigt verkar inte så mycket ha ändrats. Inte inom mig i alla fall. Jag skuttar fram i korridorerna fortfarande när andan faller på och tycker fortfarande att det är kul med tecknad film (eller "animerad film" nu när jag är trettio).

På utsidan har jag väl genomgått min största förändring på flera år. Jag kan inte headbanga längre. Fast jag betvivlar att det kommer att hindra mig från att försöka. Tydligen så har jag en fin skallform enligt mina vänner/kollegor/rasbiologer så det är väl bra antar jag. Jag trivs i alla fall såhär också. Nu kanske mina polisonger kan få den uppmärksamhet jag nekat dem från och till under de senaste åren. Det kanske till och med får plats en liten tauering på nacken. Eller också inte. Vi får se. Först och främst ska mina revben smattras nästintill sönder och prydas med gråskalor. 

Nu plingade mikrovågsugnen.

It's Friday and it's almost eight o'clock. Do You know where your 30-year-olds are?
This one ain't going anywhere.
 

Pensionerad tofs