Jag skulle behöva spy lite galla.

Jag skulle behöva spy lite mörk choklad också, men magen lugnar nog ner sig snart. Min hjärna verkar inte göra det.

Den största styrkan med ett demokratiskt samhälle är också en största svagheten; alla får höra och synas. Eller tanken är att de ska kunna göra det i alla fall. Vissa jobbar hårt för att tysta vissa röster, totalt omedvetna om att bara för att en röst tystnat så betyder inte det att tankarna inte gror. Ytlig förändring som enbart är till för att tillfredsställa de som vill ha omedelbar förändring, sluta tänka på det och gå vidare med sina liv, redo att tysta nästa röst som verkar obekväm för dem. Sen så blir de förvånade när rösterna de tystat helt plötsligt återuppstår. Ofta starkare.

Samma ytliga åtgärder återkommer gång på gång på min arbetsplats. Åtgärder som är enkla att implementera och som utåt sett ger resultat. Och med skolan som inget annat än ett politiskt slagfält, varför skulle långsiktiga och krångliga åtgärder ens vara tänkbara. Det samlar man ju inga politiska poäng på. Tvinga på elever och lärare fler regler rörande ordning och många röstberättigade jublar högt över att nu blir det minsann ordning och reda i skolan för första gången sedan de själva gick där. Med en tår i ögat minns de med glädje sin skolgång, i en skola de troligtvis inte alls tyckte om. Men om man skulle konfrontera dem om det kan de i alla fall säga att det var inte en dans på rosor, men så blev det också folk av dem. Självklart har de aldrig tänkt tanken på att de kanske blivit ännu bättre med en annan sorts skola. Hemska tanke. Att de inte är fulländade. Men å andra sidan, de som inser att de kanske skulle kunna lite fler saker kan ju alltid ifrågasätta behovet då de klarar sig så ypperligt utan dem. Så att bege sig in i en diskussion med dessa människor är något av en frustrerande omöjlighet.

Svaghetsdelen av demokratigrejen ovan gör sig påmind då och då när människor jag tycker sitter inne med idiotiska ogenomtänkta åsikter får komma till tals nånstans i min privata sfär. Ofta genom krönikor och debattinlägg i tidningar som Svenska Dagbladet och Expressen. Äldre barska män som påpekar att skamvrån minsann gjorde män av dem och avdankade tennisspelare som tycker man ska skippa litteraturen till förmån för idrotten då hans spel på ATP-touren gett honom mer möjligheter till upptäckter än någon bok skulle ha kunnat. Dessutom hade han stolt aldrig läst en bok i hela sitt liv. Så debattartikeln bevisar ju faktiskt en sak; man blir smartare av att läsa. Att tro att alla som ägnar sig åt sport kommer att få se världen är självfallet helt befängt och att sen tro att litteratur har en hämmande effekt när man själv inte läst en enda bok blir ett något löst hängande argument. För att inte säga icke-existerande. Slutligen, varför måste sport och litteratur existera i ett motsatsförhållande till varandra? Jag är rätt säker på att min bror som är innebandyspelare på elitnivå kan läsa. Och jag är rätt säker på att vissa av mina akademiskt och litteraturvetenskapligt orienterade kollegor ägnar sig åt sport.

Ibland tänker jag också att man bara borde tiga ihjäl de man uppfattar som idioter. Problemet är bara att de som inte uppfattar dem som idioter hör av sig med uppmuntrande kommentarer och ger dem vatten på sin kvarn. Så det behövs människor som pumpar vattnet motströms också. Vi har alla en bild av hur vårt drömsamhälle ser ut, så då måste vi kämpa för det också. Att tiga fram det går aldrig.