Vem kan döda ett barn? Om flera barn ger sig på dig och tänker döda dig, skulle du kunna göra våldsamt motstånd då? Skulle du kunna skada ett eller flera av barnen?

Ett av spansk skräckfilms karaktärsdrag är att barn ofta förekommer på något sätt, gärna som spöke i stil med de långhåriga barnen i asiatisk skräck. Filmen Who can kill a child känns i det avseendet som en typisk spansk film, men snabbt inser man att det inte är något vanligt skräckdrama man iakttar utan något mycket värre. Obehagliga scener blandade med barnskratt och en lång väntan på om filmens titel får ett ja- eller nej-svar.

Annat mer realistiskt obehag kan upplevas i Battle for Haditha av dokumentärfilmaren Nick Broomfield. Emma Gray Munthe tipsade om den på sin blogg och då jag fått nyvunnen respekt för henne -- inte för att jag saknade respekt för henne, men jag visste inte så mycket -- sen hon gästade Filmkrönikan för ett samtal kring skräckfilm så fick den bli kvällens höjdpunkt. Och jag blev inte besviken.

Broomfields dokumentära stil och mycket personliga karaktärer gjorde Battle for Hadhita till den kanske starkaste krigsfilmen på länge. En krigsfilm som har mer gemensamt med The Road to Guantanamo än med Plutonen. Att sedan låta Ministrys Lies, Lies, Lies vara den hårdrock som marinkårssoldaterna lyssnar på är ett mindre genidrag och de som känner till Al Jourgensens inställning till Irakkriget i allmänhet och George W. Bush i synnerhet inser redan de första sekunderna hur filmen är vinklad. Men Broomfield lyckas få in fler bottnar än så och till slut sitter man och känner hur hoppet är långt, långt borta.

Dagens tema har verkligen varit mörker, då jobbet ackompanjerats av Tiamats nya skiva som damp ner i postlådan idag. Fem års väntan tog slut idag och banne mig om det inte var värt det. Fast egentligen inte. Den som väntar på nåt gott väntar fan alltid för länge. Men bra är den. Dubbeltramp på baskaggarna, growlröster och dödsmetall varvas med synthslingor, Pink Floyd-gitarrer och mörk skönsång. Rysningar längs ryggraden och en vilja att headbanga runt i lägenheten och se farlig ut till refrängen av Equinox of the Gods.

Det har varit en bra, mörk dag. Nu ska den bytas ut mot en mörk natt som får omsluta mig.

Förhoppningsvis blir min natt inte hemsökt utav harmynta bleka dvärgar.

It's raining dead angels from the sky...