Människor verkar behöva vägledning. I vår strävan mot nåt sorts liv är det viktigt att inte göra fel på vägen. Vad gäller vårt inre finns det religioner, självhjälpsböcker och personliga coacher som uppåtäckt vår osäkerhet och snabbt infinner sig för att hjälpa till. Gärna mot betalning. För vårt yttre finns mode. Och det är förvånansvärt hur lika de är varandra, mode och religion. I alla fall för någon som iakttar båda från utsidan.

Som sagt så handlar både mode och religion om vägledning och om vi inte kände ett behov av dem skulle de inte existera. Sen när de väl fått ett existensberättigande ser de gärna att de får ännu mer existensberättigande. Religionen genom att finnas där när de behövs och när de inte behövs skapa ett behov genom att ge oss dåligt samvete och få oss att känna oss syndiga. Modet finns där med förslag när vi behöver det och när vi går vår egen väg finns det där för att säga att vi är fula den här säsongen, trots att vi var skitsnygga förra sommaren.

Kristendomens profeter är i modevärlden utbytta mot människor som Sofie Fahrman och Blondin-Bella som entusiastiskt förkunnar evangeliet enligt Gucci. Att ifrågasätta existensen av en mystisk högre makt som styr allt antingen från århundrade till århundrade eller säsong till säsong är i båda fallen lika svårt, då anhängarna ser sin tro som en sanning. Att just någon diffus högre makt styr allt och vi ska inte ifrågasätta det är självklart. Jag längtar till den dag då någon modig journalist genomskådar modetänkandet och den får blotta sig som den materialism den egentligen är. Producenterna vill ha sina tionden mer än en gång.

Och slutligen kanske den viktigaste likheten. Om vi följer kedjan bakåt, uppåt, till den högre makten finner vi inte gud. På vägen dit finner vi apostlar som med ärliga goda avsikter anser sig göra världen en tjänst. Men i slutet av kedjan sitter enbart människor. Människor med egna vinstintressen i vårt behov av vägledning.

Och vi skola inga andra gudar hava jämte dem.

Amen.