Det är ett hot mot våra soldaters säkerhet. Om det kommer ut att de varit dumma kan folk bli arga och döda dem. Så därför måste vi skydda dem. Det handlar om att skydda de som skyddar vår frihet. Det handlar om att skydda dem som slåss för västerländska ideal i ett land som kanske inte vill ha västerländska ideal, även om det är svårt att förstå för de är ju bäst i världen. Eller? Eller vad handlar det om? Vem vill man skydda egentligen genom att ge sig på budbäraren? Vill man inte att det ska komma ut att krig är ett fruktansvärt misslyckande från början till slut? Inte bara detta krig utan alla krig. Men om människor får det svart på vitt att det är så, så kanske de blir mer negativa till militära insatser och ännu värre, de politiker som tycker om att skicka soldater att dö för makthungerns skull.

Därför måste budbärarna med budskapet om makthavares misslyckanden försvinna på nåt sätt. Man kan sätta dem i fängelse för hot mot rikets säkerhet eller nåt annat påhittat som i IB-affären. Man kan se till att de misskrediteras och får sparken trots att deras berättelser om höga politikers besök till unga horor är sanna. Eller så kan man göra som med Wikileaks. Det vill säga, när man inser att man inte kan slänga dem i fängelse eller få dem sparkade, så kan man försöka få människor att tycka illa om dem. Genom att till exempel säga att nu när de läcker 90 000 dokument från USA:s krig mot terrorn, som innehåller en hel del uppseendeväckande misslyckanden, så kommer det att göra människor i Afghanistan arga och de kommer att döda fler soldater. Och det är dumt. Och oansvarslöst av Wikileaks. Men att begå dessa misstag och ta konsekvenserna av dem är det inte tal om.

Wikileaks är nog något av det största som hänt informationsflödet. I tider då många journalister gör betydelselösa nonsensreportage om kungens middag med prinsens utvikningsbrud och de som vill bevaka krig gör det helt på militärens villkor i tron att det de rapporterar är helt neutralt och inte det minsta färgat av att leva sida vid sida med sina armépolare i tron att man är en av dem, så finns äntligen ett forum för informationsspridning som inte sållas bort av nån skiträdd chefredaktör som hellre toppar med ytterligare en uppsättning hudfläckar om kanske är farliga eller kanske inte.

Fast jag undrar hur det känns att vara journalist när man sitter och ändrar små detaljer i förra årets artiklar om fästingbett när folk som inte är journalister gör det äkta, betydelsefulla journalistiska arbetet. Det som förändrar världen. Som öppnar ögon. Som skapar meningsfull debatt. De som inte kryper bakom sina "armépolare" ute i fält och sen kommer hem med "öppnade ögon" och nästintill utan kritik hyllar "våra grabbar" där borta.

Jag förstår att makthavare har problem med Wikileaks. När de fått hyfsad koll på journalisterna genom att äga media och tror de kan pusta ut, kommer helt plötsligt en ny aktör som till synes har inga andra syften än att sprida så mycket information och fakta som möjligt för att ge gemene man en chans att förstå det mörka spelet som spelas bakom våra ryggar.

Precis som en riktig journalist.