Jag tror det här är dagen jag ger upp. Den svenska identiteten har inget att göra med solidaritet, tolerans och jämlikhet längre. Den svenska identiteten har att göra med egoism, främlingsfientlighet och klyftor mellan dom som har och dom som inte har.

I all konstig valhets -- som mest består av att presentera väljarstatistik -- kan jag inte låta bli att tänka på en bok jag försökt att ta mig igenom men inte orkat ta tag i riktigt som behandlar den amerikanska arbetarklassens stöd till det republikanerna trots att de ständigt gör det svårare att vara arbetarklass. Anledningen till att en så stor del röstar på republikanerna ändå har att göra med partiets profilering i moralfrågor; att de är emot abort och homoäktenskap, något som går hem i de religiösa arbetarhemmen.

I Sverige är det för de allra flesta inte moralfrågor av den karaktären som avgör valet, men paralleller kan ändå dras. Man lockar arbetarklassen med jobb och inte bara lockar med jobb utan säger att det är jobbet som gör en värdefull som människa. Med ord som "samhällsbärare" samlas alla med ett jobb och blir värdefulla för samhället. Har man inte jobb, är man med andra ord inte samhällsbärare. Vad är man då? Samhällsstjälpare?

Genom att göra det svårare, både ekonomiskt och moraliskt, att vara arbetslös skapar man en maktförskjutning till arbetsgivarens fördel. Visst, lönen är låg och du behandlas som skit, men du är ju en arbetare och då är du i alla fall en samhällsbärare. Den solidaritet du kanske ändå känner för samhället blir ett utmärkt sätt för styrelser, chefer och aktieägare att tjäna grova pengar på dig.

Så det nya arbetarpartiet är nog faktiskt ett arbetarparti, men inte ett arbetarklassparti. Därav parallelerna till  boken. Man lockar med något som verkar vackert, som kanske sen inte visar sig vara det. I USA har republikanerna suttit vid makten ett flertal gånger och ändå har inte ett skit gjorts för att ta bort aborträtten. Däremot har rätt mycket gjorts för att ge storföretag mer makt över sina anställda. I Sverige har det kanske skapats fler jobb, kanske inte, men klyftorna har ökat. De lågavlönade har fått en spottstyver mer som de får tack vare nerdragningar på andra områden som de kanske behöver nyttja en dag. De högavlönade har fått exakt samma procentuella ökning av rena pengar i handen och fått allt annat än en spottstyver.

Men är det så fult att tjäna grova pengar, att vara rik? Nej, i grunden inte, men ett samhälle med stora klyftor är inte ett särskilt bra samhälle. Det där med brottsligheten blir lätt ett större problem, speciellt när människor längst ner på den socioekonomiska skalan ser rika roffa åt sig alltmer av kakan och samtidigt blir det svårare för de på botten att ta sig uppåt. Det är sånt som skapar brottslighet, inte att man ser ut som att man är från Mellanöstern.

Så om de rika bidrar mer till samhällets välfärd skulle det vara bra av flera skäl. Sen så kan man ju tycka att människor som lyckats i det svenska samhället har gjort det på bekostnad av skattepengar och att då sen när man fått sin egen välfärd bekostad inte vilja vara med och hjälpa efter bästa förmåga är rätt lågt. Tyvärr verkar det dock som att det är viktigare att en person som klarar sig helt okej på sin lön (däribland jag) får ännu mer att handla för. Och det har vi ju förtjänat, vi är ju faktiskt samhällsbärare.

Att vi sen skyller vår minskade välfärd på invandrare är väl ingen direkt överraskning. Har samhällsklimatet dragit högerut, kan vi väl lika gärna fortsätta åt det hållet. För är inte de där invandrarna rätt hemska? De begår brott, de slår sina barn och fruar för att bevara hedern och de hotar den svenska identiteten med sin islamism. Jag har skrivit så ofta om det här, att jag bara tar det i korthet: brott begås inte av speciella etniciteter utan däremot så är det människor som upplever att de sitter fast längts ner i samhället som ligger i riskzonen och där har vi placerat många invandrare från Mellanöstern och Afrika, infödda svenska män slår och dödar sina fruar för att skydda sin heder också vilket är ett problem med det svenska samhället och inte enskilda svenska individer och slutligen så är islam inte ett hot mot den svenska identiteten då antalet muslimer som vill göra islam till en statsreligion i Sverige är rätt få. Om vi nu är så förbannat rädda om den så kallade svenska identiteten, så borde vi vara betydligt mer rädda för amerikansk kultur.

Jämställdheten då? Tja, i ett samhälle där de som jobbar inom klassiska mansyrken tjänar storkovan på ROT-avdraget, ser RUT-avdraget till att göra kvinnorna till tjänstefolk. Till exempel. Visst får fler jobb och om det är det enda som räknas så är det väl bara att tuta och köra.

Vidare så är en helt jämn uppdelning av föräldraförsäkringen tydligen en dum idé. Det är klart att man kan förstå de ekonomiska argumenten, men ska de verkligen få stå i vägen för den ena förälderns möjlighet att få vara med sitt barn lika mycket? Och i ärlighetens namn, nog har de allra flesta råd med helt delad föräldraledighet? Och har man inte det, så kan man ju börja kämpa hårdare för jämställdhet. Att föräldrar gärna vill bestämma själva över sin tid med sina barn går väl också att förstå, men är det inte lite väl naivt att tro att ens egna val inte på något sätt är färgade av årtionden av en klassiskt könsfördelad familjesyn?

Men tydligen är dessa frågor inte intressanta.
Vi vill ha mer pengar för vi kommer nog inte att bli sjuka. Det blir nån annan.
Och om välfärden tryter så är det ju invandrarnas fel. Det löses enkelt.
Men så länge du har pengar på banken klarar du dig och att du och dina närmaste klarar dig är ju det enda viktiga. Och skulle det bli lite svårt att få saker att gå ihop, kan ni ju alltid skaffa en piga.

Och jag som trodde att ett samhälle värderas utifrån hur väl man tar hand om de svaga som behöver hjälp och inte de starka som klarar sig i de flesta väder.
Tydligen hade jag fel.
Ni har rätt.
Jag ger upp.