En bloggare steg in på sin sajt. Så tomt det var, trots att det var allt annat än tomt inom honom. Inget hade skrivits ned på flera veckor trots att det kanske var just under den perioden som det behövdes mest. Men annat kom i vägen och när inget kom i vägen lät han sig själv komma i vägen. Så när han äntligen efter flera veckor faktiskt loggar in och trycker på "skapa" så börjar han högtravande. Han till och med hänvisar till sig själv i tredje person. Och det verkar som att han inte har för avsikt att sluta göra det.

Eller jo, det har jag visst det. Det är ett fantastikt enkelt sätt att distansera sig från det man skriver, men jag tror inte att det är en så vidare värst bra idé när man faktiskt har saker att få ur sig.

Under de här veckorna som gått så jag inte lyckats sätta mig och skriva nåt överhuvudtaget har som sagt allt möjligt dykt upp, stannat, vridits och vänts i huvudet. Rasism, islamofobi, de gamla vanliga farhågorna om att det finns så många människor som på ett eller annat sätt profiterar på rädsla och okunskap. Parasiter som försöker ta över värddjuret.

Men nåt mer nytt är ifrågasättandet av min egen roll och mitt eget liv. Det har hänt så mycket på sex år. När jag började som lärare upplevde jag mig själv som en världsförändrare. Det var i alla fall mitt mål och resten av världen tycktes hålla med mig. Den protesterade inte i alla fall. Det kändes som att jag hade mandat att undervisa och göra världen till en bättre plats.

Men nu vet jag inte längre. Mitt mandat tycks sträcka sig mer till att serva kunder som alltid har rätt. Och tycker nån att jag har fel, så har jag det också om jag inte släpper allt jag håller på med för att bevisa bortom allt rimligt tvivel att jag är oskyldig. För är jag skyldig -- eller snarare möjligtvis kanske eventuellt inte oskyldig -- kan det kosta pengar och pengar är viktigt. Det är det viktigaste i helaste världen.

Det handlar om kundrelationer som ligger till grund för vår ekonomi och utan en ekonomin existerar inte min tjänst. Och existerar inte min tjänst, ja hur ska jag då kunna förändra världen? För med en tjänst kan jag kanske förändra nåt litegrann, pyttelite, men utan så går det ju inte alls.

Så många vill påverka hur jag gör mitt jobb och den påverkan jag utsätts för känns väldigt ofta som frånvänd undervisningsaspekten.

Men gud, det här blir ju inte alls bra. Fan.

Det sista jag behöver just nu är att vara lugn och sansad och försöka framställa mig själv som en människa i harmoni med livet och enbart lite irriterad.

Så varför kan jag inte bli riktigt arg här? Det är ju för fan min blogg. Visst, jag är ofta rätt förbannad när jag skriver saker här, men försöker låta bli att kalla folk för korkade djävla idioter även om det ofta är syftet med det som skrivs.

Varför, varför, varför fan går det inte att få ur sig vad jag vill skriva här? Varför är det en helvetes djävla kukspärr som sitter i min skalle? Varför dyker lusten att skriva av sig upp när förmågan verkar vara totalt skjuten i sank? Visst skrivs det korta helvetes inlägg på Facebook, men de är ju inte skrivna av Wolverine Blues utan Otis Driftwood och jag är inte redo att låta honom ta över. Han skriver korta obetydliga saker. Wolverine Blues skriver långa texter, betydelsefulla i alla fall för mig.

Jag slutar här och börjar om. Men detta får vara kvar.