När jag började titta på skräckfilm med en kompis för ett antal år sedan började vi med en film som skulle komma att revolutionera mitt filmtittande åtminstone fram till idag. Och det känns som att det kommer att fortgå ett bra tag till. Men det var inte bara i mitt liv som filmen skulle få en stor betydelse. Under mitten av 80-talet spelade den nog sin allra största roll i den svenska debatten kring videovåldet.

I början av 70-talet befann sig filmstudenten Tobe Hooper inne i en järnhandel i södra USA. Av någon anledning var det en stor folksamling som ville in och Hooper började fundera på hur han snabbt skulle kunna ta sig därifrån. Han såg sig om i butiken och upptäckte att han befann sig framför en hylla med motorsågar. I tanken skulle detta kunna vara lösningen, men i tanken väcktes något mer än så. I tanken väcktes en idé till en film. Åtminstone till hälften av en film.

I slutet av 50 -talet arresterades en man vid namn Ed Gein för mordet på en kvinnlig butiksföreståndare i en liten sömnig småstad i den amerikanska mellanvästern. Men mordet i sig var inte det han skulle bli mest känd för. I hans bostad hittades kvinnan hängandes uppochner med buken öppnad likt ett rådjur som fällts av en jägare. I de andra rummen och i kylen hittades kroppsdelar som gjorts om till prydnadsföremål som exempelvis en soffa dekorerad med ben, kranier som användes som soppskålar och lampskärmar av människohud. Dessutom fann de en dräkt av människohud som Ed sytt ihop av flådda kvinnliga lik han grävt upp på den lokala kyrkogården. Hans väg in i det vansinne han levde i tog sin början 1947 då hans mycket auktoritära mor avled och lämnade en känslomässigt förvirrad Ed ensam.

Ed Gein är den seriemördare som betytt mest i filmhistorien. En medelmåttig thriller om hans liv kom för några år sedan, men han hade innan dess hunnit inspirera andra filmmakare. Eds besatthet av sin auktoritära mor inspirerade till Norman Bates i Psycho och hans dräkt av hud från kvinnor gav upphov till karaktären Buffalo Bill i När lammen tystnar. Besattheten av att  klä sig i kvinnohud och att inreda med människordelar gav Tobe Hooper andra hälften av sin film.

En varm sommardag i Texas är några ungdomar på genomresa i en liten småstad som på senare tid utsatts för gravskändningar där kroppar grävts upp och försvunnit medan andra placerats i makabra poser på kyrkogården. Efter ett obehagligt möte med en liftare når gruppen fram till det hus de bestämt sig för att leta rätt på. Det har tidigare visat sig att några av ungdomarna spenderat tid i stan som små och i ett hus utanför. Besöket i det övergivna huset för dem vidare till ett allt annat än övergivet hus. Ett hus inrett med människoben. Ett hus som bebos av en far och två söner ur en släkt med boskapsslaktare. En son som tidigare försökt få lift med ungdomarna. Och en son som klär sig en läderartad mask av människohud och som förutom hammare och köttkrokar även har en stor motorsåg till sitt förfogande.

Ett av filmens arbetsnamn var från början Headcheese vilket syftar till den rätt som man får då man kokar bort det absolut sista av ett kranium på ett slakteri. Som det vi kallar sylta ungefär. Filmen bytte sedan namn till Leatherface efter den stora mannen med motorsåg som ständigt gömmer sig bakom masker av människohud. Till slut ändrar distributören namnet på filmen till The Texas Chain Saw Massacre. Motorsågsmassakern blir den svenska titeln när den når våra breddgrader.

Precis som i många andra länder tar videons intåg Sverige med storm och till viss del helt oförberett. Vi och alla andra länder har en filmcensur, men den gäller enbart filmer som visas på bio. Detta öppnar upp för en helt ny ty av filmer som tidigare aldrig dykt upp i Sverige. Men den totala friheten blir inte så långlivad och den ger upphov till en debatt som försigår nästan parallellt i bland annat Sverige och Storbritannien. Det är debatten om videovåld som tas upp i bland annat Studio S med Siewert Öholm. I Sverige är det framförallt en film som får symbolisera det okontrollerade, mycket skadliga, blodiga videovåldet och det är Motorsågsmassakern.

Precis som i så många andra debatter mot något som upplevs skadligt är det väldigt få motståndare till Motorsågsmassakern som har sett filmen. Den får snabbt ett rykte om sig att vara en oerhört våldsam och blodig film. Den värsta av de värsta. Men det finns vissa problem med den beskrivingen.

För det första så innehåller filmen knappt något blod alls. Det våld som skulle kunna leda till att blod sprutar sker utanför bilden eller med någon som blockerar det våld som försigår. Detta är klassiska grepp i en´genre där idéerna ofta är större än budgeten. Tobe Hooper siktade dessutom på attt filmen skulle få åldersgränsen PG-13, då en gräns för matinéfilmer och filmer som kunde innehålla vissa våldsinslg, men som var riktade mot familjer. MPAA, som sätter åldersgränser och även kräver klipp i filmer, höll inte med.

För det andra så är den inte så extremt våldsam jämfört med de andra filmerna som togs upp i debatten. Men filmen har dock något som de andra filmerna inte hade och det var en sadism som var mer eller mindre riktad mot tittaren och inte bara mot offren.

Det finns många faktorer som gör Motorsågssmassakern så speciell. Filmen verkar sakna musik helt och hållet, men det är inte riktigt sant. För det finns ett soundtrack, men det består av ljud av olika slag som körs genom filter och bidrar till den redan obehagliga stämningen. Det mest kända är ett återkommande ljud av en gammaldags fotoblixt som fått gå genom ett filter och dragits ut till ett ljud som nästan påminner om en skrikande katt, men mycket mer mekaniskt.

Fotografen i filmen är en man vid namn Daniel Pearl och vad han bidrog med är en avskalad bild med låga vinklar och ett bildspråk som påminner om en dokumentär. Det saknas dramatiska ljussättningar vilket bidrar till en mer realistisk känsla. Det ska dock tilläggas att filmfotot är något av det vackraste i film någonsin enligt min mening. Lägg därtill extrema närbilder och förutom ett läskigt skruvat ljud har vi nu även ett foto som skalar bort det teatraliska och gör allt mycket mer påtagligt och svårt att distansera sig från.

Miljöerna spelar stor roll och den galna familjens hus är inrett med ben och det ligger fjädrar från höns utspridda över hela golv. En skjutdörr i stål döljer rummet där Leatherface tar hand om det kött de samlat på sig. Köttkrokar dinglar från taket och ett par frysboxar vittnar om att ungdomarna inte är de första som råkat illa ut. Den ödsliga delen av de amerikanska södern kommer till sin rätt i husen som är utspridda långt ifrån varandra och bidrar än mer till känslan av att har man väl tagit sig dit har man ett nästan omöjligt uppdrag att ta sig därifrån levande.

Allt ovan  bidrar tillsammans med skådespelarinsatserna till en film som är allt annat än lätt att se på. Det är inget som underhåller utan en film som nästan våldför sig på tittaren genom den bizarra och obehagliga atmosfär som filmteamet lyckats skapa.

Och det är det som gör filmen så speciell för mig. Den är helt omöjlig för mig att distansera mig själv ifrån. Den är så närgången att vi inte bara känner för offren; vi blir offren. Vi är kanske inte offer för Leatherface, men vi är definitivt offer för Tobe Hooper och det monster han skapat.

Precis som Wes Cravens Last House on the Left är Motorsågsmassakern en produkt av sin tid. Den skulle inte kunna göras likadan idag, vilket nyinspelningen vittnar om. Det ödsliga södra USA är tämligen lamslaget av den bränslebrist som rådde vid tiden då filmen spelades in och detta tema går igen i filmen, dels direkt då vi möts av bensinstationer utan bensin i pumparna, men även indirekt då svårigheten att kunna förflytta sig de stora avstånden verkar gå igen i ungdomarnas svårighet att fly från sin fruktansvärda situation. Vietnamkrigets fasansfulla bilder verkar även här inspirera till en mer dokumentär stil i berättandet och återigen blir vi påminda om människans grymhet då ondskan representeras av människor. Denna gång av människor som i lågkonjunkturens USA drivits från de jobb de haft i generationer.

1984, ett väldigt passande år, totalförbjöds Motorsågsmassakern i Sverige. Den förbjöds även bland annat i Finland, Norge, Storbritannien och Västtyskland under den tiden.

När sedan filmcensuren började avta under 90-talet började filmdistributörerna återigen titta tillbaks på de filmer de försökt få in i landet. De skickades återigen till Statens Biografbyrå för att utvärderas och en efter en kom de in i det svenska - och det europeiska - samhället, en del till en början klippta, men sen även oklippta. 1994, tio år efter att den totalförbjudits och tjugo år efter att den hade premiär, släpptes Motorsågsmassakern återigen in i Sverige, om än klippt.

2001 släpptes den oklippt.