Som för så många andra i tonåren, så fanns det ett antal filmer vars titlar cirkulerade i den krets jag tillhörde. Dessa filmer var ofta av den sorten som mer eller mindre öste blod över tittaren, men de var så extrema i sitt övervåld att de efter de första tio minuterna lockade till mer skratt än fasa. Det var också syftet med dessa filmer som tillhörde en kategori som heter splatterfilmer. De flesta splatterfilmer innehåller en sån kopiös mängd slafs och kroppsvätskor att de i nästan hundra procent av fallen blir komiska, ibland avsikttligt och ibland oavsiktligt.

De filmer som var på tapeten i mina tonår var Bad Taste och Braindead. Båda filmerna är någorlunda kända även utanför skräckkretsar, dock inte så kända som några av de senare filmerna regissören gjorde; Sagan om ringen och King Kong. En av dagens största regissörer, Peter Jackson, började alltså sin filmbana i Nya Zeeland med att lemlästa rymdvarelser med motorsåg och zombier med gräsklippare.

En annan film som också nämndes var italienska Salo eller Sodoms 120 dagar av Paolo Pasolini. Den är av en helt annan kaliber. Filmen är ett antifascistiskt drama där vi får se några högt uppsatta fascister under slutet av andra världskriget roa sig med att förnedra och tortera ungdomar. Det är inte så mycket blod i filmen, men den mentala förödmjukelsen som filmen mer eller mindre trycker ner i halsen på tittaren är så mycket värre än allt meningslöst motorsågande i filmhistorien. Pasolini skyr inga medel i sitt drama utan visar bland annat ungdomar i koppel ätandes avföring och hans avsky för fascismen får honom att bre på mer och mer.

Det som främst skiljer Bad Taste från Salo är det faktum att Peter Jackson var en liten okänd filmnörd när han gjorde filmen och Pasolini var en etablerad regissör som bland annat suttit i juryn i Cannes tio år tidigare. Så Salo var en förhållandevis stor produktion av en regissör som skulle få stor uppmärksamhet för sitt verk. Och uppmärksamhet fick han. Filmen orsakade stor kontrovers när den kom och Pasolini mördades under mystiska omständigheter efter att filmen gjorts klar.

Peter Jacksons blodiga första filmer (han gjorde även en skruvad variant av mupparna med sex, droger och våld), mötte inget direkt motstånd från allmänheten, dels för att de var rätt små och det gick inte att ta dem på allvar. Visserligen totalförbjöds Bad Taste, men den skapade ingen direkt debatt i världen. Men som svensk cineast bör man veta att Braindead var den första splatterfilmen som vare sig förbjöds eller klipptes i Sverige. Det kanske inte säger så mycket, men den öppnade dörren för många tidigare totalförbjudna och sönderklippta filmer och framförallt så har i stort sett sluta klippa filmer om de inte innehåller ofrivillig våldsam porr. Den sista filmen totalförbjöds i november 1997.

För de flesta tonåringar så är fascinationen med skräckfilmer något som håller sig till just tonåren. Ett sökande efter gränser att tänja som sedan dör ut då vuxenlivet träder in och man av olika anledningar återgår till mer normal kulturkonsumtion.

Men det finns vissa som inte blir "vuxna" när det gäller filmer. Fascinationen håller i sig och i många fall växer sig starkare. För min egen del så såg jag inte så mycket skräck som tonåring, förutom ovan nämnda filmer, utan jag fokuserade mer på actionfilmer och frossade i Seagal, Van Damme, Schwarzenegger och grabbarna. Men samtidigt började jag få upp ögonen för andra genrer genom bland annat Pulp Fiction, Forrest Gump och De misstänkta.

Under min tid på universitetet började min fascination för skräckfilmer att ta fart, men den höll sig inom de mer normala skräckfilmerna inom slashergenren (se föregående inlägg), ända tills jag lärde känna Fredrik. Fredrik var en kille med liknande intressen som jag och ett lite mer utvecklat intresse för skräckfilm än det jag hade. Under en en tid träffades vi varje vecka, drack saft och såg på skräckfilmer. Jag visade de jag hade och han visade sina. Det blev mycket film som Terror på Elm Street, Halloween och Hellraiser. De är ganska normala skräckfilmer, men vi började det hela med att se en film som vände upp och ner på min syn på skräckfilm.

Tobe Hoopers Motorsågsmassakern.

Den tänkte jag skriva om i del III, för om jag känner mig själv rätt så behöver den ett helt inlägg.

Kram på er.