Tanken har varit att följande text ska vara en debattartikel som jag skulle ha skickat in till någon av de stora tidningarna, men det har inte blivit av. Dock har ämnet gnagt i mitt huvud en hel del den senaste tiden, så jag gör helt enkelt som så att jag skriver den här.

Min ej inskickade debattartikel:
Dårarnas retorik
För att undvika efterföljande kommentarer som enbart lyfter fram min politiska vridning som en anledning att bortse från allt som skrivs i detta debattinlägg, så bör en sak klargöras. Jag lutar mer åt vänster än åt höger och därför kanske det inte är så konstigt att jag just fokuserat på det språk som används av högerpartierna. Dock så är jag fullt medveten om att det politiska språket hos alla partier bör granskas och inbjuder härmed med glädje en liknande debattartikel från någon som lutar mer åt höger.

Politiker vill ha makt av olika anledningar. Den kanske mest nobla av de anledningarna är att man står för en ideologi som man tycker är mycket bättre lämpad att styra ett samhälle än den för stunden rådande. Det minst nobla är väl då kanske den som helt enkelt handlar om att ha makt för maktens skull, alltså den egna individuella vinningen är drivkraften.

För att få makt måste man nå ut till folket och tala till dem på ett sätt som gör dem övertygade om att man är den bäst lämpade att axla det stora ansvar det är att styra ett land. Och det är här språket och orden kommer in i det hela och då och då dyker skrämmande exempel upp. Speciellt från partier som ligger lite mindre säkert till i opinionsundersökningarna och det är förvånande hur ofta det fungerar. Vad det handlar om är uttryck som saknar en faktisk definition, men som ändå lyckas samla en del av folket.

Min första kontakt med ett konstigt ord inom politiken var "flumskola". Som gymnasielärare är det lite svårt att undvika det. Den person som jag associerar ordet med är Folkpartiets Jan Björklund och begreppet började användas flitigt under den senaste valkampanjen, visserligen inte nödvändigtvis av Jan hela tiden. Men när man på ett negativt sätt pratade om flumskolan så fanns det någon sorts bild av Björklund som den som skulle få ett stopp på den.

Och vem vill ha en "flumskola"? Inte många visade det sig och röstade på Folkpartiet. Men vad är egentligen en "flumskola"? Några "skrämmande" exempel på lokala gymnasiekurser i till exempel handarbete fick vara sinnebilden för allt som var fel och nu skulle det allt bli ändring på det. Vad som var motsatsen till flumskolan sades inte direkt, för definitionen av just flumskola var alldeles för vag och är det fortfarande. Men vi vet att vi inte vill ha den. Ha vad?

Nu i höstas fick vi på min skola se en inspelning av en presskonferens där Björklund presenterade den nya gymnasiekolan, den som skulle vara slutet på flumskolan, och den tanke som dök i mångas huvuden i aulan den eftermiddagen var att den nya gymnasieskolan är inte så värst olik den nuvarande. Men det vet förstås inte de flesta som röstade fram Björklund. De hade ingen direkt koll på hur skolan fungerade egentligen, men det kallades flumskola och det ville de i alla fall inte ha.

Att använda ord utan att definiera dem är ett sätt att dra till sig folk som på något sätt uppfattar sin egen defintition av orden som den enda som existerar är ett rätt lågt trick, men det fungerar. Det fungerade för Björklund och nu försöker Hägglunds kristdemokrater och Sverigedemokraterna samma sak inför det kommande valet.

I en rad utspel på senaste tiden har Hägglund och hans partikamrater börjat svänga sig med uttryck som "verklighetens folk" och "sunt förnuft" för att locka nya väljare till partiet. KD säger sig tala till dem som inte vill styras av en åsiktselit utan de gamla sunda värderingarna ute i stugorna i Sverige är lika värdefulla som de som vädras på kultursidorna i huvudstaden.

Och det är klart att allas åsikter är värda lika mycket, men det finns ett stort glapp i Hägglunds retorik som är så stort att det måste vara medvetet. Där ute i stugorna utanför huvudstaden finns inte en homogen grupp som alla tycker samma sak, lika lite som det finns det på kultursidorna. Många är nog de som känner sig träffade av begreppet "verklighetens folk", men det betyder inte att de tänker och resonerar på samma sätt. Det är ett plumpt sätt att dela upp befolkningen i "vi och dom" på ett sätt som för tankarna till den retorik som Sverigedemokraterna använder för att värna om det där "äkta svenska" som även i deras fall saknar definition för det som är svensk kultur är inte på något sätt något som uppstått ur enbart den svenska myllan utan är resultatet av århundraden av utländska influenser med bland annar en julgran från tyskland, en röd tomte från USA, kåldolmar inspirerade av turkisk matlagning och en Messias från Mellanöstern modifierad av folk från medelhavsområdena. Så varför måste vi helt plötsligt skydda svensk kultur från utländska influenser då de i mångt och mycket är sjävla grunden till det som vi kallar svenskt?

Men det handlar återigen som sagt om odefinierade begrepp som samlar många människor. Det "sunda förnuftet" som KD dessutom säger sig stå för är exakt samma sak. Vi hänvisar ofta till det sunda förnuftet när det gäller att ta ställning för något eller göra något och antar att alla vet vad det betyder. Och i vissa fall så vet de flesta det. Men inte i alla fall. Det som är sunt förnuft för en person är inte nödvändigtvis sunt förnuft för en annan och inom politiken är det definitivt inte det. Men många identifierar sig ändå med uttrycket sunt förnuft, för vad är alternativet? Att man har ett osunt förnuft? Det är ju inte bra, så då måste man ju rösta på de som står för det sunda förnuftet.

Det finns en annan aspekt av dessa tomma ord och det är just detta med motsatserna. Om man inte tyr sig till KD, tillhör man då "overklighetens folk" och saknar sunt förnuft? Självklart inte. Verkligheten är den värld jag existerar i och det är också den värld du existerar i även om båda världarna kan verka olika och bara för att mitt sunda förnuft inte överensstämmer med ditt så är inte ditt förnuft osunt. Det handlar om olika värderingar och åsikter.

Det finns inom politiken andra ord som genomsyrar vårt samhälle utan att de flesta för den skull vet vad de står för. Stanna gärna upp om du stöter på ett nytt ord och och avfärda det inte som politikerprat utan ifrågasätt. Det är din rättighet, och även kanske skyldighet, som väljare att göra det. Men det är som med kejsarens nya kläder, man riskerar att få bannor för att man ifrågasätter något som många upplever som så självklart, trots att de egentligen själva skulle behöva ta sig en rejäl funderare på om de inte är lite nakna egentligen.

För vad betyder ord som "nyliberal"? Ja, inte kan det betyda liberal i alla fall för då hade ju inte begreppet behövts. Så nyliberal måste följaktligen bland annat betyda "inte liberal". Från USA kom begreppet "compassionate conservative" som anammades av vissa moderater som började kalla sig själva "medkännande konservativa", men vad betyder det förutom att de som enbart är konservativa saknar medkänsla?

/W. Blues - en av verklighetens folk precis som du