Efter en helgs Finlandskryssande befinner jag mig nu i den lilla skithålan där jag växte upp. Jag vet inte direkt vad det var som fick mig att återigen ta bussen upp hit för att spendera en vecka här.

Men det kan vi återkomma till. Jag har ju faktiskt varit på min första Finlandskryssning. Kanske även min sista. Jag vet inte riktigt. En temakryssning med ett vettigt tema skulle nog locka igen. Temat för den kryssning jag åkte på var vettigt, Kalifornien- och surfartema, men verkställandet var patetiskt.

Direkt efter jobbet drog jag och tre kollegor till Viking Lines färjeterminal och klev ombord på färjornas motsvarighet till Globen, 80-talshärket Mariella. Byggd av en mängd plåt som bockats till så räta vinklar som möjligt såg hon ut som en gigantisk LEGO-båt och jämfört med nutida amerikansk stridsflygsteknologi, så är båten inte bara synlig för radar utan den måste verkligen dyka upp på åländska tv-skärmar så fort den lämnat skärgården.

Väl ombord gjorde vi oss snabbt hemmastadda i den lilla fyrbäddshytten, gick upp på däck vid avfärd och bytte sedan om till aftonklädsel innan bufféen. Resten av kvällen ägnades åt alkoholinmundigande och stor besvikelse på kvällens tema. Jag hade hoppats på mycket surfmusik och Beach Boys, men ack vad jag bedrog mig. Tydligen är Viking Lines uppfattning om California Show exakt samma sak som en Las Vegas-show, med dans, paljetter och samma djävla musik som återkommer gång på gång då lagommusik ska tillfredställa lagommänniskor; Dolly Partons 9 till 5 och väl valda Grease-låtar spyddes in i mina öron. Lägg till det trubadurer som låter som trubadurer i allmänhet -- jag har snart tillräckligt med belägg för min teori att de klonas fram -- samt ett kombinerat disco och rökrum där den nyaste låten handlade om en bot. Så det var med lite besvikelse och en djävulsk mängd alkohol i blodet som jag slocknade den natten.

Morgonen inleddes med att vi kom fram till Helsingfors. Jag har aldrig varit i FInland, men jag är mycket förtjust i finsk hårdrock och metal, så jag inbillade mig att Helsinki skulle vara lite som den finska hårdrocken är i jämförelse med den svenska och den amerikanska; helt utan skam. Det mest uppenbara exemplet är väl Lordi antar jag; ett gäng finska latexmonster som är ungefär lika hårda som Bon Jovi. Jag gillar dem inte för de spelar alldeles för mesig musik, men det skamlösa finns verkligen representerat. I en tid då band tar livet av journalister som kallar dem för goth metal, så är det en totalt accepterad form av genre att sälla sig till. Att blanda stilar är också något som funkar alldeles utmärkt; Nightwishs blandning av opera och metal är väl den mest kända, men den mest extrema kanske är Finntrolls blandning av extrem metal och humppa, finländsk polka. Helt utan skam, men det är just att de inte skäms för sin musik som de troligtvis är så framgångsrika. Helsinki är precis likadant; helt utan skam. Men där kunde det ibland bli lite väl mycket.

Gigantvaruhuset Stockmann hade "Galna Dagar" och allt gick i gult. Det hade ingenting med påsken att göra för deras rea-maskot var ett gult spöke som hängde överallt antingen som ballonger eller draperat tyg. Människor i överflöd och reaföremål uppradade i samma mängd gjorde Stockmann till en vidrig blandning mellan NK och Överskottsbolaget.

Efter besök i tempelkyrkan och till andra ställen gick vi så tillbaks till båten för at påbörja en mycket bättre afton denna gång. Istället för buffé blev det restaurangen och en underbar tonfisk, istället för rökig discobar blev det sportbar med tillhörande hårdrockande bartender och istället för vämjeliga paljettfjollerier blev det ösig rock 'n' roll. Finska rockarna The Hurriganes firade nåt släpp med eget uppträdande och ett förband som lirade Hurriganes-covers. Mycket angenämt. Bandet drog till sig intressantare människor också. En del rock 'n' roll och en hel del alkohol senare damps det i säng i rummet där mina kollegor sov så gott.

Så på det stora hela var det helt okej, men jag kan uppleva nästan detsamma genom att stanna kvar i Stockholm. Därmed inte sagt att Finlandskryssningar inte kommer att drabba mig i framtiden. Men jag ska noga kolla temat.

Efter ett dygn i Stockholm bar det så av till hembygden. Eller hembygd och hembygd, jag är född och uppvuxen där, men jag har inte bott där på nio år. Dock finns en ensamstående far, en förlovad mor och världens bästa lillasyster kvar där, så jag antar att det var därför jag åkte upp. Fast mor och lillasyster ska hälsa på världens bästa lillebror över påsken så jag blir husvakt och kattvakt.

Det är inte helt åt helvete att befinna sig här. Det kan vara skönt att komma bort ett tag och det är definitivt skönt att träffa släkten igen, så länge jag vet att jag har mitt liv och min lägenhet att komma tillbaks till. Människorna här är det inget fel på, i alla fall inte de jag umgås med. Problemet är bara att de är så förbannat få nuförtiden och jag klandrar dem inte. Jag har ju flytt fältet också och jag betvivlar att jag kommer att flytta tillbaks. Det kan kännas lite hårt ibland, för det är ganska skönt att kunna ha familjen så nära, men det är också det enda som skulle finnas här. Mitt liv är inte redo för det än och kanske blir det aldrig det.

Framtiden får utvisa.

That's all, folks.