En förändring som hänt i mig sedan jag började blogga är att jag känner mig mer skärpt, mer observant. Man letar efter saker som kan platsa i dagens jakt på bekräftelse.

Den stora observationen idag är hur ovan jag är vid att bo i hus och lägenheter där jag har tillgång till mer än ett rum. Just nu sitter jag kattvakt i mammas lägenhet/radhus vilket innebär att jag har tillgång till hela huset. Så var ska jag ha alla mina saker. Var ska gitarren stå, var ska laddaren till mobilen kopplas in och var bör datorn höra hemma? Van vid min etta som jag är har jag slagit upp mitt högkvarter i vardagsrummet. Här finns TV:n och stereon sen tidigare och jag har hittat en plats på vardagsrumsbordet för min dator, ett vägguttag för laddaren och gitarren står snyggt lutad mot väggen i ett hörn sådär snyggt som bara gitarrer kan luta. Men det återstår fortfarande att lyckas se TV:n från sängen imorgon bitti, något som känns omöjligt då krävs en 180-graders brasseskruv för att se den. I-landsproblem förvisso, men senast jag kollade bodde jag i ett I-land och jag ska väl få ha problem precis som alla andra?

Fast problem kan uppstå även om TV:n är det första man ser då man slår upp ögonen på morgonen. Speciellt om man är hemma i sin lilla skithåla och som vanligt inte trivs riktigt. När man är här är det aldrig riktigt på ens egna villkor. Jag bor hos min far vanligtvis, vilket innebär att det är hans föreställningar om ditt och datt som gäller. Nu bor jag själv i mammas lägenhet, men hennes nästan fanatiska smak för behagliga beigeaktiga akvarelltoner går stick i stäv med min förtjusning för mer tydliga färger. Så när jag bor här känner jag mig lite som en rymdvarelse.

På tal om min far så har jag nu rätt dåligt samvete för att jag inte bor där, för han tycker alltid att det är trevligt att ha mig hemma och skulle troligen bli överlycklig om jag flyttade hem från Stockholm. Och jag tycker att det är trevligt att träffa honom, men efter nån dag tillsammans blir det så plågsamt uppenbart hur lite vi har gemensamt och då känns det för mig som om vi knappt umgås även om vi bor under samma tak. Jag vet inte hur han upplever det, men det kan bli lite jobbigt att jag förvisar mig själv till gästrummet för att se på film på datorn medan han plöjer igenom sin dagliga dos av sportevenemang på TV. Men samtidigt vet jag inte vad vi skulle göra istället. Att bara sitta och prata är svårt då vi har olika intressen. Det känns så ofta som att de saker vi gör tillsammans är en uppoffring för den ene av oss.

Missförstå mig inte, jag tycker om min pappa jättemycket och är så tacksam för att han funnits för mig under hela min uppväxt och till och med nu då jag närmar mig trettio. Jag önskar bara att vi hade mer gemensamt. Att komma hem till en liten tätort där ingen av ens vänner finns kvar skulle bli lättare då.