Jag har inte skrivit på ett par dagar i bloggen och anledningen är mitt så kallade Wallraffande.

För er som inte orkar läsa de tidigare inläggen så har jag skaffat konto på en mötessajt. Nyfiken på den helt främmande världen blev alldeles för stor och det i kombination med en rätt trist och ensam påsk drev mig till att slänga in Wolverine Blues som letandes efter vänner där.

Problemet med att vara man på dessa sajter verkar vara att man enbart har två saker att ägna sig åt. Antingen börjar man leta runt efter tjejer att skriva till eller så sitter man där med en besöksmätare som inte rör sig ett djävla dugg. Dessutom verkar det inte vara så lockande att man skrivit att man gillar metal och extrema skräckfilmer. 

Ikväll har en väldigt god vän varit på besök och vi pratade om du trevligt det är när man träffar någon som delar ens intressen. Visst, vi fungerar rätt bra med andra människor och visst de vill väl med en viss morbid fascination att vi ska prata om våra favoritfilmer. Men de samtalen är tämligen ensidiga, det blir en freakshow då de sitter och lyssnar och gör olustiga miner när vi beskriver den nakna tjejen som spetsats på en påle genom anus och ut genom munnen i Cannibal Holocaust. Som cineast anser jag att det är en av de starkaste bilderna någonsin i en film. Den presenteras på ett sätt som gör att det framstår som dokumentärt och scenen är nästan lika stark som bilder från koncentrationsläger under andra världskriget och även från kriget på Balkan. Med den skillnaden att scenen ur Cannibal Holocaust är fejk.

Att prata om sånt med bekanta är till viss del rätt kul. Vill de ha en freakshow ska de fan få en freakshow. Men vi tycker faktiskt om att diskutera dessa filmer på samma sätt som andra cineaster diskuterar Citizen Kane och i ett vanligt sällskap blir responsen inte ett intelligent svar utan antingen resulterar det i ingenting eller så får man försvara sitt intresse och försöka styrka att man inte är sinnesjuk. Och det är ganska trist.

Sen ibland träffar man någon som är intresserad av samma saker. Min kompis är ett sånt lyckokast. Vi träffades på en fest hos en gemensam vän och blev båda lika överlyckliga när vi insåg att vi hade samma musik- och filmsmak. En sån person fattades i bådas liv.

Men det är ju om mitt så kallade wallraffande detta handlar. Efter två dagar av nästan ingen kontakt med människor (konflikten mellan mitt wallraffande och mitt behov av bekräftelse strulade till en del saker), så fanns det en dag ett brev i min inbox som inte var från supporten som ville informera mig om att nu är det minsann dags att bli VIP-kund. Av användarnamnet att döma var det en medelålders kvinna.

Brevet öppnades och innehöll bara en fråga om mitt intresse för kroppsmodifiering. En fråga om något så nära mitt hjärta tarvade ett svar även om det kom från en medelålders kvinna som defitnitivt inte var det jag letade efter på sajten. Men att kunna prata tatueringar med någon på nätet lockade verkligen så ett svar skickades iväg. Ett svar kom även tillbaks. Så att besöka denna persons var verkligen på sin plats.

Denna medelålders kvinna visade sig vara en ung tjej i min egen ålder som precis som jag upplevde en viss svårhet i att identifiera sig med andra människor på sajten. Märker ni ironin i det hela?

De senaste två dagarna har jag varit upptagen med att prata med henne och därför har bloggen, och min sömn, blivit något lidande. Men det är spännande att något som verkar inräffa oftare och oftare återigen inträffat. Mina fördomar kommer tillbaks och biter mig i arlset. Att skaffa mobiltelefon kändes otänkbart för mig för ett par år sedan, men min far krävde det när jag skulle bo i Wales ett par månader. Min mobil är en väldigt kär ägodel nu. Framför allt för att den ger mig ytterligare en möjlighet att kommunicera med människor utan att behöva prata med dem. Det är en fånig liten fobi jag lagt mig till med; jag undviker gärna att prata med människor som jag inte känner sen tidigare. E-post och sms har revolutionerat min tillvaro och tillåter min lilla fobi att leva vidare.

Att flytta till Stockholm var totalt otänkbart. Stressig skitstad med dålig metalscen. Men här sitter jag nu inne på mitt tredje år och har faktiskt varit på en hel del riktigt bra metalkonserter dessutom.

Så det var väl egenligen bara att förvänta sig att jag skulle lyckas få kontakt med någon via den där mötessajten. Och tallyhoo!, ske din vilja såsom i himmelen, så ock på Jorden.

Missförstå mig inte, jag älskar att prata med den här personen och är mycket tacksam över att ha kommit i kontakt med henne. Det är bara mötessättet som är så komiskt.

Men jag kommer att fortsätta blogga, och ämnena kommer att fortsätta vara spridda allteftersom min hjärna spårar åt en eller andra hållet. Så titta in lite då och då.

Godnattkramar till er alla!

Ps. Hon bor dessutom i den enda staden i Sverige som jag verkligen inte gillar. Det där med ironi, ni vet.