Jag påbörjade ett inlägg om mansrollen efter en debattartikel på Aftonbladet.se efter den oundvikliga diskussionen hur fan jag ska vara nu när den senaste Bond-filmen haft premiär. Men ju mer jag skrev, destom mer ointressant kändes det att skriva om hur jag ska vara som man. VIlket jag i och för sig tyckt ett bra tag. Jag antar att jag drogs med i rappakaljan. För hur män ska vara och hur kvinnor ska vara känns som en diskussion ovärdig ett nytt årtusende.

Hur ska min man vara? Hur ska min kvinna vara? Fråga istället hur ska en partner vara oavsett kön. Det här med att vara en riktig man eller en riktig kvinna känns så förbannat inkomplett. Om jag skulle vilja vara någondera skulle jag ändå i slutändan bara vara en halv människa och hur begränsande känns inte det?

Självklart är jag färgad av sociala könsroller. Det måste tyvärr erkännas, men jag jobbar på det. Och inbillar mig att jag är bra mycket bättre på att skita i sociala konstruktioner än genomsnittet. Framförallt för att de sociala konstruktionerna begränsar mitt liv och då antar jag att de begränsar andras också.

I älrlighetens namn tycker jag att det är beklämmande att det finns personer som fortfarande vill ha en gentleman i sitt liv. Förhoppningsvis beror det på en brist på bättre ord från deras sida, men ibland tvivlar jag. Gentlemannen är en kvarleva från en tid då kvinnor skulle bemötas med en påtvingad artighet för att de var svaga och lägre stående varelser och genom att visa hur väl man behandlar de svaga och mindre värda visar man även hur hövisk man själv är.

Man ska hålla öppen dörren för kvinnor, man får inte slå kvinnor, mannen ska alltid bjuda kvinnan.

Det är ett sånt skitsnack så jag blir illamående.

Man ska hålla öppen dörren för alla som behöver det. Man får inte slå människor. Den som vill och kan bjuder den andra.

Det blev en liten diskussion kring ämnet i alla fall.