Drömmen om kärnfamiljen lever vidare även om många gör sitt bästa för att påpeka att den är en föråldrad konstruktion som inte alls behöver vara det enda alternativet för ett lyckligt liv och en lycklig uppväxt, om ens den bästa. Personligen är jag rätt glad att jag inte är uppvuxen i en kärnfamilj. Jag älskar min mor och min far, men i ärlighetens namn ska de inte vara tillsammans annat än som vänner.

Hela debatten har något mycket motsägelsefullt över sig. Det blev inte minst tydligt imorse, då de två största nyheterna båda rörde sig inom familjelivet. Reinfeldt och hans kära politiska anhöriga tampas återigen med problemet att bilda regering med kristdemokrater. Anledningen denna gång är ensamstående kvinnors rätt till artificiell inseminering som kristdemokraterna ser som en diskriminering av barnen som redan från början berövas en far, något som är en rättighet på gränsen till nödvändighet i de kristdemokratiska leden. De andra partierna anser att vi tillräckligt länge levat med alternativa familjekonstellationer och sociala skyddsnät för att det ska vara hyfsat bevisat att kärnfamiljen kan vara lika trevlig som den är otrevlig och de andra varianterna likaså.

Men mitt i intervjuerna med icke-upplysta kristdemokrater och frigjorda kvinnor tog det hela en intressant vändning. Expressen gick nämligen ut med att en annan kvarleva från forntiden ska bilda kärnfamilj. Vår kronprinsessa och hennes karl ska förlova sig och gifta sig nästa år. En nyhet som togs emot med klang och jubel istället för den axelryckning som den kanske borde ha tagits emot med i ett upplyst samhälle. Men drömmen om kärnfamiljen lever så uppenbart kvar även om man gärna undviker de åsikterna när det handlar om till exempel ensamståendes rätt till barn.

Kronprinsessan och hennes karl har varit tillsammans i flera år, men det är först nu som de blir ihop på riktigt för att hovets informationschef ringt till Reinfeldt imorse och sagt att det ska bytas ringar och festas nästa år. Har alla dessa år bara varit en prövotid för det som är äkta? Det äkta som i 52 procent av fallen slutar i skilsmässa för att det var visst inte så äkta som drömmen inbillade de lyckliga tu.

Sett i skenet av lyckönskningar och samhällets kult kring bröllop mellan en man och kvinna, så ter sig hela debatten om ensamståendes rätt till barn en smula nedlåtande. Jag kan inte låta bli att känna att allt i allmänhetens ögon handlar om en sorts kompensation till de ensamstående, de som inte lyckats bilda kärnfamilj. De kan ju åtminstone få ett barn att leva med. En halv kärnfamilj är kanske bättre än ingen.