Vänner kan få en till så mycket
Speciellt när vännen ifråga dessutom är svensklärare och tycker att man skriver bra och borde fixa en blogg. Sagt och gjort, nu sitter jag här tillsammans med en hel hög amatör- och proffsskribenter och utnyttjar det fria ordet till max. Men hur intressant är det fria ordet om ingen tar del av det? Det är väl en av anledningarna till att jag gillar att uttrycka mig i mer eller mindre offentliga sammanhang. Det, och för att få någon sorts bekräftelse förstås.
Jag har aldrig varit någon dagboksmänniska av just den anledningen. Mår jag dåligt, vill jag gärna skriva av mig, men nån annan måste läsa det. Skippade Lunarstorm för att det kändes för löjligt. Hittade Helgon.net istället precis när det startats och det kändes som ett community för mig och mina vänner. Där hängde jag ett par år medan jag pluggade och skrev av mig med jämna mellanrum, när jag inte deltog i diskussioner om snuffilmer eller sexuellt trakasserade mina närmsta vänner. Det är lugnt, det var ömsesidigt. Och dessutom kärleksfullt på nåt perverterat sätt. Vi är kärleksullt vidriga än idag mot varandra.
Men jag blev tvungen att säga upp mitt medlemskap där när jag började jobba. Anledningen var densamma som anledningen till varför jag skriver anonymt här; elever. Jäpp, jag är lärare. Gymnasielärare dessutom. Men mer än så tänker jag inte berätta. Om du läser nåt mer inlägg kanske jag råkar avslöja fler detaljer utan att tänka mig för. Så du som gillar Cluedo och har alldeles för mycket tid över kan ju börja pussla. Kommer du på mig kommer jag ju i alla fall att känna en rätt stor bekräftelse för att du faktiskt tagit dig tid och det tycks ju vara något viktigt i mitt liv. Nämnde jag att jag är lärare?
Det här får räcka just nu. Jag måste diska undan innan jag kan lägga mig och läsa Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Oj, nu har jag avslöjat att jag inte har nån diskmaskin och att jag identifierar mig med de som var snälla och därför aldrig fick flickorna i gymnasiet. Och att jag är man. Eller lesbisk. Eller båda.
The plot thickens...
Over and out.
Jag har aldrig varit någon dagboksmänniska av just den anledningen. Mår jag dåligt, vill jag gärna skriva av mig, men nån annan måste läsa det. Skippade Lunarstorm för att det kändes för löjligt. Hittade Helgon.net istället precis när det startats och det kändes som ett community för mig och mina vänner. Där hängde jag ett par år medan jag pluggade och skrev av mig med jämna mellanrum, när jag inte deltog i diskussioner om snuffilmer eller sexuellt trakasserade mina närmsta vänner. Det är lugnt, det var ömsesidigt. Och dessutom kärleksfullt på nåt perverterat sätt. Vi är kärleksullt vidriga än idag mot varandra.
Men jag blev tvungen att säga upp mitt medlemskap där när jag började jobba. Anledningen var densamma som anledningen till varför jag skriver anonymt här; elever. Jäpp, jag är lärare. Gymnasielärare dessutom. Men mer än så tänker jag inte berätta. Om du läser nåt mer inlägg kanske jag råkar avslöja fler detaljer utan att tänka mig för. Så du som gillar Cluedo och har alldeles för mycket tid över kan ju börja pussla. Kommer du på mig kommer jag ju i alla fall att känna en rätt stor bekräftelse för att du faktiskt tagit dig tid och det tycks ju vara något viktigt i mitt liv. Nämnde jag att jag är lärare?
Det här får räcka just nu. Jag måste diska undan innan jag kan lägga mig och läsa Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Oj, nu har jag avslöjat att jag inte har nån diskmaskin och att jag identifierar mig med de som var snälla och därför aldrig fick flickorna i gymnasiet. Och att jag är man. Eller lesbisk. Eller båda.
The plot thickens...
Over and out.
Kommentarer
Trackback
