Okej, jag erkänner. Det blev ingen diskning igår kväll. Det blir ingen ikväll heller, men jag ska tvinga mig mig själv till att få bort mjölet från köksbordet efter gårdagens lilla bakstund. Tankar från kemi- eller fysiklektionerna om dammexplosioner i bagerier och väderkvarnar gör sig påminda. Att därtill förlägga mjöldammet i en redan lite väl dammig lägenhet gör ju att man inbillar sig att man sitter på ett kommande inferno. Och jag som inte har brandvarnare som kan gå igång ifall min etta exploderar.

Lite överdrivet kanske, men vad kan förväntas av mig egentligen? Styrelsemöte för den ideella föreningen där jag verkar nu ikväll. Det blir lite för formellt för min smak. Skyller den nästan buskisartade kåseristilen i detta inlägg på det. Vad förväntas av mig? Förväntas nåt av mig på den här bloggen? Jag vill ju kunna skriva vad fan jag vill. Så snälla du, förvänta dig inget. Eller låt bli att informera mig i alla fall. Men ge mig gärna bekräftelse. Det blir krångligt det där. Fast det förutsätter förstås att nån läser den här bloggen.

Just ja, att skjuta allting framför sig var det ju. Det känns som mitt liv till väldigt stor del består av det just nu. Min rättningshög som skulle försvinna eller åtminstone decimeras rejält under sportlovet, den har växt. Tror jag. Har inte kollat in den på sistone. Men jag ska nog ta tag i det i påsk. Något dåligt samvete kan jag inte påstå att jag har. Förra året vid den här tiden höll jag på att jobba ihjäl mig och jag svor att jag skulle aldrig mer må så dåligt på grund av jobbet. Och jag mår faktiskt bättre i år.

Fast en sak har jag slutat skjuta framför mig och det är JAG. Nackdelen med att vara en hängiven lärare som tycker att han har världens bästa jobb är att det blir mer än ett jobb. Det blir en livsstil på gott och ont. På gott för att man gör ett bättre jobb inbillar jag mig. På ont framförallt för att om jobbet strular, så strular i stort sett hela livet och när i stort sett hela livet strular så börjar man försaka sånt som förgyller det. Som exempelvis konserter som jag gick på ganska ofta under mitt första år som lärare. Sen i samband med arbetsbelastningen förra året, så rann det ut i sanden. Det kanske inte känns så viktigt för andra, men om jag istället skriver att jag förlorade min största möjlighet att byta ut ilska och frustration mot glädje så kanske ni förstår bättre. Att få gå på en bra konsert och ge järnet och röja på till bra tung musik är förutom en rejäl fysisk genomkörare även något meditativt för mig. Musiken gör mig glad och röjet gör mig uppspelt. Adrenalin och endorfiner pumpas ut i rejäla mängder samtidigt. Imorgon ska jag på min första konsert på över ett år.

Jag börjar inse att jag troligtvis skulle kunna sitta en hel dag och bubbla fram inlägg till den här bloggen. Det är tydligen mycket som vill ut. Men min hjärna signalerar åt mig att det är läggdags. Det tar sig uttryck i stavfel och feltryckningar när jag skriver. Samt att jag tror att jag ser ut som ett miffo med tom blick och halvöppen mun som bara väntar på att samla ihop tillräckligt med vätska från resten av kroppen för att kunna sätta igång liten, men ihållande, ström dräggel från ena mungipan. Det drägglet sparar jag till min kudde inatt.

Godnatt alla monsterdiggare.