Din systerson säger att han aldrig hört talas om militärdemokratier, bara militärdiktaturer.

Det provocerar mig när den svenska försvarsmakten går ut i en marknadsföringskampanj och för en pseudodiskussion med resten av samhället. För det är ingen diskussion. Tro inget annat. En diskussion involverar minst två parter där båda har en god möjlighet att bemöta den andras argument. Att spy ur sig ett fördelaktigt argument och sen hänvisa till ett egetkomponerat åsiktstest på sin hemsida är mest ett exempel på hur mycket intelligens som existerar inom försvaret. Men det kanske är som så ofta påpekas i amerikanska militärfilmer; de ska inte tänka, de ska följa order. Så vi kanske ser ett trendbrott; de ska tänka. Men eftersom det kan kännas lite ovant så kan det ju vara bra om de först får börja med att öva på att ha lite åsikter. Oemotsagda förstås. De är ju som sagt nybörjare på det här.

Det gamla argumentet om att det är militären som värnar om demokratin används förstås. Det är svårt att säga emot. Vi har ett försvar och vi har en demokrati, så kanske det hänger ihop. Det kanske inte gör det. Mig veterligen har ingen demokrati försökt att existera utan ett försvar. Men i vilket fall som helst så ska de inte komma närmre demokratin än att de kan dö för den. När de börjar rota i själva demokratibegreppet blir det lite för svårt. Att med militära medel införa demokrati brukar funka sådär. Och som sagt, se första raden på inlägget.

De nya argumenten är bland annat att man har fler uppgifter än att bara vara militärer. Man har även som uppgift att rädda civila liv i tider då det inte råder krig. Utan försvaret skulle vi alla dö i båtolyckor, snöstormar eller drunkna i våra källare under vårfloden. Och det är sant. De fyller en samhällsbärande uppgift även i fredstid. Men det betyder inte att man måste vara soldat för att finnas till hands under diverse större och mindre katastrofer. Att klara av att rädda liv behöver man inte vara soldat för. Man behöver inte lära sig att skjuta ihjäl andra och plocka isär en automatkarbin för att vara oumbärlig vid katastrofer. Den uppgiften skulle en grupp hängivna civila klara av också. Brandkår, polis och ambulanspersonal klarar redan det mesta. Och när en uppgift blir dem övermäktig skulle en grupp utbildade civila kunna kallas in också. Vi har hjälp av försvaret vid "civila katastrofer", men det betyder inte att det måste vara just försvaret som utför den uppgiften.

Avslutningsvis blir det extra svårt att ta dessa självutnämnda demokratins korsriddare på allvar då man ser dem marknadsföra sig på Centralstationen i Stockholm. De vanliga demokratiargumenten sitter tryckta på affischer och rullar på tv-skärmar, men på en tv-skärm rullar bilder av en annan karaktär. Där visas alla vapen som försvaret använder. I alla fall de som kan användas för en person. Titta så många häftiga vapen du kan få använda. Titta så många häftiga vapen att skjuta ihjäl människor med när du skyddar demokratin. Eller försöker införa den i ett land som borde veta bättre.

Det verkar som att jag hade det som krävdes för att ha en åsikt. Och mina åsikter kan bemötas i kommentarsfältet.

Idag ska jag till Ullared. Och inte bara Ullared, jag ska till GeKås. Lillebrors fästmö ställde frågan och jag kunde inte riktigt låta bli att tacka ja. Risken att jag ska tycka att det är fruktansvärt och förlora ännu mer tilltro till mänskligheten är överhängande, men samtidigt så finns det ju en poäng med att ge sig in i allt man har fördomar om. Det blir en liten beteendevetenskaplig studie. Av de andra som är där och av mig själv. Eller en safari. Spännande är det i alla fall.

Sen så skulle jag behöva en ny väska också.

Den här bloggen ligger lite nere just nu kan man nog lugnt säga, men jag är inte på långa vägar redo att skiljas från den. Jag kommer att ta tag i den. Problemet med att gå så länge utan att skriva av sig är att det är så förbannat mycket som slåss om utrymmet och det bästa är nog kanske helt enkelt att be de sakerna dra åt helvete och sedan börja om med det senaste hatobjektet eller gnällföremålet.

Om jag inte hinner blogga under veckan, så är tänker jag gnälla lite på kungabröllopet. Inte själva företeelsen. De får väl gifta sig om de vill. Det skiter jag fullständigt i. Men tydligen får jag inte tycka det för jag ska vara så förbannat för detta spektakel. Frågan tycks aldrig vara om rapporteringen kring bröllopet är för ensidig och det framstår som att chefredaktörer riket runt tävlar i att slicka blåblodig stjärt utan det handlar helt enkelt om huruvida det rapporteras för mycket eller för lite.

Det är inte underligt att stödet för republik har ökat. Så egentligen kanske jag borde tacka den okritiskt lagda journalistkåren.

Det är svårt det där. Men ett är säkert i alla fall. Jag lämnar Stockholm åt idioterna i helgen. Sabba inte för mycket medan jag är borta bara.