Jag gör ett försök. Tro mig, viljan har funnits där. Ämnena har funnits där. Herregud, med borgare vid makten, sverigedemokrater i riksdagen, demokratikamper i delar av världen som den redan demokratiserade världen hade lite svårt att relatera till för det är ju så djävla trevligt med olja och att ha nån att sälja vapen till samt en smärtsam påminnelse att kärnkraft kanske inte är så helvetes mysigt ändå så har mitt huvud brottats med en massa händelser, påståenden och personer som varit i behov av en redig idiotförklaring. Enligt mig då.

Så varför har jag inte tagit tag i det här och skrivit av mig, för det har verkligen behövts. Jag vet inte riktigt.

Det är som att det inte finns tid. Även om det finns tid, men jag kanske upplever att jag inte har rätt att använda den tiden till att skriva. Det finns andra saker som jag ska hinna med. Jag ska ju spela gitarr, se på skräckfilm, umgås med folk, läsa böcker, äta, sova. Och jobba förstås. Det har blivit en hel del sånt.

Men i slutändan så handlar det nog om att bara ta sig tid. Eller att upptäcka att det finns tid att ta av och även om den är knapp, så hur lång tid tar det att skriva att borgarregeringen slickar mammon i röven? Ungefär tio sekunder. En motivation också? För att de bedriver en arbetspolitik som syftar till att göra arbetarna livrädda för att förlora sina jobb och därför gå med på att utnyttjas lite extra. För vi vet ju alla vad man är värd om man inte arbetar. Trettio sekunder till där. Men inte ens en minut sammanlagt. Och det ska väl gå att få ihop.

Det här med attityden till jobb är spännande. Man kan tycka att människor som är rädda för att förlora sina jobb tar i lite hårdare och jobbar hellre obetald övertid i utbyte mot att få komma till arbetsplatsen även dagen därpå och kanske i veckoslutet få ta direktörn i hand som tack för att familj och välmående offrats till förmån för direktörns välmående.

Men varför skulle det vara så? Vi har ju ett hyfsat bra anställningsskydd i riket för att undvika såna saker. Sen att det inte är helt perfekt och att det håller kvar en del inkompetenta idioter på sina positioner i all framtid ser till och med en vänstervriden person som jag som ett problem. Men på det stora hela är det bättre med en arbetsstyrka som inte är helt i händerna på profitkåta VD:ar. Men det hindrar ju inte att man försöker plantera en idé om att du måste vara lönsam, lilla vän, för att inte vara tärande på vårt vackra svenska samhälle där alla bryr sig om sig själva och om alla bryr sig om sig själva så har ju alla någon som bryr sig om en. Fast inte så många totalt per person.

Men tankesättet att varenda medborgare måste skrämmas mer till att göra sitt jobb förutsätter en misstro gällande hela mänskligheten och även om det finns andra anledningar att misstro mänskligheten så vill de flesta faktiskt jobba. De allra flesta har alltid velat ha ett jobb. Till och med innan man gjorde svårare att vara arbetslös. Det ger ett socialt sammanhang, man känner att man bidrar till sin egen och andras välfärd, av solidaritet ser man till att alla, inklusive en själv, får det så bra som möjligt. Statistik som visar på detta? Tja, det var inte så förbannat många som fuskade eller tyckte att livet var helt fantastiskt om man saknade socialt sammanhang tidigare heller.

Så var är jag på väg med detta då? Jo -- och nu tänker jag helt utgå ifrån mig själv -- jag är rätt säker på att människor som känner sig trygga och uppskattade på sin arbetsplats jobbar bättre än de som är ständigt rädda att bli av med jobben.

För så har det varit för mig -- jag sa ju det, utgå från mig själv -- och då handlar det väl inte om att jag varit direkt rädd för att bli av med jobbet förut, utan att jag upptäckt att jag faktiskt klarar det rent ekonomiska ett hyfsat långt tag även om jag blir av med jobbet. Jag skulle efter ett tag sakna att ingå i det där jobbsammanhanget, men det där med att oroa sig för att bli av med lägenheten och liknande grundläggande saker finns inte kvar längre. I alla fall inte på samma sätt som tidigare. Och jag upplever det som att jag blivit bättre på att mitt jobb. Det påminner mer om den känslan jag hade när jag var nyanställd och driven och nyfiken. Dessutom tror jag att jag jobbat nästan mer med pedagogiskt arbete den senaste tiden än innan. Jag behöver inte hoppa på minsta lilla extrajobb för att rädda skolan eller mitt jobb. Jag kan fokusera på det rent pedagogiska i första hand och sedan hjälpa till med annat på den tid som blir över och visst blir det tid över till sådant också.

Dessutom är jag inte ensam om att ha insett att glada anställda är effektiva anställda. Det är synd bara att så många av de som styr tror att det är tvärtom. Att människor i gemen har låg arbetsmoral och tar första bästa chans att utnyttja systemet för sin egen vinning.

Kan det ha något att göra med att det är så de själva är?

Test avslutat.