Del 1

Nånting fattas när jag vaknar upp. Igen. En känsla som blivit alltför bekant den senaste veckan. Jag undrar om kameran fick någon bild inatt? Någon, eller något, besöker mig om nätterna och jag vaknar med en tomhet. En tomhet och känslan av att allt inte står rätt till. Det är inte enbart ensamheten utan nåt fysiskt med.

Del 2

För tre dagar sen fick jag nog av vakna med den här känslan. Jag gick till en läkare. Kanske kunde jag få en tid hos en psykolog på det sättet. Under hela mitt liv hade jag aldrig varit i behov av en, så jag hade inte en aning om var jag skulle börja leta. Läkare hade jag behövt förut, så de visste jag var de fanns och jag visste var det fanns en bra sådan.

Hon sa att hon tyckte att jag såg blek ut. Jag berättade att jag sovit dåligt och om känslan då jag vaknade. Hennes första reaktion var att skriva ut sömntabletter åt mig, men något i mitt utseende övertalade henne att undersöka mig också. Jag poängterade att jag bara behövde få träffa någon att prata med. Hon stod på sig.

Hennes instrument och hennes händer utforskade min kropp noggrant och professionellt. Men ändå kunde jag inte låta bli att känna en viss upphetsning. Kontrasten mellan de varma händerna och det kalla stetoskopet fick mig att andas tyngre än vanligt. Hon märkte det. Hur mycket jag än försökte dölja det. Det var alldeles för länge sedan någon rörde vid mig.

Vid midjan stannade hennes händer. Hon klämde och undrade om jag kände något. Inget. Förutom hennes varma händer. Hon frågade om jag varit donator. Nej. Hon tittade konstigt på mig och gick iväg för att ordna en tid för röntgen.

En patient hade avlidit under natten och hans tid för röntgen behövdes inte längre. Det var skönt att slippa vänta.

Bilderna visade nästan hela min överkropp. Jag kunde se mina lungor. De kände jag igen. Den nedre delen av mitt hjärta syntes också. Och en massa annat också, som jag inte var helt säker på vad det var. Läkaren var bekymrad och förbryllad. Inte över det som var, utan det som inte var. Det fattades en njure. Och min lever verkade vara mindre än den borde vara. Tomheten fanns inte enbart i mitt huvud. Den fanns bokstavligen inom mig.

Läkaren ville göra mer tester, men jag hade verkligen ingen ork för det. Något i mig ville slita mig därifrån och hem. Min försök att stå emot gjorde mig illamående och inte förrän jag lydde mina känslor släppte det.

De följande dagarna vaknade jag med samma tomhet. Jag ville gå till läkaren igen, men känslan kom tillbaks. Jag blev fast i min egen lägenhet. Jag kunde inte äta, men jag var heller aldrig hungrig.

Igår morse kunde jag för första gången själv se vad som höll på att hända med mig. Mitt ansikte i spegeln fick mig att vilja skrika, men det gick inte. Hålet som jag stirrade in i hade inte varit där när jag gick och la mig. Eller det hade varit där, men då hade det suttit ett öga i det. I min panik började jag tänka på vad som tagits bort inom mig natten innan och natten innan den.

Framåt kvällen började jag kunna tänka igen. Nånting händer med mig om nätterna. Jag vet inte vad det är, men kanske går det att ta reda på det. Om jag håller mig uppe tillräckligt länge. Men de senaste nätterna har jag somnat så fort jag lagt huvudet på kudden, utmattad efter en dag av ingenting. Risken finns att jag somnar lika fort igen inatt.

Jag rotade igenom mina lådor. Den fanns där nånstans. Jag hade inte använt den på två år, men den borde fungera utan problem.

Den lilla kameran med mikrofon låg där jag trodde den skulle ligga; i lådan med andra datorprylar som jag inte längre använde.

Del 1

Mina tankar rusar igenom mitt huvud och kroppen vill slita mig ur sängen och iväg mot datorn. Jag somnade inatt också. Men kameran somnade inte. Jag öppnar mina ögon och inget händer. Paniken tar tag i mig igen. Det är fortfarande mörkt. Alldeles för mörkt för att bara vara natt. Skuggor och siluetter jag borde kunna urskilja existerar inte. Lägenheten är varm och jag hör trafiken utanför. Det hände inatt igen. Och den här gången kommer jag inte att kunna upptäcka det i spegeln.

Jag nästan ramlar ur sängen när jag tar mig upp ur den. Jag famlar omkring, slår emot saker som jag egentligen vet att finns där. Jag stannar upp och gömmer mitt ansikte i mina händer. Ringfingrarna på båda händerna svävar i hålen. Inget finns där. Den här gången kan jag skrika.

Hur jag tar mig till datorn vet jag inte riktigt. Troligtvis slår jag i en massa saker på vägen dit, men jag känner inte det. Den smärtan får komma sen. Med känselns hjälp hittar jag tangentbordet. Trots att det var två år sedan jag använde kameran och programmet sist, så verkar tangenttryckningarna sitta i min ryggrad. Jag hör det välbekanta syntetiska ljudet som spelas upp då kameran slutar spela in. För ett ögonblick imponeras jag av mig själv som lyckades stänga av den. Sen inser jag att det är någon som hjälper mig. Samma någon som tvingade mig hem från sjukhuset. Samma någon som hålit mig kvar i lägenheten. Någon vill att jag ska ta del av det här. Inspelningen går igång.

Under en halvtimme hör jag mig själv gå omkring i lägenheten. Jag tror det är en halvtimme. Det känns som det. Sen hör jag sängfjädrarna knarra lite. Jag klarade av att vara vaken en halvtimme. Min sömn består nu av långa djupa andetag. Hur länge jag lyssnar på mig själv sova vet jag inte. Då och då hörs en bil. Sen sången.

Jag har inte hört sången på två år. Jag har inte hört rösten på två år. Den sköra rösten.

Sen hon dog har inget varit sig likt. Tomheten efter henne har varit allt som existerat.

Och nu är hon tillbaks och det jag längtat efter i hundratals dagar gör mig tommare och tommare.

Jag undrar vad hon tar inatt?