Det bröjar dra ihop sig. Om drygt två timmar sitter de framför mig. De nya eleverna. Den första dagen är så viktig. Och jag drar åt två håll.. Förväntningarna på mig spretar. Både från ledningshåll, men även från mig själv.

Mitt mål med dagen är att när eleverna går hem idag, eller åtminstone efter inskolningen imorgon, ska känna sig välkomna, vara del av bra skola och se de tre kommande åren som en härlig utmaning kantad av spännande utvecklande upplevelse.

Men samtidigt så måste de överösas med regler som ska följas för att de inte ska hamna fel i sin utbildning på vår skola. Jag vet att om de följer reglerna så kommer deras skolgång att bli lättare, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är lite av elevernas uppgift att testa regler. Att ifrågasätta dem. En ungdomsgeneration som går igenom tonåren utan att ifrågasätta och revoltera, vad kommer de att ha att erbjuda samhället när de blir vuxna?

Det finns en paradox i att vara lärare. Åtminstone för mig. Jag ska utrusta eleverna för att klara av att leva i det existerande samhället, men jag vill ju att de ska åstadkomma mer än så. Jag vill att de ska forma samhället till sitt eget. Och hur många av de snälla, lydiga och ambitiösa eleverna, som stävar efter att bli lyckade i mitt samhälle, kommer att åstadkomma förändring?

Fast jag måste erkänna att det är en spännande utmaning som ligger framför mig och ytterligare en anledning till att jag älskar mitt jobb.

Då kör vi.