Min tillvaro kväver mig. Och den håller mig fast. Den ger sig inte förrän jag accepterat att livet har sin stilla lunk fram till dess jag pensioneras. Den föreslår -- nej, tvingar på mig -- ett liv innehållande politisk korrekthet, trista kvällar med vänner och familj framför massunderhållning. Framför masshysteri. Framför talanglösa människor som ska exploateras av andra talanglösa människor. Talanglösa människor med pengar. De talangfulla ska även de exploateras av de talanglösa för att slängas på en hög med b-kändislik när de använts klart, vilket går ganska fort.

På den högen ligger de tills de förtvinar och eller något händer som rycker dem upp från liken. Troligtvis för att de blivit lik på riktigt. Då är de återigen stjärnor och de kommer att saknas av den stora massan som inte saknat dem på flera år. De blir återigen samtalsämne i den tillvaro som sakta försöker vinna över mig på sin sida. Den tomma  tillvaron där ingen annan känsla än glädje är eftersträvansvärd. Där alla andra känslor förnekas, göms undan, behandlas med apati och kanske rent utav ett leende. Där det påklistrade leendet blir för mycket för en del och lögnen tar deras liv. Där det påklistrade leende för andra håller sig kvar under ett liv utan synd kan tyckas men med synden alltjämt närvarande då varje morgons uppvaknande inleder syndandet mot den egna kroppen och det egna sinnet. Dödsbäddens sista insikt blir plågsam när man inte längre har någon anledning att ljuga för sig själv. Det påklistrade leendet följer inte med när ögonen förlorar sin lyster. Det sista andetaget är en uppgiven suck.

Jag behöver revoltera. Ställa mig på barrikaderna och slåss för att få tillbaks mitt liv. Ett rutinmässigt leverne är inte ett liv. Det är döden. Eller inte ens döden. Det är icke-livet där döden är en befrielse. Det är ett existerande förbehållet robotar och zombier, inte mig.

Jag är medveten om mitt svamlande och mitt fördomsfulla dömande av en annan typ av liv. Lev det gärna. Men dra inte ner mig i det. Jag vill inte vara där.