Man befarar att Ozzys memoarer är i farozonen, för han minns ingenting. Det känns litegrann som det kan kvitta vad gäller memoarerna. För hans egna minnen är det rätt trist, men det man vill läsa om i hans memoarer är det glada 70- och 80-talet som redan finns väl dokumenterat i skitmånga böcker och tidningar.

Det här är tredje inlägget på kort tid och det känns djävligt bra att få skriva av sig. Det enda problemet är att man skriver nåt, sen läser ens vänner det och undrar vad som är fel när man oftast redan gått vidare i livet. Det blir lite terapi att få ut allt ur hjärnan och ner på pränt. Även om det är osammanhängande dravel. För det är oftast så det existerar i min skalle tror jag.

Okej, jag ljög. Det är inte enda problemet. Det är egentligen inte ens ett problem. Om mina medkännande vänner vore ett stort problem skulle det nog vara dags att fundera på om man ska ha vänner överhuvudtaget. Då är det bättre att sitta ensam och skriva skit hela dagarna och hoppas att någon får upp ögonen för en så man kan bli nästa Schulman och göra sig en hacka på att vara en hacka.

Dagens inlägg är starkt inspirerat av Martin Kellerman. Hans alster har cirkulerat i min tillvaro betydligt mer än vanligt den senaste tiden och just nu ligger jag och läser hans dagbok. Om han inte vore så förbannat bra på att skriva så skulle jag genomskåda mig själv och honom skitfort. Han ritar serier om sitt liv, planerar en film om serien om hans liv och nu sitter jag och läser hans dagbok. Han är SOFO-fånarnas svar på Robinson-Robban, Idol-blondinen och hustruletande bönder (leta fru i Thailand eller Tallin som alla andra på landsbygden och ge fan i min tv). Men han är okej hos rätt personer, så ingen har genomskådat honom än. Bara jag och jag tänker jobba stenhårt för att förneka det tills den dag jag dör. Hycklare, bliv vid din läst.

Men det som skiljer honom från Robinson-Robban är att han kan andra saker än att dricka med kuken och leka fyllesmurfen i tv. Han kan rita och han kan skriva. Han kan skriva förbannat bra. Han behärskar och kan använda språket bättre än mig, vilket ger lite mindervärdeskomplex för en språklärare när man torskar mot en kille som inte gått ut grundskolan.

Min dag idag är fylld av måsten av den husliga varianten. Lägenheten ser återigen ut som ett rövhål, något som blivit mitt signum de senare åren. En snabbstädning för att ge en yta av ordnung och sen ett par timmar senare ligger fan allt överallt och blockerar min väg. Jag tror att botemedlet är en ny större lägenhet. Jag tror att botemedlet kommer att vara i ungefär två månader. Sen får jag skaffa en ny lägenhet igen. Det ligger nog en nomadgen i mitt blod. Det gäller att flyttstäda innan man rotar sig och dra vidare mot nya mål. Men ett annat sätt att komma till bukt med skiten skulle kunna vara att rensa ur lägenheten rejält, vilket innebär att man mer eller mindre ägnar sig åt svedjebruk i förrådet för att kunna trycka in nya saker. Mitt förråd börjar likna garderoberna i tecknade filmer och trista amerikanska komedier. Det hade varit roligare med ett överfyllt badrum. Bara öppna ytterdörren och fönstren, på med badbyxor och cyklop, slita upp badrumsdörren och låta tsunamin plocka med sig allt ut på gården där det får ligga och torka tills det är brännbart. Men verkligheten fungerar ju inte riktigt så. Det blir vattenskadat och hela kåken får saneras, renoveras och jag får sitta utanför teatern på söder tillsammans med killen med sugrören i mössan och tigga efter plats att ställa mitt hemmabiosystem på.

Och likt Kellerman sitter jag och skriver här istället för att ta tag i det där livet. Jag ska väl ta och göra det då. Eller spela lite retro-tv-spel. Eller se klart på min rätt långsamma trista film från igår. Eller se en annan film. Eller spela elgitarr för mina grannar. Men först frukost. Det här är första dagen av resten av mitt liv. Och sista dagen för den som myntade den floskeln.

This is Wolverine Blues on the Nostromo, signing off.