Something for the pain inside me
Efter dagens alla upplevelser känns det nästan svårt att andas. Jag kommer på mig själv med att sucka djupt så fort det blir en paus, ett desperat försök att dra in mer luft. En klump försöker också sväljas men den vill inte ner. Det kanske är lika bra det.
När en fruktansvärd händelse har anknytning till min skola känns det i väggarna. Det kanske stojas lika mycket på lektionerna, men det finns vissa som för en stund minns och deras tomma blickar etsas fast i mitt minne och jag tycker så synd om dem. Hela dagen går man som på glas. Redo att finnas tillhands med mer än ämneskunskaper om det skulle behövas, men samtidigt avvaktande för att inte riva upp sår som inte ska rivas upp.
Dagen avslutades på bion med de andra i filmklubben. Ikväll såg vi Darling. Med mina elever ständigt i bakhuvudet och vissas strävan efter att hänga med innefolket på Stureplan, så blev filmen än mer ångestladdad. Jag såg mina elever på duken. Det var inga skådespelare längre. Det var unga människor som jag ser varje dag och som jag älskar och bryr mig om.
I parallellberättelsen får vi möta en äldre man som lämnats av sin fru och står med ett stort hus som känns tommare för var dag som går. Med begynnande flint försöker han klara av sin nya tillvaro och stöter ständigt på nya förnedringar då han behöver skaffa ett jobb för att klara av att behålla huset. Han försöker hålla kontakten via telefon med en dotter som inte vill ha något med honom att göra.
När min mor lämnade min far bodde han kvar i huset han byggt åt oss i över tjugo år. Han ringer mig varje vecka. Han har en begynnande flint.
Tankarna om ytligheten på Stureplan vandrade vidare till dejtingsidan jag är medlem på och det mesta kändes så hopplöst. Varför bryr man sig överhuvudtaget? Ska man inte bara sälla sig till de ytliga, ständigt glada, lallande fånarna? Ett liv med skygglappar på både in- och utsidan verkar ge dem mer än mitt liv utan.
Kanske är det nåt att pröva. Men jag misstänker att jag skulle bli tvungen att låsa in mig i lägenheten, för jag kan verkligen inte sluta titta på världen omkring mig.
När en fruktansvärd händelse har anknytning till min skola känns det i väggarna. Det kanske stojas lika mycket på lektionerna, men det finns vissa som för en stund minns och deras tomma blickar etsas fast i mitt minne och jag tycker så synd om dem. Hela dagen går man som på glas. Redo att finnas tillhands med mer än ämneskunskaper om det skulle behövas, men samtidigt avvaktande för att inte riva upp sår som inte ska rivas upp.
Dagen avslutades på bion med de andra i filmklubben. Ikväll såg vi Darling. Med mina elever ständigt i bakhuvudet och vissas strävan efter att hänga med innefolket på Stureplan, så blev filmen än mer ångestladdad. Jag såg mina elever på duken. Det var inga skådespelare längre. Det var unga människor som jag ser varje dag och som jag älskar och bryr mig om.
I parallellberättelsen får vi möta en äldre man som lämnats av sin fru och står med ett stort hus som känns tommare för var dag som går. Med begynnande flint försöker han klara av sin nya tillvaro och stöter ständigt på nya förnedringar då han behöver skaffa ett jobb för att klara av att behålla huset. Han försöker hålla kontakten via telefon med en dotter som inte vill ha något med honom att göra.
När min mor lämnade min far bodde han kvar i huset han byggt åt oss i över tjugo år. Han ringer mig varje vecka. Han har en begynnande flint.
Tankarna om ytligheten på Stureplan vandrade vidare till dejtingsidan jag är medlem på och det mesta kändes så hopplöst. Varför bryr man sig överhuvudtaget? Ska man inte bara sälla sig till de ytliga, ständigt glada, lallande fånarna? Ett liv med skygglappar på både in- och utsidan verkar ge dem mer än mitt liv utan.
Kanske är det nåt att pröva. Men jag misstänker att jag skulle bli tvungen att låsa in mig i lägenheten, för jag kan verkligen inte sluta titta på världen omkring mig.
Kommentarer
Trackback
