Den här helgen pendlar nånstans mellan okej och värdelös. Okej om jag går efter hur jag känner mig nu när den snart är slut och värdelös om jag ska ta nåt slag medelvärde på den. Gårdagen skulle ha bjudit på synthklubb, men slutade full framför datorn på en rosa dejtingplats. Ett antiklimax som heter duga. Tack dock till sällskapet från vänner och obekanta.

Jag befinner mig åter i en värld av hurtiga, glada, sportiga - men inte för sportiga - och spontana människor. Den ena unik på samma sätt som den andra. Tanken på att alla är olika försvinner då alla väljer samma egenskaper för att sälja sig. Men det finns de som utmärker sig och ibland verkar det fungera också. Frågan är hur jag säljer mig på rätt sätt. Och till vem vill jag sälja mig?

Det finns en del av mig som tycker att mina intressen för de mörkare kulturyttringarna ska komma sist i min presentation och den ska inledas allt som är socialt och allmänt sett som positivt. Men en större del av mig vill trycka mina mörka intressen rakt i ansiktet på folk. Och de som fortfarande finns kvar då är människor värda att satsa på. Jag tycker nog det är tur att det väger över till det senare alternativets fördel.

Sen så undrar jag hur stora skygglappar man måste skaffa för att kunna titulera sig "ständigt glad"? Det finns såna krav på att man hela tiden ska svara "Bra" på frågan om hur det är att vissa verkar ha trott att det är så man ska vara. Klarar de av att leva på det sättet så önskar jag dem all lycka i livet, men jag känner mest att de människorna lever i ständig förnekelse. Ett liv med skygglappar både utvändigt och invändigt som kör på i tillräckligt hög hastighet för att allt obehagligt ska kunna passeras så snabbt som möjligt.

Dessutom är jag rätt säker på att alla i min ålder gått igenom åtminstone några jobbiga perioder sina liv som fått dem att ifrågasätta tillvaron. Någon eller några i vår närhet har dött och det tar man inte direkt med ett leende på läpparna. Fast kanske är det så att de sörjer och sen går vidare med sitt liv, lika glada som innan och utan några tankar bakåt.

Jag måste erkänna att ständigt glada människor skrämmer mig. Mer och mer ju äldre jag blir. Mest för att jag själv blir mer och mer cynisk. Jag är medveten om att jag kanske är extrem när det gäller min syn på stora delar av samhället, men hur mycket bättre är det att vara extrem åt det andra hållet? Att acceptera tillvaron, gilla läget, och sen leva i total fas med den värld det är tänkt att vi ska utveckla till det bättre?

För det är det som är grunden till min cynism; vi måste kunna bättre än såhär.