Inom mitt arbetsområde pratas det ibland om negativa effekter av diagnoser, förväntanden och misstankar. För en del blir en ADHD-diagnos självuppfyllande och kan användas som en ursäkt för att slippa bete sig väl. Barn som hela sitt liv får höra att de är elaka och inget värda, blir till slut ibland elaka och i sina egna ögon inget värda för omvärlden så att ge sig på omvärlden är att ge sig på alla som varit emot en. En dyslexidiagnos kan ibland fungera negativt om den presenteras på fel sätt så att den blir en ursäkt för att inte lära sig läsa eller jobba med sina problem. Om något negativt förvänats av oss, kan det ibland ta sig uttryck i just det där negativa.

En nära vän till mig sa idag -- mest på skämt, men inte enbart -- att han aldrig tidigare känt för att begå ett terrordåd, men nu när han upplevde sig som potentiell terrorist, varför inte? Jag är rätt säker på att han inte kommer att genomföra något illdåd men han tog upp en viktig aspekt av den nya FRA-lagen som klubbades igenom för nån dag sedan och förpassade Sverige långt åt fel håll.

Som i exemplen ovan, så finns det klara samband mellan en stats förväntan på sina medborgare och medborgarnas uppträdande. En överbeskyddande stat riskerar att få medborgare som inte klarar av att ta hand om sig själva. När jag var i Kanada inför millenieskiftet berättades det att det var strängeligen förbjudet med all form av eld inomhus. Vi skulle visa ett svenskt luciatåg, men fick absolut inte ha levande ljus. Det var alldeles för farligt ur brandsäkerhetssynpunkt. Och så länge som inte en brand startar så kan det kännas som en bra säkerhetsåtgärd. Men när det väl börjar brinna nånstans utbryter rejäl panik med fatala följder.

Så om nu staten tänker behandla alla sina medborgare som potentiella terrorister, kanske staten får räkna med att den får fler terrorister på halsen. Det är inget jag önskar den eller dess medborgare, inklusive mig, men det kanske inte är så långsökt att så är fallet.

Så när ett terrordåd väl inträffar, så kanske det är delvis ett resultat av omröstningen häromdagen. Den dagen som kommer att gå till historien som en av de mörkaste i modern svensk historia. Men de styrande kommer då att påpeka vikten av att lagen existerar och då bomber briserar även kräva att den ges mer kontroll. Trots att de inte lyckades hindra det dådet.

För i ärlighetens namn, hur ska sökande av nyckelord kunna sålla ut terrorister som staten inte redan känner till? Vilken person som planerar utföra ett större dåd kommer att använda sig utav ord som tydligt besrkiver ett terrordåd? Hur svårt är det att byta ut ord som "sprängdeg", "självmordsbombare" och "Jesus/Allah/Oden/Jihad/Korståg/Bärsärkargång" mot vafansomhelst? Olika organisationer har använt koder ända sen urminnes tider. Till och med scouterna har ett chiffer som skulle duga alldeles utmärkt.

Det verkar snarare som att det finns något annat som ligger bakom det hela. Och det verkar vara det som alla i maktposition strävat efter under alla århundraden, vare sig de varit kungar, präster, påvar, statsmän eller fotbollstränare; mer makt och mer kontroll.

Men allt handlar om en balans. Människor är beredda att vara under viss mängd av kontroll för olika syften, men när balansen rubbas och tippar över till kontrollens fördel händer saker med människor. För även om alla vill leva och även om alla vill känna säkerhet, så finns det något som under alla tider varit mer värt och som störtat regeringar och startat revolutioner.

-