... and no religion too...
När jag och sambon var i Göteborg i somras försökte nåt kristet samfund locka ungdomar till sina konfirmationskurser. Bland annat genom att sjunga John Lennons Imagine. Den är kollossalt fin, speciellt för en ateist som mig själv, men tydligen fungerar det alldeles utmärkt även för kristna som inte direkt tänker på vad fan de sjunger.
Men det var inte därför jag tänkte skriva egentligen. Det var det här med Schweiz. De har precis röstat för ett förbud mot ytterligare minaretbyggen i landet. Det går ju liksom att tolka på två sätt.
Det kan ju vara så att de är trötta på religion och även snart kommer att rösta för ett stopp för kyrkbygganden också.
Eller så är det ytterligare ett uttryck för den ökande främlingsfientligheten som sprider sig över västvärlden såsom den tenderar att göra i kristider då det är enklare att ty sig till enkla påhitt än komplicerade sanningar. Att till exempel först anklaga invandrare för att komma hit och njuta av arbetslösheten och socialbidraget och i nästa sekund anklaga dem för att komma hit och sno våra jobb.
Och med en kampanjaffisch som denna, så är nog chansen för det senare något större.
Suck.
Imagine there's no heaven
It's easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today...
Imagine there's no countries
It isn't hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace...
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will be as one
Dumma människor
Kommentarerna är kopierade från denna debattartikel på Aftonbladet.se
För att förtydliga så tycker jag att följande personer är dumma. Och nej, jag tänker inte gå i motargumentation.
Trevlig helg!
RalphtheOgre, 60 år, Idag 10:44
Kolla kartan och se vilket som är störst, Sverige eller arabvärlden. Om det INTE FINNS ETT ENDA land där som folk vill fly TILL, vill vi verkligen att den "kulturen" ska invadera Sverige? Tvinga arabvärlden att ta emot sina egna flyktingar, precis som Israel har gjort i 60 år - en miljon från arabvärlden.
philly, Igår 23:08
Låt dem skjuta och bomba sänder varandra.. you get what's coming to you. Kan de inte bara sluta kriga i de där förbannade länderna? Vad fan sysslar de med egentligen. Och varför gör inte vi likadant? Är vi några övermäsnkliga ting?
philly, Igår 22:59
Bellabu. Sluta snacka skit.. alkoholister är värda det iaf. De är vårat ansvar, de är uppvuxna i sverige och är därför vårat ansvar. Några krigsgalningar från andra sidan jordklotet är inte vårat ansvar. Och en alkis som ligger på gatan kostar inget, och en alkis som får hjälp kostar inte lika mycket som en flykting som kommer hit. Och ingen ahr sagt att invadnrare tar våra jobb. Såvida inte nån här inne har planer på att bli pizzabagare?
muuumsss, 53 år, Igår 22:15
Bort med dessa terrorister från Sverige! Omedelboms! Och bort med terroristernas apologeter, sådana som taxislösaren för våra skattepengar Ruwaida!
Jonna, 20 år, Igår 19:59
Jag säger bara: "PLO" "sommar-OS i München, 1972" "Arafat: den moderna Islamistiska terrorismens fader, som lurade en hel värld" "som förövrigt borde fråntas sitt Nobels fredspris postumt" Nej... Palestina har aldrig varit ett land och kommer aldrig heller att bli det.
Jonna, 20 år, Igår 17:12
(nu blev det fel ordning) Gaza-borna har delvis sej själv att skylla. Dom sympatiserar bevisligen med terrorist stämplade organisationen Hamas, som dom t.o.m röstade in i sin regering (eller vad det kallas där nere). Hamas ligger bakom raket, bilbombs & självmords-attacker och annan terrorist verksamhet riktad mot Israel. Men det ironiska är att Gaza-borna själva anser att Hamas är allt annat än Islamistiska terrorister, vilket dom bevisligen är.
urs4ever, 48 år, vällingby, Igår 13:27
Vi och framför allt våra ungdomar lever också under ständigt hot, ställ dig vid Spånga station en kväll o se hur länge du har mobil o plånbok kvar....med dessa tänker inga politiker på.
alfjoh, 24 år, Igår 13:02
Märkligt att de hamnar i Sverige... Om de flyr så är det ju enklare att knalla över gränsen till Egypten eller Jordanien eller ett av de andra "Brödraländer" runt hörnet... Fördelen är samma språk, religion, kultur och Israelhat...
tuva_t, 51 år, Igår 12:55
Den tiden Sverige kunde vara en öppen famn för all världens migration är sedan länge förbi - nu måste vi se om vårt eget hus. Företagare och entreprenörer ser vad som är på gång och lämnar Sverige, kvar finns de verklighetsförnekande politikerna och journalister i sin eviga diskussion om "främlingsfientligheten" -allt medan skutan Svea sjunker ned till botten.
wolfschantze, 41 år, Igår 12:02
menvisst ta hit allihop bara. Hamas kan väl lika gärna fyra av sina fyrverkerier härhemma också så det lyser upp lite i vintermörkret.....
Cyan
Press play.
-
- -
-
-
Sov gott, älskade vän.
-
Tonight
-
- -
Sov så gott, Cyan.
- -
-
Lyteskomik
Och därför inte hennes anhängare.
Så då vill jag skratta åt dem. Inte med dem.
Xenophobia
Och det här med tvångsgifte, det som är något som alla förespråkar i de där länderna, hur ska det bli med det? Det funkar ju inte i Sverige, för det här är ju en demokrati. En demokrati som har skrivit på Genevekonventionen och förbundit sig att följa FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det är nog väldigt få i denna demokrati som skulle tycka att det är väldigt dumt av oss att vi förbundit oss att följa de regler och riktlinjer som detta innebär. Ändå finns det de som tycker att vi ska göra just det.
Jag vet väldigt mycket också. Mina vänner vet väldigt mycket också. Så vem är jag att spy galla över andra människor som anser sig veta saker också. Tja, troligtvis för att det är min förbannade skyldighet. Liksom det är deras också. Om jag har en åsikt eller anser att någon har fel i en åsikt är det upp till mig att göra nåt åt saken. Om jag anser att min åsikt är rätt och har betydelse så är det bara att få ut den till folk. Om någon i mina ögon har fel så måste jag motivera varför jag tycker att personen i fråga har fel. Där finns en klar fördel med artikelkommentarer som blivit rätt populära bland vissa på sistone, däribland mig själv. Förutsatt att man bryr sig om andras åsikt förstås. Och jag vet inte ens om jag gör det. Jag har inte ändrat åsikt än trots att jag fått en del svar på det jag skrivit. Jag tycker fortfarande att jag har rätt. Och det kan bero på att jag verkligen har rätt, eller att jag inte är intresserad av att lyssna på andra heller. Jag vet inte. Jag vet vad jag hoppas på, men det kanske är bättre att vara ödmjuk.
Men vad jag lärt mig under de år jag levat om människor är att människor är betydligt mer än bara de mindre imponerande delarna av sin kultur. De flesta av oss är rätt lika faktiskt. Vi vill ha ett tryggt liv och om vi inte kan åstadkomma det själva så är vi rätt tacksamma mot dem som kan hjälpa oss. Vi vill umgås med vänner, vår familj och vi vill inte bli tvingade till att göra saker mot vår vilja. Och vi vill inte gärna lämna vår familj, vänner och våra liv om det inte är absolut nödvändigt.
Men tyvärr kan det bli nödvändigt att lämna allt. För livets skull. För så länge vi lever finns alltid chansen att vi kan finna trygghet igen. Om vi är döda får vi ingen andra chans.
Vår överlevnad kan bero på många faktorer. Ekonomi, politik, religion, kultur, sexualitet med mera även om de flesta av faktorerna beror av andra faktorer och jag är rätt säker på att de flesta kan spåras tillbaka till makt. Någon tjänar på att människor förföljs, att de är fattiga, att de dödas för sin sexualitet.
Så vi lämnar motvilligt och ofta under stora problem vår tillvaro och de flesta hamnar på de någorlunda trygga platser som ligger allra närmast medan vissa känner ett behov av att fly betydligt längre än så i hopp om att få uppleva trygghet igen eller kanske för första gången.
Vissa har hört mycket gott om länder i nordväst, men när de kommer dit blir en del varse om att en del där hört bara ont om de länder de kommer från. Som att alla omskärs blodigt, som att alla löser dispyter med gevär och som att alla gifter sig av tvång. Myten om väst som civilisationen av civilisationer och öst och syd som vildarnas rike. Myten skadar åt båda hållen. Från en piedestal ses det ner på vildarna som man vet allt om och nerifrån ses det upp på något perfekt. Och inget av det existerar i verkligheten.
Vissa av oss skriker högt och ljudligt ut alla våra fördomar som om de vore sanningar, andra gömmer sig bakom en påhittad humanism som går ut på att kulturer är så skilda att de inte kan existera sida vid sida. Man bryr sig verkligen om att de stackarna som flyr ska hamna nånstans där de verkligen får lösa dispyter med gevär och tvångsgifta sig var nu det är, men det viktiga som alltid lyser igenom är att här är det i alla fall inte. Man använder samma retorik som vissa självutnämnda humanister använt i åratal. De svarta barnen ska inte behöva gå med vita barn för tänk så utsatta de kommer att bli. Samma retorik återkommer när homosexuella vill adoptera. Hur ska det gå för de stackars barnen i skolan? Jag har minsann inget emot homosexuella, men andra har ju det och det är en inställning som aldrig någonsin kommer att ändras, det är nästan om att den är medfödd.
Och de stackars flyktingbarnen mår ju faktiskt bättre i sin egna kultur. Hur ska de kunna bli svenska? Hur ska det bli med skolavslutningar i kyrkan som inte ens hela svenska folket står bakom, men som tydligen vissa tror att de gör? Hur ska det bli med julskinkan? Hur ska det bli med skoldebatter om det inte finns gevär i klassrummen? Hur ska det bli med att gifta sig för kärlekens skull och inte av tvång?
För det är ju det som verkligen betyder något för dessa konstiga människor. Eller nej, så kanske det inte var. Det kanske var som så att tryggheten var det som spelade störst roll. För oss alla. Och vi kommer att leta efter den tills vi finner den, men på vägen finns det faror och människor som är beredda att utnyttja det sökandet. Så då måste den stora majoriteten som faktiskt är god finnas där med öppna armar.
För en tryggare värld.
Twilight of the Dead
Team Edward? Team Jacob?
Team Bub!
... liberty and justice for all...
Waltz with Bashir
Jag ska presentera en film ikväll.
År 1982 mördas den kristne libanesiske presidenten Bashir Gemayel. Hans anhängare, falangisterna, tar sig in i de palestinska flyktinglägren Shabra och Shatila med tillåtelse från den israeliska armén som omringat lägren. Massakern som äger rum kostar hundratals, kanske tusentals, palestinier och även libaneser livet. Hur hanterar man som 19-årig israelisk soldat vetskapen om vad man understött under resten av livet?
För filmskaparen Ari Folman är det ett möte med en gammal vän som återigen tar upp minnena från tiden som israelisk soldat i Libanon, men de är få och med endast i stort sett vetskapen om att han befann sig i närheten av massakern bestämmer han sig för att gräva gjupare i sina egna minnen.
Sökandet för honom till gamla vänner och fakta pusslas ihop med drömmar medan han kommer allt närmre sanningen om sin egen roll i vad som hände. Resultatet blir en självbiografisk dokumentärfilm, helt animerad vilket öppnar upp nya dörrar för dokumentärfilmen.
Som betraktare av en dokumentärfilm förväntar man sig ofta sanningen även om vi vet att filmaren säkert drivs av en egen agenda. Men dokumentärfilmer är ändå till skillnad från spelfilmer, sanna och undersökande till sin natur. Att då välja ritade bilder för att visa denna sanning skulle kunna bli ett sätt att göra den mindre giltig som dokumentär, men som sagt så ger det också nya möjligheter.
I Waltz with Bashir ges dokumentärfilmaren möjligheten att återskapa minnen och även drömmar med hjälp av animeringstekniken och då allt är tecknat ges allt samma vikt vare sig det är en faktisk intervju, en dröm eller ett surrealistiskt montage över invasionen. I den tecknade bilden finns också aspekter som är väl lämpade för dokumentation av hemska händelser.
Ett K-special som sändes nyligen på SVT tar upp den lilla våg av serietidningsjournalistik som drog igång på allvar på 90-talet där serietecknare väljer att behandla verkliga händelser, ofta genom att stanna i områden under längre perioder och lära känna miljön, möta personer, utföra intervjuer och skissa på sina serier på ett sätt som vanliga reportrar inte har möjlighet eller tid att göra.
Serietecknarna har dessutom en större frihet till personliga vinklingar då deras alster traditionellt inte krävs på den objektiva balans som vi kanske kräver av andra nyhetsmedier.
Vidare så tog SVT-programmet även upp det som kanske gör att Waltz with Bashir lämpar sig allra bäst i animerad form och det är distansen mellan åskådare och deltagare som skapas av den tecknade bilden. Att se ett foto på en död människa känns ofta värre än att se en teckning av en död människa även om vi vet att båda bilderna representerar en verklig död person. Denna distans ger oss möjlighet att reflektera över och diskutera tragedin istället för att förlora reflektionsförmågan på grund av chocken av att se fotot.
PITA
Jag är en sån där jobbig människa. Du vet, en sån där som hela tiden måste fråga fel saker.
Om varför det verkar vara mer fokus på att få in pengar och rädda jobben för lärare genom att rekrytera så många elever till en skola som möjligt. Är det viktigare att en lärare har jobb än att en elev går på rätt utbildning? Och om de inte går att förena, vems behov ska då stå åt sidan? Läraren som har detta som inkomst och kanske har barn att försörja eller eleven som kanske bygger hela sin framtid på valet av gymnasieskola? Är skolan till för lärarna eller eleverna i första hand?
Om varför det är så enkelt för människor att hitta aktier, fonder och pensionssparanden att spara i när jag själv har jättesvårt att hitta något att själv satsa pengar i på grund av att jag upplever att Jorden kommer att bli en sämre plats om de dessutom får tillgång till mitt kapital. Varför säger så många att miljön är viktig när de samtidigt satsar i fonder som i sin tur satsar i företag som utvinner ändliga fossila bränslen och ökar på växthuseffekten, den effekt som ska stoppas genom att källsortera och kompostera, men som tydligen inte får stå i vägen för chansen att tjäna pengar.
Hur kommer det sig dessutom att man tycker det är viktigt med rättvisa och gärna höga löner samtidigt som man försöker tjäna pengar på de aktörer som strävar efter att hålla lönerna nere och öka klyftorna? Blir man sur om ens fond sjunker i värde till följd av att exploaterade arbetare i Bangladesh helt plötsligt får skäliga löner? Blir man sur om ens eget företag håller nere ens egna lön så att aktiespararna kan få mer pengar i plånboken? Inser man problemet med sin egna girighet?
Varför frågar ingen Kristdemokraterna om varför de på sin hemsida anser att "Människolivet är okränkbart och alla människor har ett lika värde." samtidigt som man anser att homosexuella inte ska ha rätten till äktenskap? När de säger att partnerskap är lika mycket värt, varför frågar då ingen om man inte skulle kunna avskaffa äktenskapet i så fall för alla? Partnerskap för alla är ju lika mycket värt som äktenskap, så varför behövs då äktenskapet? Eller är det egentligen som så att de tycker att partnerskap och äktenskap är olika värda, men de kan inte liksom säga det för då skulle det här med människors lika värde verka som hyckleri?
Många som sitter i hyresrätter idag är väldigt tacksamma över att de hade möjligheten att få hyra en lägenhet när de inte hade någon möjlighet att komma in på bostadsmarknaden på nåt annat sätt. Hur är det med den tacksamheten när man i jakt på pengar ombildar hyresrätt på hyresrätt till bostadsrätter och tar bort möjligheten till ett första boende för många ungdomar? Bryr man sig inte nu när man fått sitt? Var det det allting handlade om? Att få sitt?
Varför är det så vanligt för unga tjejer att blogga om mode, men så ovanligt att de bloggar om till exempel orättvisorna i samhället? Förstår de att deras uppmaningar att konsumera mer av sånt man egentligen inte behöver leder till ett utarmande av våra resurser? Eller att mode sedan länge tagits över av stora företag som ett sätt att sälja mer till människor långt innan kläderna går sönder? På vilket sätt tycker de att de gör världen till en bättre plats? Eller handlar det bara om ett sätt att synas och att de inte kan prata om nåt annat än yta?
Är jag korkad som ställer de här frågorna?
Har jag inte fattat nåt?
Reality check
Det här med verklighetens folk är ett satans otyg. Fast det kanske är hårt att säga om nåt som en kristdemokrat stulit från en populist med drag under galoscherna i början av nittiotalet och en dansbandskung som tyckte att Ultima Thules simpla patriotrock utgjorde ett lysande tillskott till Mariann grammofon. Men vissa kristna har ju genom historien återkommande gånger tyckt att Satans intoleranta, hatfyllda väg varit rätt väg att vandra istället för den kärleksfyllda accepterande, något vänstervridna, vägen som Jesus erbjuder. Så jo, detta kristdemokratiska utspel är ett SATANS otyg.
För det skapar ytterligare segregering i ett samhälle som hela tiden säger sig sträva efter ökad integrering. Man kan förstås påstå att det belyser en redan existerande segregation inom den svenska befolkningen och då är det ju bra så man kan göra nåt åt det. Men diskussionerna har snarare varit sådana att de resulterat i ökad segregering.
"Verklighetens folk" hänvisar till de som tillhör nån sorts majoritet i samhället. Att bo på landsbygden är tydligen ett plus i detta system, så som Stockholmare får man jobba lite hårdare om man vill vara med. Sen är detta med utbildning ett problem. Vanligtvis är bristfällig utbildning ett problem, men just i detta fall ska man tydligen inte vara så förbannat beläst heller. Blondinbella är dessutom en större ikon än Simone de Beauvoir.
Problemet detta skapar som är så allvarligt är att de som tillhör verklighetens folk kan totalt bortse från det som overklighetens folk säger och tvärtom. Man kan strunta i någon som faktiskt tillhandahåller fakta som är ett resultat av att de är pålästa med argumentet att personen tillhör en snobbig kulturelit och därför inte är värd att lyssna på. Nåt mer argument behövs inte. Det är som med rasismanklagelsen. När man slängt ur sig den är liksom diskussionen död.
På samma sätt kan de som då tillhör overklighetens folk skita i vad de andra tycker, för de är outbildade latsäckar som ändå har fel. Och då får vi verkligen problem som ett samhälle.
Aftonbladets konstiga kvinnokomplement Wendela diskuterar jämställdhetsämnets vara eller icke vara i kölvattnet av Anna Anka. Frågan som ställs är ifall vi har blivit för jämställda i Sverige. Frågan i sig är väldigt konstig och för att parafrasera Gudrun Schyman när hon fick samma fråga tidigare i år, hur kan vi vara FÖR jämstallda, när de fakta vi har pekar på att vi inte ens är jämställda?
Men frågan åsido, det som intresserade mig mest var vilka de valt för att representera ja- respektive nej-sidan. Den som fick gestalta de som ansåg att vi är alltför jämställda var Ensamma mamma-Johanna, en 36-årig frisör från Skövde. Nej-sidan representerades av Unni Drougge, författare, feminist och boende på Söder i Stockholm.
Egentligen är det inget som helst fel i att dessa två står som representanter för två olika åsikter om jämställdheten, men i kölvattnet av kristdemokraternas förbannade otyg så har vi nog aldrig tidigare upplevt en så tydlig uppdelning i en fråga förut. På ja-sidan finns verklighetens folk, på nej-sidan finns den vänstervridna kultureliten. Så varför ska den ena bry sig om den andra? Varför ska man bry sig om en förläst vänsterfeminist på sina höga hästar? Varför ska man bry sig om en lågutbildad singelmorsa ute på vischan?
Jo, kanske för att båda är människor och båda har en åsikt i en fråga som förtjänar mer än bara skitkastning från en verklighet till en annan. För det är ju det det är, verkligheten. Bara för att man själv anser sig bo i sin egen lilla verklighet betyder det inte att alla andra lever i overkligheten.
Och för att vi har alla stött på många genier i våra liv. Och många idioter. Oavsett utbildning, politisk vridning och geografisk plats på Jorden.
Och det får inte Kristdemokraterna ta ifrån oss i jakt på billiga politiska poäng.
