Jag ska presentera en film ikväll.

År 1982 mördas den kristne libanesiske presidenten Bashir Gemayel. Hans anhängare, falangisterna, tar sig in i de palestinska flyktinglägren Shabra och Shatila med tillåtelse från den israeliska armén som omringat lägren. Massakern som äger rum kostar hundratals, kanske tusentals, palestinier och även libaneser livet. Hur hanterar man som 19-årig israelisk soldat vetskapen om vad man understött under resten av livet?

För filmskaparen Ari Folman är det ett möte med en gammal vän som återigen tar upp minnena från tiden som israelisk soldat i Libanon, men de är få och med endast i stort sett vetskapen om att han befann sig i närheten av massakern bestämmer han sig för att gräva gjupare i sina egna minnen.

Sökandet för honom till gamla vänner och fakta pusslas ihop med drömmar medan han kommer allt närmre sanningen om sin egen roll i vad som hände. Resultatet blir en självbiografisk dokumentärfilm, helt animerad vilket öppnar upp nya dörrar för dokumentärfilmen.

Som betraktare av en dokumentärfilm förväntar man sig ofta sanningen även om vi vet att filmaren säkert drivs av en egen agenda. Men dokumentärfilmer är ändå till skillnad från spelfilmer, sanna och undersökande till sin natur. Att då välja ritade bilder för att visa denna sanning skulle kunna bli ett sätt att göra den mindre giltig som dokumentär, men som sagt så ger det också nya möjligheter.

I Waltz with Bashir ges dokumentärfilmaren möjligheten att återskapa minnen och även drömmar med hjälp av animeringstekniken och då allt är tecknat ges allt samma vikt vare sig det är en faktisk intervju, en dröm eller ett surrealistiskt montage över invasionen. I den tecknade bilden finns också aspekter som är väl lämpade för dokumentation av hemska händelser.

Ett K-special som sändes nyligen på SVT tar upp den lilla våg av serietidningsjournalistik som drog igång på allvar på 90-talet där serietecknare väljer att behandla verkliga händelser, ofta genom att stanna i områden under längre perioder och lära känna miljön, möta personer, utföra intervjuer och skissa på sina serier på ett sätt som vanliga reportrar inte har möjlighet eller tid att göra.

Serietecknarna har dessutom en större frihet till personliga vinklingar då deras alster traditionellt inte krävs på den objektiva balans som vi kanske kräver av andra nyhetsmedier.

Vidare så tog SVT-programmet även upp det som kanske gör att Waltz with Bashir lämpar sig allra bäst i animerad form och det är distansen mellan åskådare och deltagare som skapas av den tecknade bilden. Att se ett foto på en död människa känns ofta värre än att se en teckning av en död människa även om vi vet att båda bilderna representerar en verklig död person. Denna distans ger oss möjlighet att reflektera över och diskutera tragedin istället för att förlora reflektionsförmågan på grund av chocken av att se fotot.