Jag blir påmind om och om igen hur det behövs rebeller. Av alla de slag.

Alex Schulman -- som växt något enormt (i positiv bemärkelse) som skribent sen jag hatade honom av hela mitt hjärta i början av denna bloggs existens -- spydde lite galla över sin generation, som kanske också är min eller i alla fall djävligt nära. Den generationen är ju bara för förbannat tandlöst ointressant.

Herr Krönikör Schulman redogjorde för hur en traditionsenlig lördagslunch med familjen även blivit en återkommande freakshow då man var tvungen att passera en butik där det med jämna mellanrum stod såna där engagerade varelser som ser så där konstiga ut. De där som klär sig lite slarvigt, är skitiga i håret och tycker något som inte totalt avväpnande ointressant. Dessa lortgrisar och freaks tyckte inte om att butiken handlade med varor som tillkommit på ett ytterst tvivelaktigt sätt. Jag kommer inte ihåg exakt vad protesterna gällde, men det spelar mindre roll. Det viktiga var att dessa som ses som freaks av den stora massan egentligen är de som jobbar hårt för en förändring av samhället. Kanske till och med för att göra samhället bättre för mig och/eller Alex Schulman. Och hur reagerar majoriteten på dem? Som freaks som är konstiga på på grund av hur de ser ut, men även på grund av att de faktiskt tycker något. Och ännu mer för att de faktiskt gör något åt saken.

För hur ska man hinna? Man ska ju ha en lyckad kariär på jobbet, en karriär som troligtvis inte betyder ett skit egentligen om man stannar upp och tänker efter, men som tur är så har man ju inte tid till det. Då skulle ju stora delar av fasaden rasa. Och förutom karriären ska man ju yngla av sig och oroa sig för hur det blir med jämställdheten och friheten för sina döttrar samtidigt som man klär dem i rosa och säger åt dem att inte ta så mycket plats eller skita ner sig.

För att inte tala om all tid som man helt enkelt bara måste lägga på inredning. Så att det bo man byggt åt sig själv och de sina blir sådär personligt som man förtjänar. Eller vänta nu, hur var det egentligen med det här personliga? Det var väl egentligen bara personligt om man verkligen på fullaste allvar är ett stor fan av olika nyanser av vitt och intetsägande inredning. För egentligen vet vi ju alla att det där med att göra något personligt av ett köpt hem är ett stort ajabaja. Det är ju nämligen inte ett hem i första hand utan ett investeringsobjekt. Nån gång ska man ju sälja vidare boet till någon annan till en helt överdjävlig vinst. För det har ju mäklaren sagt att så funkar det. Och banken tycker ju samma sak. Men att sälja något som är personligt för en själv till någon med en annan personlighet är ju dömt att misslyckas. Det säger mäklaren också när den satans parasiten först sätter sin fot i ens hem och ska värdera det. Va, ingen fondvägg? Jo där, med en zombie på... går den att måla över eller kan vi ställa en byrå för? Den där strippstången bör ni nog ta ner. Blommor i fönstren och en fruktskål i varje rum är ett säkert sätt att locka köpare. Vilka djävla köpare? De tragiskt patetiska varelserna som läser inredningstidningar som kristna läser Bibeln? De som helt saknar fantasi för att kunna föreställa sig hur bostaden kommer att se ut när de själva fått gå lös på den?

Så man förstår ju att det här med revolution finns det ju inte mycket tid över för och i ärlighetens namn, är det inte lite pinsamt att slåss för något för någon annan som man inte ens känner? Ska vi inte vara tacksamma över vad vi har istället och att vi kan få mer för en billig penning. Det är klart att det här med barnarbete är ju fruktansvärt och något borde verkligen göras åt de tragiska förhållandena i världen och miljön och textilfabrikerna i Bangladesh... och... och... men gud, vilken grym stadsjeep! Dåligt andrahandsvärde och den drar skitmycket bensin och fyrhjulsdrivet är ju totalt onödigt i stadstrafik och överallt där asfalt finns och sen så tar den ju upp alldeles för mycket plats och är en trafikfara för de som äger mindre bilar, men har jag inte egentligen förtjänat lite mer plats än alla andra? Jag har ju faktiskt precis klättrat på karriärsstegen, fått lönepåslag och en Skoda kombi säger ju inte vice andra nedre mellanpersonalchef på samma sätt som en Hummer... jag tar den! Vilken lyckad eftermiddag, halva priset på den här redan billiga snygga skjortan (från Bangladesh) och sen liksom bara en helt ny bil! Detta är bara så jag. Jag är vad jag köper. Åsikter schmåsikter.

Men ibland går det faktiskt för långt och då engagerar vi oss. Mot orättvisorna! Upp på barrikaderna! Nu djävlar i helvete ska det ändras på alla orättvisor i världen!

Så man startar en Facebookgrupp eller går med i en. Och samvetet lättas för är det egentligen inte det som allt handlar om? För inte fan åstadkommer den där Facebookgruppen något egentligen?

Eller så startar man en blogg som läses av i snitt två personer om dagen och dessa två personer är dessutom redan på ens sida.

Som den där bloggen.