Du dök oväntat upp på avslutningen. På huvudet hade du inte ditt hår, men ditt ansikte hade ditt leende. Du skulle komma tillbaks till hösten och du ville ha mig som lärare.

Under sommaren blev du sämre och till hösten kom du inte tillbaks. Jag träffade dig aldrig mer, men nånting sa mig att ditt ansikte fortfarande hade ditt leende. Du ville komma förbi och träffa några av oss.

Under hösten blev du sämre och kunde inte komma förbi och träffa några av oss. Men du fick komma hem och även om skälen till det var de sämsta tänkbara så måste det också ha varit det bästa tänkbara.

När hösten tog slut och vintern började dök då och då mer information upp om dig och varje gång fruktade jag att det var information om det värsta. Efter varje gång var gråten inte långt borta, men omständigheterna gjorde det svårt att släppa fram det.

När vintern kommit och julen tagit slut så kom till sist dagen. Jag var hemma hos en god vän när jag fick meddelandet och försökte prata om dig, men det var så svårt att göra det utan att det gjorde för ont.

Under gårdagen och dagen har det kommit och gått. Det är ibland som att det inte hänt överhuvudtaget och ibland har det verkligen hänt.

Och det har hänt. Sov så gott, kära du.