A Love Story
Just hate me
Det kan inte ha undgått många att Bjästa utanför Örnsköldsvik inte står högt upp på mångas lista över favoritplatser i landet. Anledningen är ett avsnitt av Uppdrag granskning om hur en ung flicka våldtas av en av skolans populära killar. Han erkänner och fälls i tingsrätten, men flickan får sin dom utav skolan och en betydande del av vuxenvärlden; det hela var hennes fel. Hon ville först, men sen ville hon hämnas. Varför skulle en framgångsrik sportkille behöva tvinga sig på någon? Så det startades Facebookgrupper och det baktalades. Pojken möttes med applåder på skolavslutningen i kyrkan och uppmuntrande ord av prästen. På kvällen våldtog pojken en till flicka.
Att programmet skapar upprördhet är inget konstigt. Det är dessutom bra. Människor som gjort fel måste få reda på det och i vissa fall skämmas en hel del för vad de faktiskt gjort. Och efter gårdagens program och reaktionen som följde och fortfarande följer, så tror jag att många i Bjästa gör just det. Jag är faktiskt rätt säker på det.
Men det är det här med hatet. När jag för flera år sedan såg bilder och löpsedlar från mordet på fyraårige James Bulger i Storbritannien skrämde de mig. På bilderna såg jag vuxna människor göra allt i sin makt för att komma åt de unga pojkar som arresterats och senare också fälldes för mordet. Mobbar med människor samlades utanför rättegångssalarna och skrek ut sin avsky och sitt hat. Löpsedlarna i tabloidpressen hakade på och det tycktes finnas en outtalad överenskommelse att det inte längre var små pojkar vi pratade om utan monster. De bara såg ut som små pojkar. För de avvek så mycket från stereotypen av det oskyldiga barnet att eftersom de inte passade in i mallen så var de inte barn längre. Att fortsätta kalla dem barn blev för svårt för många. Så länge som de kallas barn, finns ju en chans att mina barn kan utföra samma dåd. Men om de är monster så är det ju lugnt för min del. Jag har ju inga monster, bara barn.
Samma typ av mentalitet när någon med ett annat ursprung än en själv begår ett brott. En viss grupp av människor är väldigt benägna att låta ett brottsligt beteende bli en utmärkande del av den kultur. För om det ligger i muslimsk manskultur att misshandla, råna och våldta, så är jag lugn så länge som jag omger mig med människor som ser ut som klassiska svenskar. Om det istället handlar om andra faktorer som till exempel utsatthet, utslagning och sociala och ekonomiska klyftor så blir det svårare att sätta sig själv på en piedestal. För även svenskar drabbas av de faktorerna. Och de är dessutom mer komplexa att bena i. Men också troligtvis närmre sanningen. Den enkla slutsatsen är sällan den rätta.
När det sen handlar om klassiskt svenska personer i en svensk liten by långt ifrån betong och miljonprogram så blir det klurigare. Men precis som i fallet James Bulger finns lösningen på problemen nära till hands. I de kommentarer jag läst hittills pratar man gärna om glesbygdsmentalitet, genetiska fel och inavel. Det är lättare att hata det man inte är själv. För något fel måste det ju vara på dem. För det kan ju inte vara något fel på det svenska samhället. Att en stor del av ett samhälle sluter upp mot en våldtagen tonåring, är inte det något som enbart händer i MUSLIMSKA hederskulturer? Nej, men det är något som händer i hederskulturer.
Att hederskultur inte skulle existera även i de svenska hemmen är en trevlig tanke, men tyvärr inte sann. Många av de kvinnomisshandlar som inträffar i de svenska hemmen är hedersrelaterade. Någon tycker sig ha rätt till makt över en annan människas liv. Men eftersom vi lever i Sverige och minsann inte har något problem med hedersrelaterat våld så säger vi istället att det är individen som det är fel på. Varför? För att vi inte känner igen oss och för att den bild av det svenska samhället som detta visar på vill vi inte inse existerar. För vi är ju så bra.
Men det går inte att blunda för hatet och den gammeldags mobbmentaliteten längre. Den existerar här med. Inte många av oss anfaller fångtransporter i jakt på två små barn. Men tanken finns där. Vi tampas med samma tankar som de flesta andra. Den upprördhet vi känner måste resultera i något. Antingen tar vi itu med det på allvar och diskuterar detta ur ett samhällsperspektiv och kommer fram till att detta är något som med största sannolikhet inte är unikt för Bjästa, eller Ångermanland -- trots att vissa drar paralleller till häxjakterna i landskapet för ett par hundra år sedan -- eller glesbygden. Detta kan hända överallt och gör också det. Hur många tjejer går inte omkring idag med en oförtjänt horstämpel på sig?
Eller så anser man att vår svenska kultur och vårt svenska samhälle är ju så bra att de som gjort detta måste det vara något fel på. Och då startar man själv Facebook-grupper mot Bjästa. Man mobbar mobbaren i tron att det är det som kommer att leda till något bättre. Man reagerar på hat med hat och bemöter mobben med en ännu större mobb. För då vinner man väl?
Eller?
The Locked Room
A case of the Fridays
Hög volym, fullskärm och
hoppa, hoppa, hoppa!
Helst på jobbet.
In Flames - My Sweet Shadow
Fel, fel, fel, fel, fel, fel!
[Detta inlägg tillägnas alla er som någon gång hävt ur er att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och därför ligger problemet i invandrarnas natur, ursprung och/eller kultur. Det är en felaktig slutsats och ni är egentligen alldeles för korkade för att få hantera så kraftfulla mätverktyg som statistik.]
En nackdel med det skrivna ordet är att vissa citat inte blir igenkända i skrift då de måste sägas på ett visst sätt. Rubriken ovan ska utläsas såsom Brasse Brännström i Fem myror är fler än fyra elefanter säger det. Så om ni vill backa lite och läsa om rubriken nu så går det bra. Jag väntar.
Så, välkommen ner ett par rader. Anledningen till att det ofta blir så "Fel, fel, fel, fel, fel, fel!" är brist på utbildning och en övertro på sig själv. Jag gör sannerligen såna misstag med jämna mellanrum, men jag tror att tack vare att många av mina vänner och kollegor som är bättre skolade i områdena jag gärna uttalar mig om så blir det åtminstone lite längre mellan gångerna. Tills jag ger mig in i ett nytt fascinerande område och häver ur mig åsikter snarare än fakta. Tillbaks på ruta ett.
Men det finns även områden där jag är lite mer kunnig än många av mina kollegor och ett sånt område är statistik. En av fördelarna med att vara matematiklärare är just att detta med statistik är något man verkligen måste bena i. En av nackdelarna med att vara matematiklärare är att så många andra tror sig kunna hantera statistik bara för att de kan dra slutsatser utifrån data. Det kan ge mig huvudvärk. Om dessa personer inte sitter i mitt klassrum förstås. Då har vi grunden till en bra lektion.
Med risk för att kanske irritera nån, så tänker jag påstå att varenda djävel kan samla in statistik. Siffror är siffror och de är alltid sanna, så länge man inte fejkar dem. Så långt allt väl och ingen orsak till huvudvärk för mig. Den kommer sen. När man ska göra något med dessa siffror.
Enbart insamlade siffror ger inte särskilt mycket utan de måste tolkas också. Även här kan faktiskt varenda djävel delta och tolka sina eller andras data. Men det är nu problemen uppstår. För bara för att man kan dra en slutsats utav sina data så är den inte sann. Alltsom oftast är den faktiskt inte det. Det krävs mycket arbete för att komma fram till den sanna slutsatsen.
Som exempel kan jag ta upp en artikel i Aftonbladet för flera år sedan som jag även tar upp i min undervisning. Man hade hittat siffror som visade på en ökning av könssjukdomar hos kvinnor med silikonbröst jämfört med kvinnor utan silikonbröst. Så, vad kan man göra med de siffrorna? Vilka slutsatser kan man dra om man inte vet någonting annat än den faktan?
Jo, man kan till exempel dra slutsatsen att implantat ökar mottagligheten för könssjukdomar, alltså att det finns ett medicinskt samband mellan förstorade bröst och exempelvis klamydia. Med största sannolikhet så är det inte så, men det är en slutsats man skulle kunna dra utifrån den data som samlats in. Snarare är det nog så att kopplingen kommer från attityder till sex i all mänhet och sex med flera partners kanske i synnerhet. Det låter betydligt mer troligt. Men vad är det då som gör den slutsatsen mer giltig?
Det är självklart att man kombinerar sina data med andra data eller andra kända fakta. Ur sina siffror kan man läsa vad fan som helst, ärligt talat. Om man letar efter det finner man det ofta. Det svåra är att visa på att den slutsats man själv drar är den giltiga och ännu svårare, att alla andra är felaktiga.
Jag kan väldigt lite om medicin, men jag vet så pass mycket att om medicinsk forskning visat att ett samband mellan silikonimplantat och klamydia hittats skulle implantaten åkt tillbaks till tillverkaren med uppmaningen "gör om, gör rätt" innan de får komma ut på marknaden och in i människors kroppar.
Sen så vet jag tillräckligt om människors beteende, strävan efter bekräftelse och attityder till sex med mera samt vilka som ligger i riskzonen för könssjukdomar att även om den senare slutsaten inte nödvändigtvis är den helt sanna, så är den i alla fall närmre än den första.
Därför vill jag till er som detta inlägg är tillägnat framföra lite kritik. Eller en hel del faktiskt.
Att läsa statistik och se att invandrare är överrepresenterade när det gäller brottslighet -- vilket jag inte ens vet om det är sant, jag har inte kollat upp det, men det betyder inte så mycket för detta inlägg -- så är en slutsats man kan dra att det är just invandrarna som är problemet. Att de kommer från nånstans som inte är Sverige och, i ärlighetens namn när ni använder begreppet "invandrare", inte ens Europa. Denna slutsats kan man styrka med pseudokunskap såsom "Ja, men det vet man ju hur de där invandrarna ser på kvinnor och hedersmördar dem till höger och vänster". Så, är det en slutsats? Ja. Är den sann? Troligtvis inte. Är det en okej slutsats att dra enbart utifrån ovan nämnda "data"? Inte en chans.
För det går att dra betydligt fler slutsatser än enbart den ovanstående och om man inte har vetenskapligt avfärdat dem, så är den tidigare nämnda slutsatsen ogiltig. Så hur skulle man göra då för att undersöka detta med vilka som begår brott i samhället och kopplingen etnicitet och kriminalitet?
Om man hävdar att till exempel muslimska män har i sin natur/kultur att begå brott så måste man samla statistik om män som härstammar från områden där islam är den dominerande religionen inom hela samhället. Inte enbart de som begår brott. Man måste i den undersökningen visa att alla andra eventuella faktorer som skulle kunna påverka en person att bege sig in på brottets bana saknar betydelse. Man måste alltså visa att andelen av dessa män som begår brott finns i lika stor utsträckning bland de i undersökningen som är här som utbytesstudenter på universiteten, bland de som har högskoleutbildning, bland de som har arbetslösa föräldrar, bland de som har skilda föräldrar, bland de som räknas som låginkomsttagare, bland de som bor i invandrartäta områden, bland de som bor i invandrarglesa områden och så vidare. Kan man göra det och den enda gemensamma faktorn som finns kvar är etniciteten, då har man visat sig dragit en med större sannolikhet korrekt slutsats.
Ett annat. kanske smidigare, sätt att undersöka detta med etnicitet och brottslighet är att samla omfattande statistik om alla de som begår brott oavsett ursprung och om betydligt fler saker än just ursprung. Om det visar sig att det finns gemensamma faktorer hos dessa brottslingar som finns i högre utsträckning än etnicitet, så kan man helt enkelt sluta säga saker som att det finns en koppling mellan etnicitet och brottslighet. Då slipper man dessutom göra den extremt tidskrävande undersökningen som nämndes i föregående stycket.
Så varför avfärdar jag då vissa SD-anhängares slutsatser om etnicitet och brottslighet? Jo, för att jag anser mig ha kunskaper som gör en annan slutsats mer trolig.
De människor som begår en viss typ av brott -- misshandel, mindre rån, gängverksamhet o.s.v. -- tenderar att komma från områden och bakgrunder som anses ha lägst status. Det är barn som växer upp i områden där stor arbetslöshet råder, där de som har jobb tjänar väldigt lite, där man känner sig utanför det samhälle man ska vara del av, där man känner att man aldrig -- hur mycket man man än försöker -- kommer att ha samma chans som andra även om det hela tiden sägs av samhället att alla har samma chans att lyckas. Det är samhällen där ens egen framgång enbart beror på en själv eftersom man just blivit tillsagd att man har alla chanser och därför om man misslyckas så är det ens eget fel. Och vilka människor bor, växer upp och till viss del blir även tvungna att bilda familj i en sån miljö. Jo, människor med utländsk härkomst, med mörkare hy än genomsnittssvensken och med namn som Mohammed och Ahmed. Att sitta på botten av ett samhälle med stora, och ökande klyftor, skapar problem och det skapar en ond spiral. Samt fördomar om att man ska vara rädd för människor som har mörkare hy etc. vilket leder till en misstänksamhet och ovilja att anställa dem med fel efternamn och utseende, vilket bara späder på hopplösheten och ökar klyftorna. Och så vidare och så vidare.
Det är som så att den forskning som jag sitter på har visat -- vetenskapligt visat -- att i ett samhälle med stora klyftor där varje person har ansvar över sin egen situation i och med att de anses ha exakt samma möjligheter, så kommer de på botten alltid att ligga i riskzonen för ett brottsligt liv oavsett om de heter Anders, Pentti eller Mohammed. Problemet med att heta Mohammed i Sverige och bo i utanförskap på samhällets botten är att man är dubbelt marginaliserad på grund av sin sociala klass och sitt ursprung jämfört med en Anders som lever under samma sociala förhållanden. Han verkar ju i alla fall vara "äkta svensk" och det vet vi ju hur de är, speciellt om vi är det själva. Och skulle det vara nåt fel på Anders så är det ju något individuellt för så är ju inte jag och jag är ju också svensk. Mohammed däremot representerar ju nåt annat så det är nog hans kultur det är fel på.
Sen det där sambandet manlighet och brott, det är ju faktiskt bara män jag pratar om, kan jag spara till nån annan gång.
Just ja, till er som skulle vilja slänga er mindre frikostigt med korkade slutsatser utifrån statistik i största allmänhet, så kan jag rekommendera Steven D. Levitt och Stephen J. Dubners populärvetenskapliga Freakonomics och Superfreakonomics. Där kan man uppleva den oerhörda mängd arbete som ligger bakom statistiskt säkerställda sambamd samt en hel del spännade exempel. Som varför allmän aborträtt lett till minskad brottslighet under 90-talets USA.
Åtminstone den första finns utgiven på pocket på svenska.
Läs den och ge dig sen in i debatten om korkade slutsatser. Världens utveckling till det bättre kommer att tacka dig.
Gud hjälpe oss
Men i vilket fall så det minnet handlar om är problemet katolska kyrkan har med aborter och samtidigt problemet som de har med homosexuella. Men vilka har färre aborter än homosexuella? Man skulle kunna tro att homosexuella skulle ha sin givna plats i katolska kyrkan på grund av det. Dock är det ju inte riktigt så det ser ut.
Anledning till att en tanke ägnades käre Carlin är detta med kristna och homosexuella. Och artikelkommentarer. De har ju en tendens att leta sig in i varenda djävla artikel, SD-anhängarna. De där sanningssägarna som hänger på sidor som Politiskt Inkorrekt, en självutnämnd sanningssägare, en sån där som säger det som alla vet men ingen vågar säga för det är inte politiskt korrekt. Det kan väl tyckas nobelt av dem om det inte vore för att det mest handlar om fördomar och förenklingar av samhällsstrukturer som enbart kan tillfredsställa de med klara problem att tänka längre än näsan räcker. Men om en handling begås av en sån där person så är det väl för att alla såna är sådär och att det ligger i kulturen eller religionen där borta där såna där kommer ifrån? Eller så är det som så att det är mer komplicerat. Men visst, som lärare kanske jag ska vara glad för att de faktiskt försöker, men resultatet blir tyvärr för förödande för att det ska vara en seger att de försöker lägga ihop olika saker.
Så vad handlade det det om denna gång då? Det handlade i grunden om Jonas Gardells nya program om Gud, Jesus och grabbarna. En artikel på Newsmill tog upp hur fantastiskt det var att kunna bo i Sverige, vara homosexuell och präst och dessutom allt på samma gång. Men det fanns fortfarande problem.
Och där bland artikelkommentarerna fanns de, som ett brev på posten, SD-anhängarna. Men det verkade som att det fanns lite av ett problem i just den här debatten. För den oerhört hemska versionen av Islam som dessa personer inbillar sig kommer att ta över landet inom en snar framtid har ju ingen som helst tolerans för homosexuella utan snarare tvärtom. Homosexuella håller man kort och mest bara torterar ihjäl. Och banne mig om inte det var lite lockande för extremhögern. För den beskedliga fredsälskande kristna svenska kulturen som är den våldsamma muslimska kulturens raka motsats kommer ju inte att ta tag i bögdjävlarna, då skulle det ju, Gud förbjude (fniss), finnas likheter mellan våra religioner. Vi som är så förbannat snälla.
Nej, det är sannerligen inte lätt att vara fördomsfull gällande fler än ett område åt gången.
Men troligtvis ger det inte så stor huvudvärk. Då måste man ju behärska detta med kritiskt reflekterande över sina egna åsikter.
