Eight minutes
En stillsam fundering
Söndag
Avpixlat - Den djävligt retuscherade bilden
- Det pluralistiska och multikulturella samhället ska avskaffas, till förmån för ett etniskt homogent samhälle.
- Den västerländska demokratin – baserad på universella mänskliga rättigheter och individens frihet – ska ersättas av demokrati baserad på idén om ett ”organiskt samhälle”.
- Den moderna tidens kosmopolism ska besegras via ett hyllande av autentisk nationell kultur.
- Insikt måste nås om att de euroepiska kulturerna befinner sig inför ett akut hot, de har nästan gått förlorade. Multikulturalism och multietnicitet undergräver de homogena kulturella och etniska identiteterna i Europa.
- Den nya fascismen ska presenteras som en innovativ tredje väg, mellan traditionell vänster och höger.
Nyårskrönika: Det här är mitt land (eller min blogg i alla fall)
Som sig bör kanske det är dags för en nyårskrönika även om det kanske är mer nära sanningen att nu måste det djävlarimig till ett vettigt inlägg på den här bloggen. Det går ju inte att enbart lita till gammal storhetstid. Till och med Rolling Stones, Metallica och Iron Maiden måste spela in nytt då och då även om de flesta bara går på deras konserter för att lyssna på det gamla. Så tänk då hur viktigt det är för lilla jag som inte åstadkommit den där klassikern än.
För mig har året främst kommit att präglas av jämställdhets- och främlingsfientlighet som på något konstigt sätt har kommit att höra ihop. Detta trots att de främlingsfientliga anser att muslimer behöver mer jämställdhet för de är så förbannat kvinnoförnedrande, men i Sverige har jämställdheten gått för långt. Vilket förstås är intressant när något som ALLA studier visar på inte har uppnåtts anses ha gått för långt. Men det kanske hänger ihop med att Sverige är så förbannat fantastiskt och att man förutom att vara jämställdhets- och främlingsfientlig ofta är nationalist och kulturkonservativ. Då blir det lätt ens egna barn och andras ungar.
Kulturkonservatismen är fascinerande och jag tycker egentligen att den behövs som motvikt till en drift att förändra allt hela tiden. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att kulturkonservatismen oftast i kommentatorsfält och liknande tar sig uttryck av att vara rädsla. Rädsla för förändring och rädsla för att den värld man växte upp i faktiskt hade brister. Att det till exempel fanns rasism och ojämlikhet inbakat i det samhälle som skapade oss. Min farmor stod altid vid spisen. Alla mina vänner med separerade föräldrar bodde hos mamman. Pippis vita feta pappa var kung över negrer. När någon i en tecknad film blev sprängd blev de till negerkarikatyrer istället för de katter och möss de egentligen skulle vara. Majoriteten av jobbet i hemmen gjordes och görs fortfarande av kvinnor. Män var och är fortfarande fantastiskt överrepresenterade i brottsstatistiken. Med mera.
Men antyd detta och försök göra något åt det och du sparkar på vissas perfekta uppväxt. Men problemet är; hur vet man att ens uppväxt var perfekt eller ens bra om alla runt en hade samma uppväxt? Om det kunde ha varit värre, kunde det inte också ha varit bättre? Är vi verkligen det bästa resultatet av en uppväxt i det bästa samhället?
För mig är svaret nej. Vi kan alltid bli bättre och bör sträva efter det. Vad som sen är bättre är förstås rent subjektivt och man kanske tycker att kvinnor ska tjäna mindre och att män inte är lika självklara vårdnadshavare. Men det tycker inte jag och detta är min blogg och mina åsikter. Betyder det att jag inte är tacksam för den uppväxt jag fått? Absolut inte. Jag är tacksam mot mina föräldrar, mina vänner och det samhälle som gett mig uppfostran, stöd, vänskap och kunskap för att nu göra min plikt och göra världen ännu bättre (enligt mig) för kommande generationer.
Och i den plikten ligger jobbet mot främlingsfientligheten. På inga vis gör jag lika mycket som många andra gör, men jag försöker att inte bara blunda även om en viss konflikträdsla infinner sig alltför ofta. Kanske får mitt nyårslöfte bli att försöka övervinna den konflikträdslan och hoppas att om några gör något sluter fler upp och gör något också. Det är min erfarenhet av kommentatorsfälten som ett tag nästan helt dominerades av främlingsfientliga, men nu stöter de på motstånd nästan hela tiden och det glädjer mig.
För det är farligt med främlingsfientlighet. Det räcker med att kolla den "snällaste" sidan, Avpixlat. Det språk och det innehåll som används där i de amatörmässigt skrivna artiklarna borde skrämma alla som har tillräckligt med historiekunskap för att veta hur det brukar låta innan människor börjar döda andra människor i stor skala. Förutsatt att man har empati nog att tycka att det är hemskt när människor som inte ser ut som en själv utsätts för våld.
Och detta är sanningen påstås det. Och vanliga media går inte att lita på för de vinklar allting åt vänster eller PK:ar allt och så får man inte säga och de är egentligen emot yttrandefrihet. Men att man själv vinklar alla artiklar grovt och väljer att enbart vinkla det mot ett invandrarkritiskt håll är att säga sanningen. Att inte upptäcka hyckleriet måste bero på att man själv verkligen vill att det ska vara sanningen eller att man är dum i huvudet. Bara att välja.
Samma sak med inbillningen att yttrandefriheten är hotad för att man blir emotsagd och andra människor använder sin yttrandefrihet för att säga att man har fel. Tror man det är man också dum i huvudet. Yttrandefrihet kommer aldrig att vara att man får säga vad man vill utan att någon annan får protestera mot det.
Men att man tar bort Tintin i Kongo och klipper bort negerkarikatyrer i Kalle då? Det är dumt. Jag vore en hycklare om jag ansåg att man inte ska censurera den kultur jag konsumerar men gärna andras. Att klippa bort ordet "nigger" ur Huckleberry Finn, att plocka bort Tintin och klippa i Kalle gör inget annat än spelar de kulturkonservativa i händerna. Så länge kulturen existerar i sin ocensurerade form så kan vi också lära oss om det samhälle vi kommer ifrån och använda den kunskapen för att gå vidare mot ett bättre. Som lärare, förälder eller bara vuxen kan jag analysera Tintin i Kongo med mina elever eller barn och visa på att det funnits en tid då vita såg på svarta på detta sätt och att det fortfarande finns. Precis som jag kan visa nutida filmer med vita hjältar och bruna bovar och analysera dem på samma sätt. Det finns delar av vår historia vi har anledning att verkligen skämmas över, men vi måste veta om att de existerar för att kunna göra något åt det.
Men jag tycker att det säger något om den folkstorm som uppstår när man klipper bort en negerkarikatyr jämfört med den tystnad som rått alla de andra gånger det klippts bort saker ur Kalle med exempelvis motivationen att det är för våldsamt. Fast det kanske man har glömt eftersom den Kalle man växte upp med var den bästa. Och tittarrekord blev det också. En effektiv folkstorm.
Det kanske är dags att avrunda den här så kallade nyårskrönikan. Frukost väntar. Jag skulle kunna skriva mycket mer om till exempel ordet "hen" eller hur Avpixlats läsare har mer gemensamt med sin stereotyp av muslimer än de troligtvis klarar av att inse (ledtråd: de har båda problem med mångkultur och jämställdhet). Men jag kan inte låta bli att beröra våra nysvenska ord. Eller rättare sagt ett av dem; zlatanera. Förutom att vara ett fantastiskt tillskott till Alfapet så måste det även vara ett bekymmer för de nationalistiska kulturkonservativa främlingsfientliga. För det första är det ett nytt ord och varför räcker det inte med de vi har? För det andra är det ett utländskt låneord, visserligen från nationalistiska Frankrike, men ändå. Och för det tredje så är det ju baserat på en sån där osvensk svensk som inte beter sig i enlighet med SD:s svenskhetsdefinition (fantastisk läsning på deras hemsida).
Men i svenskhetens namn kanske jag kan hjälpa till. Vi kanske nästa år kan införa "Att göra en Jimmie" för alla de gånger man tror så gott om sig själv att man i sin hybris inbjuder hela omvärlden att exponera sig som den man egentligen är. Att det under kostymerna och vältaligheten gömmer sig tankar och åsikter som det bara behövs lite sprit för att exponera. Och som pekar mot en värld där människor dödar andra människor. Alltid.
Gott nytt år på er.
Cult
At first sight
I knew she was the one as soon as she walked in to the bar. That glow, that aura, radiating out from her very soul. I needed her and no one else. None of the others I had seen earlier that evening even came close to what she would mean to me. She would set me free.
"Do you believe in love at first sight?" I asked her an hour after she had arrived. Finding courage to speak to others has never been a problem, but she was different. My feet became rooted to the ground as I tried to walk over to her, my drink ran down my cheek, neck and on to my shirt as my mouth refused to open out of fear that I would try to speak to her. Finally, after almost having to use my hands to lift my legs I made it to that spot next to her. That it wasn't already taken was a miracle. Did they not see what I saw in her? Freedom from it all. Freedom to love and freedom to move on to a better life.
She laughed at me and said "No." She looked at me again and I must have looked hurt because she apologized for laughing. Almost unaware of my existence from then on she turned around to the other man. She bought him a drink and they talked about love at first sight and all I could do was stand there and listen, unable to once again move my feet or talk. I wanted to die, but my body would not let me. It kept me alive, unable to move or talk, but able to listen to their conversation and see them fall deeper and deeper for one another. She was supposed to be my freedom, but instead she trapped even more. This torture went on for what felt like days and I had never longed more for my home where at least the suffering was familiar to me.
Not until they got ready to leave did the rest of my body come back to life. My coat was still hanging where I had left it and in what must have seemed like a very strange and determined wide u-turn I grabbed it and left, almost running as soon as I came outside. I had to get home where I would be punished for returning empty-handed. And this time it would be severe. It knew what had happened. It always did. It wanted freedom too and it knew that with her it would get it. It would be very angry. And it would take it out on me as always. It scares me. I have to make it stop. I cannot return home empty-handed.
According to the news reports the man was found not far from where I used to live. Bruised and beaten beyond recognition, but two tattoos and a t-shirt he got from his younger brother for Christmas helped his family identify him. DNA samples later confirmed their identification. The woman he was seen leaving the bar with has not been found and the authorities are still looking for her. In one newspaper one day she is a witness, in another paper another day a suspect.
Did I do it? I don't know. Probably. I have no real memories of the rest of the night and I have no interest in having them either. I am free now, I know that much. But there are nights when I dream of her screaming and I have never heard anything like it. Primal, devoid of all humanity, she is screaming with every inch of her being. And I wake up. Free.
Vardagsreligion
För några år sedan skrev jag om mode som en religion. Den uppfyllde de flesta kraven som gällde för en organiserad religion utifrån ett ateistiskt perspektiv. Bland annat verkar det vara immunt mot ifrågasättande av sina anhängare och budorden om vad som ska bäras denna säsong tas emot som om det vore någon gudomlighets eviga visdom, när det egentligen mestadels handlar om ett antal människor som hittar på saker i syfte att tjäna mer pengar på anhängarna. Som vilken organiserad religion som helst för oss ateister alltså.
Men om man som jag inte kan hålla sig borta från kommentatorsfälten på de stora nyhetssajterna -- och förbannar sig själv varje gång för att man tappar lite av den lilla tilltro man har till mänskligheten -- så blir det rätt uppenbart att många ateister behöver något att tro på. Så till den milda grad att de nästan verkar beredda att stena de som ifrågasätter deras religiösa övertygelse. Religiös för att man verkar hålla fast vid den med samma krampaktiga grepp som många andra som får sin tro ifrågasatt.
Så, utan inbördes rangordning, en liten lista.
LCHF med flera
En av de viktigaste företeelserna i vårt moderna samhälle är att äta rätt och inte bara att äta rätt utan att äta helt rätt. Så rätt att alla andra som avviker det minsta kommer äter fle och kommer att dö i förtid, kanske redan imorgon. LCHF får stå som representant för dessa religioner, då dess anhängare i olika kommentatorsfält framstår som de mest fanatiska anhängarna. Och det är klart, en diet som säger att man ska äta det som man under hela sin uppväxt blivit tillsagd att inte äta, en sån diet lockar såklart.
Och som med all religion så är det svårt att hålla den för sig själv, det måste ju missioneras. Mänskligheten måste ju räddas från sitt syndiga leverne i form av kolhydratrik mat och finna nån sorts gud i smörbyttan. Att människor som inte föjer denna enda rätta livsbejakande religion ens lever tycks ibland vara anhängarnas största huvudbryderi. Och hur någon sen kan komma på tanken att kritisera den genom forskning, vetenskap och allmänt tyckande!? Kättare, hela bunten! Angrip dem i kommentarsfälten med idiotförklaringar och annan vetenskap som är mer sann för den bekräftar ens religion!
Köttätare
Nästan kopplad till LCHF är vissa människors definition av sig själva som köttätare, vilken blir oerhört tydligt när någon rekommenderar en helt köttfri dag i veckan. Det bemöts med intelligenta kommentarer såsom "Kött är mord - mord är gott" och vetenskapliga studier som handlar om att det är visst miljövänligt att äta djur. Det är inte svårt att läsa mellan raderna att det där med att äta kött är mer än att bara äta, det är en del av ens identitet och om den ifrågasätts så så ifrågasätts ens identitet. Och allt bara för att någon frågar om vi inte skulle kunna döda lite färre djur. Man kanske skulle döda och äta upp de som tycker att vi ska döda mindre.
Kärnkraftsanhängare
Elenergi är viktigt att vi har tillgång till. Och viktigare blir det eftersom att vi nu behöver el för att till och med få vatten ur vissa vattenkranar med fotoceller. Att den elenergin kommer från kärnkraft är otroligt viktigt för vissa människor som hanterar det hela på ett sådant sätt att de ser kärnkraft som den enda rätta läran. Satsar vi på något annat (någan annan religion) kommer samhället som vi känner det att helt enkelt gå under. Problemet är ju dock att den religionen tampas med en del historiska problem och vilken stor framgångsrik religion gör inte det? Kärnkraftsreligionens motsvarighet till korståg och häxbränningar representas av namn som Tjernobyl och Harrisburg.
Det som gör vissa köttätare och kärnkraftsanhängare till nästintill religiösa är deras fanatiska förhållningssätt till de två företeelserna. Argument som kanske till syvende och sist skulle övertyga en rationell människa avfärdas de med. Till slut hävdar köttätarna att andra vill ta ifrån dem deras gudagivna rätt att döda djur och ersätta den med att vandra omkring på en äng idisslandes. För kärnkraftsanhängarna leder ett ifrågasättande av kärnkraften till en domedagsliknande tillvaro med ständiga strömavbrott i en värld där solen för alltid är täckt av ett tjockt moln stenkolpartiklar. Så ett alternativ är inte bara onödigt att titta på, det är rent utav livsfarligt för både vår civilisation och våra liv.
Valfrihet
Det är viktigt att folk får välja. Det är det viktigaste som finns. För får man välja, så har man valfrihet och man kan inte stava valfrihet utan frihet och frihet är bra. Frihet är bra, men är valfrihet samma sak som det? Är vi verkligen fria om vi hela tiden tvingas fatta beslut i saker som egentligen är ointressant? Kanske det. Men kan det inte vara som så att valfriheten någon gång kan gå för långt och bli omöjlig att genomföra? Kättare! Kommunist! Om man ifrågasätter sin gammelfarmors faktiska frihet i att välja vårdboende bland 30 olika aktörer, så är man omedelbart en fiende mot individen och därigenom en kommunist. För det finns bara de två alternativen, total valfrihet eller kommunistisk diktatur. I alla fall om man ska tro de som är religiöst förtjusta i valfrihet. Att sedan stora företag och regeringar sedan länge insett hur oerhört lätt det är att påverka stora mängder människor genom reklam och marknadsföring (som inte är likställt med sanning överhuvudtaget) till att fatta exakt de fria val som de vill att du ska göra, det gör dig tydligen också till nån sorts kommunist. Att påpeka att det kanske inte alls var din gammelfarmors fel att hon helt av "egen vilja" valde äldreboendet där de tillät mest bajs i blöjorna innan byte. För det är lite det som är problemet; vår fria vilja är kanske inte så fri hela tiden eller ens någonsin, men konsekvenserna av våra val är att även om de styrts av andra så är felet alltid vårt eget, inte de som styrt oss.
Så gå vidare, mina barn, predika dietens, köttets, kärnkraftens och valfrihetens välsignade budskap. Allt annat är kätteri och de syndiga kommer att dö i förtid, med en näve gräs i munnen, under en sol de sedan länge slutat se i en kommunistisk diktatur.
Men, men, men, men, manly men, men ,men... MEN!
De gnäller om att man pratar så mycket om jämställdhet utifrån ett kvinnligt perspektiv att det måste ju bara vara som så att männen hamnar i underläge och det är ju inte jämstallt, vilket det förstås inte skulle vara om det vore sant. Och det är klart att om man inte tror sig ha haft makt enbart för att man har penis, så måste ju all makt som helt plötsligt måste förtjänas genom till exempel utbildning, talang och intelligens upplevas som att man går från jämställd maktfördelning (som på 50-talet) till icke-jämställd maktfördelning. Synd bara att det inte är sant.
De gnäller också gärna om att män utsätts för mer våld från andra män än vad kvinnor utsätts för våld från män. Och det kanske de har rätt i, men att inte inse att anledningen till att vi pratar mindre om våld män emellan har att göra med könsstereotyper är bara korkat. En äkta man ska ju kunna ta en snyting och dela ut en. I ett samhälle med en mansbild som är mindre som den äkta mannen, skulle våld män emellan ses som lika upprörande som mäns våld mot kvinnor. Alla tjänar på jämställdhet.
Sen är de rädda nu också. Valerie Solanas rätt extrema Scum-manifest har satts upp som en pjäs här i Stockholm och gissa om de där männen är rädda nu. Visst sägs det en hel del extrema saker, men ska männen vara rädda för det som sägs eller finns det viktigare saker att inse av pjäsen? Saker som man kanske vägrar inse och istället ägnar sin energi år att bli kränkt och uttalat rädd. Fast egentligen är de inte rädda. De är ju inga fjollor.
Även om texten innehåller uppmaningar till våld, så har vi män egentligen något att frukta gällande feministiskt våld? Nej, ingen händelse i samhället under vår historia har visat på att män ska vara rädda för att bli nerslagna och kastrerade av militanta feminister. Det är fortfarande nästan uteslutande så att män kommer att bli misshandlade av andra män. Dessutom finns det oerhört många uppmaingar och uppmuntranden om att män ska bruka våld gentemot andra män, men detta kränker tydligen inte dessa äkta män. Det är nästan som att det är det faktum att det är en kvinna som inte vet sin plats som upprör. Men så kan det väl inte vara? Eller?
Skulle man då kunna göra något liknande som man gentemot kvinnorna? Nej, absolut inte, av den enkla anledningen att en uppmaning om våld mot kvinnor skulle gå i samma fotspår som århundraden av faktiskt patriarkalt våld. Men är inte det orättvist? Rättvisa har inte så mycket med saken att göra. Men vissa saker kanske man inte kan prata om på ett visst sätt till vissa grupper. Att skämta om att skicka någon på arbetsläger kanske man inte gör med en jude om man inte känner personen väldigt väl. Allt vi säger, allt vi uppmanar någon till görs alltid i ett sammanhang som vi måste vara medvetna om. Och kära SD-man, det handlar inte om att vara politiskt korrekt eller inkorrekt. De kidnappade begreppen får du gärna lämna tillbaks till de som är intelligenta nog att använda dem på rätt sätt. Det handlar om att inte vara en obildad klant helt enkelt.
Så kära äkta man, ta för fan och tuffa till dig. Var inte så förbannat rädd och gnällig.
Special
There is nothing saving you. Nothing saving you. There is nothing saving you at all. No matter what you think. No matter what you believe in. The way you have lived will neither save you nor punish you. You have to live with the fact that you are here purely by chance. But it's a fact you won't have to live with for very long.
You see, I don't know you. I don't want to know you and I do not care about how you have lived your life. As long as you contain just about as much blood as the average person, you are more than qualified to be where you are right now. But don't worry, being unqualified wouldn't have saved your life either. I don't want to have any connections to the people who end up in here and I don't want any loose ends. The ones living in this room are a loose end. Including me, but I try my best to really make myself as safe as possible. Others, I cannot trust they will keep their mouth shut or wake up every night screaming until someone realises all is not well. And some blah-blahs later there is a knock on my door and the world will no longer be safe from the horror that lurks beneath it all.
Because I am the guardian. If I do not give it blood it will cross over to our world and it will all end. And to stop that from happening, you are a small price to pay and I do think you should be proud of this. Of course, you have done nothing earn this honour but it's my expercience that most people do very little to earn anything at all in life. Most reproduce and allows for our world to live on, but that's as far as it goes, and when you think about it, how special is it when most other people are doing it? No, you are most likely no different from anybody else, so why not see this as your opportunity to become someone?
Well, it is almost time. The clouds are lining up just right, the sun is whispering and granting me permission to sacrifice and save the world once again. It is about time. Can you hear the noise from underneath the floor boards? The scraping and howling almost too loud to handle. Must hurry now. Now. Now.
That ol' story
So why the hell am I sitting here at an Irish pub with no Irish cider and a confederate rebel moron yodeling away through the loudspeakers? Quite simple actually. When too many of one bar's clientele end up in plastic bags scattered all over town it tends to draw attention. And attention, as we all know, is bad. So I had to move on.
And here I am. Slightly drunk in an empty bar on the search for new playthings. If only they didn't break so easily. People say the human body is a tough one. What the fuck do they know? My playthings only last a day or two. It's as if once the mind gives up, so does the flesh. They come apart and they make a mess and I have to clean the tub and the bathroom floor once again. In bags they go and we go for one last drive. Again. Find. Play. Dispose. Repeat.
So why continue? I don't know. There's the same kind of hope I guess there is with all types of work and serious hobbies. Maybe the next will feel different. Like the first ones. They were all different. Now they're all the same. Everyone is unique, my ass. But it is still easier hoping for change than actively doing something about it. I'm sure you know what I'm talking about.
More customers arrive, finally. I'm going non-alcoholic now for obvious reasons. Focus. Plus a bottle of ginger ale isn't all that bad. Love the stuff. The bartender thought I asked for a gin and tonic. Asked me if I wanted a single or a double. I wanted the whole bottle and it seems this will be staff joke for the evening. Good for them, but bad for me. Unnecessary attention, it's the last thing I need. I should probably call it off for tonight.
But the idea of another lonely quiet night isn't really pleasing. At all. I have been lonely the last week, no need denying that. Quiet, quiet, quiet! Quiet outside, but screaming inside. Screaming to play. Making my nose bleed from all the screaming inside. It hurts and it only wants to play and she looks nice. He looks nice too. Maybe the screaming and nosebleed will go away longer if there is two. Maybe it will be different.
The music stops. It's a sign, I fucking know it. A sign that things will be different this time.
Hello, my name is...
Grubblar
Min släkt på mammas sida är stor. Men för mig har den alltid varit liten. Det har kretsat kring mormor och två av hennes bröder; Henry och Torsten. Andra har förekommit sporadiskt eller enbart nämnts vid namn. Mormor dog 1998, Henry 2008 och Torsten verkar inte ha länge kvar, så han uteblev. Senast jag träffade någon av de på mammas sida var 1998 på mormors begravning.
Så min bild av släkten existerade för mig i form av bilder i ett bildspel. De andra 40 personerna var till största delen främlingar. Främlingar där jag hörde hemma. Det fanns till och med bildbevis på det. I ett släktträd hade jag satts in i ett sammanhang. Jag hör ihop med en massa personer som jag tills ikväll inte ens visste existerade. Det var en lätt surrealistisk upplevelse. Att åka upp till Umeå en fredag, spendera en lördag med okända människor jag hör ihop med och sen åka hem på söndag till det vanliga sammanhang jag existerar i. Och livet fortsätter, troligtvis oförändrat.
Men det hindrade inte att det kändes lite vemodigt i taxin därifrån. Under en stor period av mitt liv har jag inte riktigt känt att jag ens haft någon släkt förutom min familj. Visst har jag varit medveten om den på nåt abstrakt plan, men allteftersom de personer jag förknippar med den har försvunnit så verkar begreppet släkt också ha gjort det. Så att lämna en grupp okända människor man mött bara som hastigast och dessutom varit för socialt inkompetent för att kommunicera med borde inte känts särskilt hårt där i taxin.
Men det gjorde det. Jag tror jag gillade tanken på att vara med i ett sammanhang jag inte själv valt mer än jag inbillade mig. Det finns nåt vackert med att tillhöra den här gruppen hyfsat okända människor som släkten till stor del utgör och för mig är det den villkorslösa tillhörigheten. Oavsett vad, så har jag en plats där jag hör hemma.
Note
This is not a suicide note.
This is not me explaining to you how I can't go on living any longer because being alive is tearing me apart. It isn't. There has been no tragedy turning everything upside down and no memories have been awakened to torture my mind until its breaking point, where I go down into the basement trying to find a beam to wrap my tie around or go looking for pills in our medicine cabinet only to remember that we lowered the basement ceiling to get rid of the ugly beams a year ago and that the only chance of medicine-induced death would be me choking on a handful of Aspirin pills. We are truly healthy people.
This is not a note of me leaving you.
I have no intentions of leaving you and the house. There is no secret affair for you to know about. With my job, I wouldn't even have had the time if I wanted to. But I never wanted to and I still don't. Nor have I got myself into any other kind of trouble. No gambling debts, no drugs, no loss of all our money some other way. It's still all there. Not a penny missing.
This is only a note to keep you occupied.
To make sure you're focused on something else while I lock the door shut as quietly as I can. To make sure you do not realise the windows have been nailed shut. And I know how much you are paying attention to details and I didn't want you to discover the knife missing from its block.
You see, I am still in the house and I am still very much alive. More alive than I've been in years.
But where am I?
Sleepy
And tired I am. But sleep is out of the question. If my observations have been accurate, I'll spend the rest of my life sleepwalking. Or perhaps "the rest of my death" is more appropriate, which would make sleepwalking "deathwalking" but no matter the name I really hope my mind is far far away from my body when it happens. Any minute now.
Maybe it is curiosity that is keeping me alive, and soon undead, or maybe it is just a good ol'-fashioned fear of dying, actually killing myself. Perhaps I will not die and wake up after all. I could be the first survivor, the first to be able to fight this. It's not likely, but what if that is the case and I end up shooting myself or slicing my wrists and the world will never know of the possible cure stored inside my body. And I do believe in sharing information.
To think that the world up until a couple of weeks ago was just your ordinary shithole with racism, republicans and your everyday idiots. Now we are too busy surviving to be racist bastards or just bastards in general. If you find someone else who is not already undead, there is not a skin color in the world keeping you from staying close to that person. But you have to be careful.
She was beyond alive. She was beautiful. More beautiful than anyone I had ever seen before. Why she chose to stay close to me is something I will have to thank the current zombie plague for. A few weeks ago, she would have passed by me not even noticing my existance. More beautiful, but unfortunately not as alive as she first seemed.
So here I am. So tired. I think it is time to just lay down for awhile. If I manage to fight this and turn out to be mankind's greatest hope, I'll let you know.
Confession
Det finns så mycket som jag vill skrika om, så mycket som jag vill kämpa för och så mycket jag beundrar andra för att de tar tag i och försöker förbättra, men jag kommer inte längre än så. I ärlighetens namn skulle jag nog inte vara den första på plats för demonstrationerna i Nordafrika och Mellanösterna och troligtvis inte den sista kvar. Förhoppningsvis skulle jag dyka upp, men inte förrän det kändes säkert nog. Andra offrar sina liv för att slåss för mina ideal. Och dina.
Men om jag hade det där som krävdes för att ta kampen vad skulle jag kämpa för?
Jämställdhet på alla plan, för alla i ett samhälle tjänar på det, även de vita medelålders männen.
Ökad välfärd, för ett samhälle ska inte bedömas efter hur väl de tar hand om en medelklass som klarar sig oavsett vem som sitter vid makten utan det ska bedömas efter hur väl det tar hand om de svagaste.
Ökad solidaritet, av samma anledning som ovan och för att alldeles för många egoister kämpar stenhårt för att kunna hävda att de solidariska idealen är döda.
Ökad kunskap, för att lära av historien och inse att man faktiskt är inne på en förbannat farlig väg även fast man bytt ut ordet "judar" mot "muslimer".
Ökad kunskap, för att lära sig om problemen med socioekonomisk segregering och dess koppling till brottslighet istället för att tro att arabiska män uppfostras till brottslingar.
Jag skulle nog vilja kämpa för ännu fler saker.
Men troligtvis kommer jag inte att göra nåt eller åtminstone inte tillräckligt åt det. Och inte du heller.