När jag gick på gymnasiet var jag pionjär. Min klass var del av den första årskursen som ingick i den nya gymnasieskolan med kurser och program -- inspirerat till viss del från högskolevärlden -- så det blev en hel del nytt som våra lärare skulle anpassa sig till. Det var inte alltid det lättaste. Speciellt inte när läraren ifråga kanske inte direkt hade alla tomtar på loftet. Mina vänner hade en tysklärare som precis som tidigare avvaktade med de högre betygen tills slutet av gymnasiet, med det problemet att de hade en tyskkurs om året så den första kursen fick mina vänner sämre betyg som följde med dem i slutbetyget och vidare.

En annan sak som ställde till problem var att nu skulle alla läsa samma kurser i grund och botten, vilket upprörde en del lärare som för oss naturvetare lade sin kurs på en mer akademisk nivå medan kollegor höll samma kurs men nu innehållandes väldigt mycket klippa-och-klistra-kollage för yrkesförberedande program. Trots att båda klasserna läste Svenska A.

För vår svensklärare ledde detta till många bittra samtal med Skolverket, som vi nöjsamt fick ta del av under hennes lektioner. Vår slutsats var att de på Skolverket var dumma i huvudet, inkompetenta och helt saknade verklighetsförankring gentemot skolvärlden (som i sig kämpar rätt hårt med det här med verklighetsförankring).

Som lärare nu så är Skolverket en mer naturlig del av mitt liv och det är på gott och ont. De har satt käppar i hjulet för mig, men de har även varit på min sida. Senast idag så var de på min sida. Och troligtvis även på varje tänkande människas sida.

En rektor på en Östermalmsskola ville (och vill säkert fortfarande) förbjuda häng på byxorna och stora urringningar. Bara det ställningstagandet väcker ju frågor om vad som räknas som häng på byxorna och en stor urringning. Är det okej som jag att ha cirka fem till sju centimeter av mina underkläder synliga när jag böjer mig fram? Hur många procent bröst är okej att visa? Hur mycket skinkor är acceptabelt och ännu mer intressant, när blir det oacceptabelt? Och för att avsluta med den kanske intressantaste frågan av dem alla; vem ska mäta detta utan att bli avstängd från jobbet för sexuella trakasserier?

Ett sådant här utspel från någon i maktposition lockar till en del skratt för det känns inte så värst genomtänkt och att skratta åt auktoriteters tillkortakommanden är ju något utav ett folknöje. Fast som vanligt finns det något allvarligt över det hela och det är värderingarna som denna åsikt förmedlar. För det är just det som det handlar om; värderingar, och ett behov av att påtvinga andra sina, i det här fallet rätt ointressanta och hyfsat individuella, åsikter.

Fast helt individuell är förstås inte denna åsikt. I första hand är den nog generationsbunden, men även sociokulturellt bunden. Det finns många delar av samhället som styrs av en generation som till stor del inte tycker det är fint med häng på byxorna och då kan anhängare av den åsikten utan problem gömma sig bakom nån sorts idé om att man förbereder ungdomar för ett vuxenliv där detta inte accepteras och de kommer att misslyckas om de kommer klädda så till en arbetsintervju. Vad som missas är att det utspelet säger mindre om ungdomarnas omdömen och mer om ett av samhällets största problem; intolerans och ytlighet.

Tanken med skolan är att vi till stor del ska förbereda våra ungdomar för ett vuxenliv med allt vad det innebär av ökat eget ansvar och delaktighet i samhället. Men vi ska även se till individens rätt, människolivets okränkbarhet och något som jag tycker är det absolut viktigaste; vi ska se till att våra elever får med sig de verktyg de behöver för att ta vid där äldre generationer slutar och driva och utveckla samhället åt det håll som de vill.

Problemet som uppstår i dessa situationer känner jag ofta beror på att man är så fast i det samhälle man lever i att man utvecklar någon sorts känsla för att det alltid sett på det här sättet. Det har alltid varit okej att inte ha slips på jobbet, det har alltid varit okej att som man ha långt hår och det har alltid varit okej att kvinnor arbetar utanför hemmet. Självklart vet de allra flesta att så inte är fallet, men många uppför sig precis så gentemot kommande generationer som utvecklar sin egen syn på vad som är rätt och fel. Tyvärr så kommer den unga generationen idag att förfasas över mycket som deras barn ägnar sig åt. I vissa fall kanske det är befogat, men i de flesta fall är det en fasa över något som anses som statiskt trots att det bara är en social konstruktion, ett val.

Ytligheten kommer in i det hela genom att denna debatt handlar just om yta och vilka signaler en yta sänder ut. Det är något jag själv stöter på med jämna mellanrum då jag misstas för elev eller möts av frågande blickar när det står klart för människor att jag är lärare. Och visst är min klädstil ett medvetet val, men att som vuxen människa ens komma på tanken att enbart ett utseende berättigar till vissa åsikter om en persons hela karaktär är inget annat än löjligt och ointelligent. Dessutom är det upprörande att flera av dessa människor är medvetna på ett ytligt plan att det är fel att döma människor efter utseendet, men gömmer sig sedan bakom parollen om "andra människor", att de själva minsann är upplysta, men andra är idioter och de är en stor grupp att ta hänsyn till.
 
Debatten om utseende och karaktär kommer dock tyvärr att fortsätta i många generationer till, men någon sorts förhoppning hyser jag ändå om att det blir mer tolerant för varje generation tack var ökad erfarenhet av andra kulturer. För även om en Östermalmsrektors utspel kan ses som rätt oskyldigt och ogenomtänkt så är det i grund och botten samma inställningar som ligger till grund för berättigandet av ett ifrågasättande av ett våldtäktsoffers klädsel.

En spådam har anklagats för att ha lurat sina kunder på hundratusentals kronor. Hur bedömer man skillnaden mellan en falsk spådom och en sann spådom? Vilken typ av spådom är okej att ta med till konsumentombudsmannen och vilken är inte det?

Det är en fascinerande värld.

Jag har varit väldigt sysselsatt den senaste tiden och jag har nu blivit lite sjuk, men tanken är att det ska komma ett inlägg nån gång snart när mitt liv tillåter det och jag hittar nåt att skriva om. Missförstå mig inte, det finns en massa att skriva om, men kanske inte energi och inget tillräckligt intressant för att skapa en gnutta energi.

Det verkar som om det liv jag lever hindrar mig att skriva om det. En sorts mental självcensurering.

Spännande.

Accessoarer. De där små extra detaljerna som vi väljer att pynta vårt liv med. Må det vara oss själva, vårt hem eller en julgran. Går det att fästa eller hänga något på en detalj, så finns det garanterat en uppsjö med fiffiga små prylar för att tillfredsställa vårt behov av utsmyckning.

För min egen del så utgörs mina accessoarer av armband i läder, ett halsband, tunnlar till öronen och en handväska. Eller messenger bag som den heter i neutrum. Eller manbag i maskulinum. Men det är en handväska och jag använder den till samma saker som kvinnor använder sina handväskor. Till att förvara saker jag behöver som jag inte vill ha i fickorna. Och vem har bestämt att handväskan ska vara en kvinnlig accessoar? Det är dags att ta tillbaks handväskan från kvinnorna! Upp på barrikaderna! Manbag är ett skitfånigt ord och jag är inte så osäker i min manlighet att jag behöver ständigt bekräfta att jag inte pysslar med kärringsaker. Den meningen skrevs mest i provocerande syfte. Jag är rätt ointresserad av om jag är man eller kvinna. Det räcker gott med att vara människa och skita i att hänge sig åt de delar av den maskulina sociala konstruktionen som jag tycker verkar trista och hänge mig åt de delar av den kvinnliga dito som jag tycker verkar spännande.

Men för att återgå till det här med accessoarer, så finns det en uppsjö. Det är bara att ta en promenad på stan så får man människor som pyntat sig lite extra med handväskor, sjalar, halsdukar, broscher, solglasögon, hundar och barn.

De två sista accessoarerna är de mest spännande just nu, för jag tycker att det verkligen känns som att det finns människor som pyntar sina liv med levande varelser och det väcker tankar i mig om hur innehållslösa dessa  människors liv är om de behöver pynta dem med just liv.

Och accessoerandet slutar inte där utan hundarna och barnen ska pyntas de med. Speciellt barnen. Det ska byggas nästintill en hel industri kring dem. Som sen ska visas upp till allmän beskådning inte långt ifrån den beskådning som ska ske då en ny handväska inhandlats. De puttas fram i barnvagnar stora som två vanliga och jag misstänker starkt att det här är samma familjer som skaffar stadsjeep. De som vill ta upp plats. Mer plats än andra. Det är en blandad baby- och prylfetishism som övergår mitt förstånd.

Problemet nu är att jag öppnat upp för en motattack från de här människorna. För med en dåres logik kan de nu börja mässa sitt motargumentsmantra; "det där förstår du inte eftersom du inte själv har barn." Och visst är det så. Jag har inte barn och jag vet inte hur det är att ha dem. Men om jag skaffar barn, ska jag tvunget bli en idiot som indirekt försöker visa min egen förträfflighet genom mitt barn och vad jag väljer att pynta det med?

Vidare så är det här pyntandet ett helvete för mig sen när barnen kommer upp i gymnasiet och jag ska göra mitt bästa för att skapa ett jämställt samhälle med ungdomar som sen barnsben klätts i könsstereotypa kläder och fått ägna sig åt "flick- och pojksaker". Det känns som att det är lite sent att kunna göra nån riktig skillnad då. Visst kan man så ett frö, men på det stora hela känns det som att banka huvudet i en betongvägg.

Att könsstereotyperna sedan hänger på upp i vuxenvärlden kan varenda person se. För att återkomma till mitt favoritområde dejtingsidor, så ser man fortfarande händiga män och fina flickor. Tjejer som använder enbart sitt utseende för att fånga mäns intressen och män som är så djävla patetiska att de gladeligen skickar iväg ett meddelande av bekräftelse. Sen finner de kanske varandra, skaffar en stadsjeep, knullar varandra och föder en accessoar, köper en stadsjeepsstor barnvagn, lotsar in ungen i ett könsfack och sen får jag stånga mitt huvud blodigt när jag får upp ungen på gymnasiet och killarna fortfarande strävar efter att vara "manliga" och tjejerna gör sitt bästa för att pynta sig intressanta.

Och sen står de där djävla barnvagnarna i vägen vart de än ställs på bussar och i butiker vilket är den egentliga orsaken till dagens inlägg. Mamman köpte ett helt packe med varierande haklappar för övrigt. Så det matchar maten som barnet dreglar på dem antar jag.

Spammarna börjar bli desperata känns det som. Precis som med resten av reklambranschen håller de på att sakta ta död på sig själva. För att synas måste man göra något mer uppseendeväckande än de andra och sådär stegras det hela tiden tills det inte går att utveckla längre och då kommer färre och färre att satsa pengar på reklam. För när den blir en del av vår vardag uppmärksammas den lika lite som allt annat i vår vardag.

Idag fick jag bland annat ett mejl om penisförstoringsmedlet Megadik. Det måste vara ett tecken på början till slutet för spammare och annat reklamfolk.

Jag kommer inte att sakna någon av dem.

Dock är jag inte på något sätt negativ till information om de produkter som finns tillgängliga. Den typen av marknadsföring är jag beroende av. Det är lögnerna, uppskrivningarna och de påstådda eftersträvansvärda livsstilarna som används av pr-folk världen över som jag kan leva utan. Så till den grad att jag tror att världen skulle bli en bättre plats utan dem.

Efter dagens alla upplevelser känns det nästan svårt att andas. Jag kommer på mig själv med att sucka djupt så fort det blir en paus, ett desperat försök att dra in mer luft. En klump försöker också sväljas men den vill inte ner. Det kanske är lika bra det.

När en fruktansvärd händelse har anknytning till min skola känns det i väggarna. Det kanske stojas lika mycket på lektionerna, men det finns vissa som för en stund minns och deras tomma blickar etsas fast i mitt minne och jag tycker så synd om dem. Hela dagen går man som på glas. Redo att finnas tillhands med mer än ämneskunskaper om det skulle behövas, men samtidigt avvaktande för att inte riva upp sår som inte ska rivas upp.

Dagen avslutades på bion med de andra i filmklubben. Ikväll såg vi Darling. Med mina elever ständigt i bakhuvudet och vissas strävan efter att hänga med innefolket på Stureplan, så blev filmen än mer ångestladdad. Jag såg mina elever på duken. Det var inga skådespelare längre. Det var unga människor som jag ser varje dag och som jag älskar och bryr mig om.

I parallellberättelsen får vi möta en äldre man som lämnats av sin fru och står med ett stort hus som känns tommare för var dag som går. Med begynnande flint försöker han klara av sin nya tillvaro och stöter ständigt på nya förnedringar då han behöver skaffa ett jobb för att klara av att behålla huset. Han försöker hålla kontakten via telefon med en dotter som inte vill ha något med honom att göra.

När min mor lämnade min far bodde han kvar i huset han byggt åt oss i över tjugo år. Han ringer mig varje vecka. Han har en begynnande flint.

Tankarna om ytligheten på Stureplan vandrade vidare till dejtingsidan jag är medlem på och det mesta kändes så hopplöst. Varför bryr man sig överhuvudtaget? Ska man inte bara sälla sig till de ytliga, ständigt glada, lallande fånarna? Ett liv med skygglappar på både in- och utsidan verkar ge dem mer än mitt liv utan.

Kanske är det nåt att pröva. Men jag misstänker att jag skulle bli tvungen att låsa in mig i lägenheten, för jag kan verkligen inte sluta titta på världen omkring mig.

that which we call a rose
By any other name would smell as sweet

All heder åt Shakespeare som försöker få oss att tänka bortom så ytliga företeelser som namn. För vad finns i ett namn? Tyvärr en del, käre Shakespeare. I ett namn finns våra föräldrars personligheter inbakade. Valet sker inte slumpvis från deras sida och vårt namn blir bara ett av många avtryck de lämnar efter sig i oss. Men ändå hinner vi under vår uppväxt göra vårt bästa för att utvecklas åt ett eget håll så till slut när vi är vuxna kanske vårt namn säger mer om våra föräldrar än om oss. Men de andra namnen då? De som vi ger oss själva när vi namnger våra alteregon på olika sajter på Internet.

Mitt alterego härstammar från en skiva med svenska dödsmetallarna Entombed. Ett banbrytande album -- inte minst för mig själv -- där musiken blev lite enklare och kompletterades med ett sjuhelvetes gung. Lägg till det karaktären Wolverine från The X-Men som tillsammans med sina mutantvänner är en hårig kille i gul och blå spandex som är lite bryskare än sina kollegor, men på egen hand är en plågad själ uppslukad av diffusa minnen och en ibland okontrollerbar ilska som sliter människor i stycken. Antihjältar har alltid fascinerat mig. Och "Blues" antar jag att ni kan relatera till i mina tidigare inlägg.

Så andras namn ute på det stora vida nätverket tror jag säger mer än vad många tänker sig. För varför väljer man att kalla sig själv en viss sak? Och redan där har man fått det första intrycket, för när man har tjugo namn framför sig, ska man besöka Bananpannkaka eller Alone_Together? För er som inte är säkra ber jag er återigen ta del av andra delen av mitt namn, den jag är. Mitt alterego.

Även om man kanske inte alltid blir så upplyft av att hänga på en dejtingsajt, så verkar det vara en aldrig sinande källa av ämnen att reflektera kring. Människor är spännande djur. Speciellt i extrema miljöer som inriktar sig mestadels på en sak. Bakom tangentbordet räds vi inte längre våra tafatta försök till kontakt utan skyfflar iväg ett helt gäng fåniga och tafatta fraser i hopp om att nån ska bortse från frasernas brister och ta sig in i vår butik. Butiken som bara säljer en sak. Oss själva. Där bjuder vi ut oss, men av praktiska skäl så är det "se men inte röra" som gäller. Så vi försöker uttrycka i ord och bilder hur det är att fysiskt dela vår närhet. Men inte direkt -- om man inte lägger ut såna bilder förstås eller uttrycker sig väldigt explicit -- utan våra spännande karaktärsdrag får bli nån sorts budbärare. Spännande enligt oss. Kanske patetiska för andra.

Konsumera mig. Jag är till salu.

Jag har stulit tid idag och jag tänker inte lämna tillbaks den.

Vi ses senare.

Den här helgen pendlar nånstans mellan okej och värdelös. Okej om jag går efter hur jag känner mig nu när den snart är slut och värdelös om jag ska ta nåt slag medelvärde på den. Gårdagen skulle ha bjudit på synthklubb, men slutade full framför datorn på en rosa dejtingplats. Ett antiklimax som heter duga. Tack dock till sällskapet från vänner och obekanta.

Jag befinner mig åter i en värld av hurtiga, glada, sportiga - men inte för sportiga - och spontana människor. Den ena unik på samma sätt som den andra. Tanken på att alla är olika försvinner då alla väljer samma egenskaper för att sälja sig. Men det finns de som utmärker sig och ibland verkar det fungera också. Frågan är hur jag säljer mig på rätt sätt. Och till vem vill jag sälja mig?

Det finns en del av mig som tycker att mina intressen för de mörkare kulturyttringarna ska komma sist i min presentation och den ska inledas allt som är socialt och allmänt sett som positivt. Men en större del av mig vill trycka mina mörka intressen rakt i ansiktet på folk. Och de som fortfarande finns kvar då är människor värda att satsa på. Jag tycker nog det är tur att det väger över till det senare alternativets fördel.

Sen så undrar jag hur stora skygglappar man måste skaffa för att kunna titulera sig "ständigt glad"? Det finns såna krav på att man hela tiden ska svara "Bra" på frågan om hur det är att vissa verkar ha trott att det är så man ska vara. Klarar de av att leva på det sättet så önskar jag dem all lycka i livet, men jag känner mest att de människorna lever i ständig förnekelse. Ett liv med skygglappar både utvändigt och invändigt som kör på i tillräckligt hög hastighet för att allt obehagligt ska kunna passeras så snabbt som möjligt.

Dessutom är jag rätt säker på att alla i min ålder gått igenom åtminstone några jobbiga perioder sina liv som fått dem att ifrågasätta tillvaron. Någon eller några i vår närhet har dött och det tar man inte direkt med ett leende på läpparna. Fast kanske är det så att de sörjer och sen går vidare med sitt liv, lika glada som innan och utan några tankar bakåt.

Jag måste erkänna att ständigt glada människor skrämmer mig. Mer och mer ju äldre jag blir. Mest för att jag själv blir mer och mer cynisk. Jag är medveten om att jag kanske är extrem när det gäller min syn på stora delar av samhället, men hur mycket bättre är det att vara extrem åt det andra hållet? Att acceptera tillvaron, gilla läget, och sen leva i total fas med den värld det är tänkt att vi ska utveckla till det bättre?

För det är det som är grunden till min cynism; vi måste kunna bättre än såhär.