Ignoramus
Men det är inte de som gjort något galet den här gången utan de presenterar enbart statistik från en undersökning gjord av SIFO angående svenska folkets inställning till FRA-lagen. En majoritet var tack och lov emot, men en hel tredjedel var för lagen. Och mig veterligt utgör inte Sveriges regering en tredjedel av befolkningen. Utan det är andra människor som tycker att ett ökat kontrollsamhälle är något positivt. Jag antar att det är därför så många revolutioner startats av önskan om mer kontroll än om mer frihet.
Icke oväntat är det våra kära "liberaler" som tycker det är en god idé att låta människans frihet inskränkas. Att man kan gå runt med såna tankar och tycka att man är liberal måste kräva de största skygglapparna som någonsin skapats.
Man ska vara snäll mot människor, men ibland är det svårt när man enbart känner förakt.
Just ja, EU ska besluta om huruvida bloggare ska registreras eller inte nu i helgen. Ytterligare ett steg i rätt riktning. I min enfaldiga lilla hjärna trodde jag att registrering av människor som uttrycker åsikter gick stick i stäv med både åsiktsfriheten och yttrandefriheten. Tänk så fel man kan ha.
Så vad har då George Carlin med detta att göra? Förutom att han skulle vända sig i sin grav så kom jag att tänka på ett av mina favoritcitat -- ett som jag får kämpa för att inte använda när jag undervisar i statistik -- när jag läste om SIFO-undersökningen.
"Think of how stupid the average person is, and realize half of them are stupider than that."
- George Carlin (1937 - 2008)
Det börjar dra ihop sig till revolution.
Dagens gåva till FRA (som säkerligen enbart kommer att skanna enbart utlandstrafik):
jihad, crusade, Jan Björklund, pipe bombs and lollipops.
På tiopoängsnivån: Vi lämnar ett h
På tiopoängsnivån: Vi lämnar ett högt beläget såreftermäle på vår jakt efter Gabriels och Rafaels tillhåll. (Nån som vill dra i nödbromsen och svara? Gärna innan Oldsberg drar en ordvits... Eller brister ut i folkhemsfalsksång på bästa sändningstid.)
"Who have less abortions than homosexuals?"
Går det att skämta om exempelvis våldtäkt?
Ja, allt handlar om i vilken kontext man sätter skämtet och om avsikten bakom det. Det lärde George Carlin mig. Man får skämta om raser, man får skämta om sexuella övergrepp och obotliga sjukdomar. Allt handlar om hur man säger det och vad man vill med sitt skämt. Det är en fin gräns mellan dålig smak och satir ibland, men det finns dock en gräns och man kan befinna sig på rätt sida om den i alla avseenden. Satiren drar nytta av humorn för att lyfta fram samhällsproblem. Ett överdrivet rasistiskt skämt sagt på rätt sätt kan locka till skratt samtidigt som det belyser det absurda och motbjudande i rasism.
Sen kan humor vara ett sätt att helt enkelt klara av att hantera kriser och tunga saker i ens vardag. En väns farfar drabbades av Alzheimers, vilket var väldigt jobbigt för hela familjen, men på nåt sätt så gick det att skratta lite åt farfars olyckliga förvirring. Det fanns inget annat sätt att klara av det. Att se en kär familjemedlem sakta upphöra att existera framför ens ögon är oerhört tärande, så att kunna skratta åt eländet blev nödvändigt för att inte gå under själv.
Under sitt liv skämtade George Carlin om allt. Han var en mycket duktig talare och en mästare på att hantera språket. Han hittade absurditeter i vardagens små detaljer och i stora globala frågor. Allt från hur vi är korkade som fortsätter äta glass efter att våra bihålor sagt ifrån å det skarpaste till att vår planet aldrig kommer att förstöras av oss. Planeten kommer att finnas kvar oavsett hur mycket skit vi släpper ut. Vi däremot, kommer inte det.
Den organiserade religionen fick sig alltid en känga på ett eller annat sätt. Guds ständiga behov av pengar, sagorna om en osynlig man som är kapabel att fördöma dig till ett liv i helvetet och förvandla dig till en saltstod, men som är god, from och älskar dig, och så vidare. Uppvuxen som katolik (som han var tills han blev gammal nog att vara förnuftig) så var det främst den katolska kyrkan som ifrågasattes. Han såg en kyrka som var starkt emot abort och starkt emot homosexuella, men vilka gör färre aborter än homosexuella? Man skulle kunna tycka att de var naturligt allierade.
Vad jag älskade med Carlin, och fortfarande gör, var hans förmåga att locka till skratt samtidigt som han pratade om viktiga samhällsfrågor. Han var inte rädd för något och kunde prata om allt. Som ilsken satiriker och lingvist blev ord i allmänhet ofta måltavlor och svordomar i synnerhet. Han var långt ifrån emot svordomar utan använde dem närhelst han tyckte att det passade. Oavsett hur grova de var. Han arresterades för att ha använt de sju fula orden (se föregående inlägg) 1972 och återkom hela tiden till de orden och byggde på listan som till slut tog flera minuter att ta sig igenom. Och allt gjorde han utan fusklappar.
Idag borde hela världen sörja, men det gör den inte. Det finns garanterat grupper som jublar, exakt de grupper som sprider intolerans i moralens namn och de grupper som ständigt smider planer för att komma åt mer och mer av kakan åt sig själva. De grupper som vi nu får jobba lite hårdare för att bekämpa när vi inte har Carlins hjälp.
Det finns mycket att skriva om Carlin, men jag tänker låta honom tala för sig själv istället. Men en sak är säker; världen har blivit en tråkigare plats.
1937 - 2008
Airport Security From Jammin' in New York
Shit, piss, fuck, cunt, cocksucker, motherfucker and tits
Igår dog han. 71 år gammal. George Carlin har betytt så mycket för amerikansk, och till viss del även svensk, humor. Och för mig. Hans "airline announcements" startade en helt ny era i mitt liv som ledde till andra komiker och slutligen landade i den tyvärr också avlidne Bill Hicks.
Jag återkommer med ett längre inlägg och lämnar er med det som startade allt för mig.
Airline announcements del 2
Skillnaden mellan mina pappershöga
Skillnaden mellan mina pappershögar och min brors: mina har inga SM-guldmedaljer liggandes i dem.
Brother
Det är inte så att jag missunnar honom allt det där. Han är en av de bästa personerna jag känner och förtjänar allt och lite till. Det är väl mest det att mina fyra och ett halvt års utbildning inte räckte till mer än så här. De skulle kunna räcka till betydligt mer om jag flyttade bort från Stockholm, men jag trivs ju här. Får hitta mig en sugar mama who makes sure her sweetie pie is provided for.
Så nu sitter jag i en luftig lägenhet på västkusten och tittar ut över hustak och molnig himmel. Det blir ingen strandpromenad idag i alla fall. Men det kan kvitta. Lugnet jag får uppleva bara av att ha lämnat min lägenhet med alla små måsten som ändå existerar är tillräckligt för att göra den här resan värdefull.
Spanien slog Italien i fotboll, brinnande svenskar hittas på två olika platser i världen och FRA-lagen tillhör gårdagens nyheter och existerar alltså inte längre. Vi går vidare med våra liv och om nån vecka har vi glömt att vi iakttas.
De flesta läser Orwells 1984 som en varning. Några som en handbok i maktutövande.
-
Vb: Ett pitstop i Sveriges hårdrockshuvu
Ett pitstop i Sveriges hårdrockshuvudstad erbjuder sport-TV och fasansfull schlager. Carola, Charlotte och Linda wailar fram dagens antiklimax. Men jag har en öl, snart mat och om en timme är jag på resande fot igen mot min slutdestination. Lillebror. Längtar. Då ska vi dansa i neon. Jäpp, hon är på nu...
I feel like I'm falling, drifting
I feel like I'm falling, drifting away... Is this a vacation or is it escape? Maybe a little bit of both. An escape from whatever demands everyday life might have in store, but also simply an escape from less demanding aspects of my life. A chance to get away from a life online and rediscover the world around me which obviously exists. Not that I've been unaware of it or have completely avoided it, but sometimes it has been placed somewhat in the background in favour of whatever attracts my interest or apathy out there on the web. My vacation may not contain many people. To be honest, I will probably be alone most of the time, but that's ok too. I'll spend my time with music and films. Darkness, sadness, aggression, beauty. Zombies, Asian violence, Italian westerns, British love, American big-budget digital carnage. The occasional beer and stroll along the streets; observing, analyzing and maybe even remembering. Finding my way back to myself and perhaps coming across something new. Who knows? This escape and vacation is more an internal one than an external. As they often are. My headphones are shouting that dead angels are raining from the sky. Morbid, indeed, but the images in my head also have a dark beauty to them. I need this.
Governments should fear their people
En nära vän till mig sa idag -- mest på skämt, men inte enbart -- att han aldrig tidigare känt för att begå ett terrordåd, men nu när han upplevde sig som potentiell terrorist, varför inte? Jag är rätt säker på att han inte kommer att genomföra något illdåd men han tog upp en viktig aspekt av den nya FRA-lagen som klubbades igenom för nån dag sedan och förpassade Sverige långt åt fel håll.
Som i exemplen ovan, så finns det klara samband mellan en stats förväntan på sina medborgare och medborgarnas uppträdande. En överbeskyddande stat riskerar att få medborgare som inte klarar av att ta hand om sig själva. När jag var i Kanada inför millenieskiftet berättades det att det var strängeligen förbjudet med all form av eld inomhus. Vi skulle visa ett svenskt luciatåg, men fick absolut inte ha levande ljus. Det var alldeles för farligt ur brandsäkerhetssynpunkt. Och så länge som inte en brand startar så kan det kännas som en bra säkerhetsåtgärd. Men när det väl börjar brinna nånstans utbryter rejäl panik med fatala följder.
Så om nu staten tänker behandla alla sina medborgare som potentiella terrorister, kanske staten får räkna med att den får fler terrorister på halsen. Det är inget jag önskar den eller dess medborgare, inklusive mig, men det kanske inte är så långsökt att så är fallet.
Så när ett terrordåd väl inträffar, så kanske det är delvis ett resultat av omröstningen häromdagen. Den dagen som kommer att gå till historien som en av de mörkaste i modern svensk historia. Men de styrande kommer då att påpeka vikten av att lagen existerar och då bomber briserar även kräva att den ges mer kontroll. Trots att de inte lyckades hindra det dådet.
För i ärlighetens namn, hur ska sökande av nyckelord kunna sålla ut terrorister som staten inte redan känner till? Vilken person som planerar utföra ett större dåd kommer att använda sig utav ord som tydligt besrkiver ett terrordåd? Hur svårt är det att byta ut ord som "sprängdeg", "självmordsbombare" och "Jesus/Allah/Oden/Jihad/Korståg/Bärsärkargång" mot vafansomhelst? Olika organisationer har använt koder ända sen urminnes tider. Till och med scouterna har ett chiffer som skulle duga alldeles utmärkt.
Det verkar snarare som att det finns något annat som ligger bakom det hela. Och det verkar vara det som alla i maktposition strävat efter under alla århundraden, vare sig de varit kungar, präster, påvar, statsmän eller fotbollstränare; mer makt och mer kontroll.
Men allt handlar om en balans. Människor är beredda att vara under viss mängd av kontroll för olika syften, men när balansen rubbas och tippar över till kontrollens fördel händer saker med människor. För även om alla vill leva och även om alla vill känna säkerhet, så finns det något som under alla tider varit mer värt och som störtat regeringar och startat revolutioner.
Desillusionerad
Imorgon kan Sverige förlora sin själ.
Hur kan det finnas så många politiker som anser att deras väljare gett dem makten att ta ifrån dem deras frihet?
Dan före dan
Imorgon står Sverige inför ett av viktigaste vägskälen på väldigt länge och om allt går som makten planerat så utökas deras makt och vår frihet inskränks. Allt i nyliberalismens namn. Med en alltför enkel logik sprids en positiv inställning. Den som inte har något att dölja har inte heller något att frukta. Men det handlar inte om det. Det handlar om vilka möjligheter vi vill ge våra politiker. Hur långt in i vår privata sfär har de rätt att gå och när de väl är där inne, vad har de rätt att göra?
IB-affären visade oss för flera år sedan vad människor med makt är kapabla till. Nånstans skulle man kunna tro att vi dragit lärdom av det och beslutat oss för att åsiktsregistrering är något kollossalt förkastligt och inte förenligt med en demokrati som åtminstone påstår sig följa FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Självklart kan politikerna säga att de absolut inte kommer att använda uppgifterna för att sätta oss i åsiktsregister. Men de får möjligheten. Och det är ett steg långt bort från vad jag och många med mig tror på.
Det kan för gemene man kännas som att det här inte är en stor grej. Precis som övervakningskameror överallt inte är en stor grej och hur allt handlar om att skydda oss som har rent mjöl i påsen mot de som inte har det.
Men det är en stor grej. Det handlar om vår frihet och den håller på att inskränkas. Genom att utnyttja vår rädsla överlämnas vår frihet till människor som kanske inte gör vad de vill med den. Men som har möjlighet att göra det.
Imorgon sätter jag min tilltro till de politiker i maktposition som fortfarande kommer ihåg hur det är att vara människa med liten eller ingen makt och som insett att de någon gång i framtiden kommer att vara just en sån människa. Och lika sannolika mål för ingående omotiverad granskning som oss andra.
Orwell slutar aldrig vara aktuell. I en perfekt värld skulle hans 1984 vara en saga. Men gång på gång blir vi påminda om att den är en sann framtidsvision.
Storebror slutar aldrig att rota i våra liv och han vill in längre och längre varje gång.
Åh, fy fan...
Önska mig lycka till.
Sommarhit #2
In conclusion
Helgens känsla: ensamhet.
Det har varit varmt och fint ute. Det har varit varmt och svettigt inne. Det har varit rättande och känsla av att aldrig bli klar. Nu sitter jag med det sista vad gäller jobbet och för några veckor sedan trodde jag att jag skulle kunna börja varva ner efter den här helgen. Allt skulle vara klart. Elevernas betyg, papper skulle ha skickats ut och allt med universitetet skulle vara avslutat. Men så blev det inte. Istället får jag försöka klämma in universitetet åtminstone den kommande veckan också. Fan.
Ge mig bara ledigt från allt, så jag kan börja ägna mig åt livet utan att ständigt ha dåligt samvete över att saker inte är slutförda.
Fast nu börjar det kännas som att ledigheten också kommer att kännas ensam.
Fan.
Hoppas det går över när allt är klart.
Are we worth saving? You tell me.
Efter Argentos definitiva fall från sin tron i och med bottennappet som Mother of Tears var, så var det med lite nervositet som en annan mästare prövades. Diary of the Dead är George A. Romeros femte film om de levande döda som i sin jakt på människokött sakta men säkert till en början och sen i exponentiellt växande fart sprider sig över världen.
Romero är den moderna zombiefilmens fader i och med Night of the Living Dead från 1968 och Dawn of the Dead från 1979. Han skapade självständiga odöda med en ständig aptit på människor och där de människor som attackeras av dem själva blir zombier (se kategorin It's only a movie...). Under årens lopp har det blivit många efterapningar, men de flesta har inte ens kommit i närheten av Romeros filmer för de har oftast saknat den samhällskritik som blivit kännetecknande för Dead-filmerna.
I den första filmen var det rasskillnader och det amerikanska folkhemmet som var i fokus, i den andra vårt ständigt ökade behov av att hävda oss genom konsumtion, den tredje om paradoxen i människans strävan efter att förstå naturen och vår förstörelse av den och den fjärde riktade blicken mot klassskillnader. Det finns andra saker i filmerna också, men det tänker jag inte gå in på här då jag redan skrivit om det tidigare.
Diary of the Dead tar upp ett lika aktuellt tema. En grupp filmstudenter ute på ett projekt blir varse om att de döda börjat leva igen. I en husbil beslutar de sig för att ta sig hem, bland annat till sina föräldrar. Under resan dokumenterar de allt och det är genom deras kameror och övervakningskameror som vi får se hela filmen. Vi får se ett samhälle raseras när de döda ger sig ut på jakt efter de levande. Och vi får se hur vi skapat en kultur där behovet av att dokumentera allt distansierar oss från verkligheten och människorna mer och mer. För om vi ser allt genom en kamera, hur vet vi att det är äkta och inte en film? Hur blir människorna något annat än statister och objekt genom linsen? Detta behov av att stanna och filma eller fotografera istället för att hjälpa.
Vi överöses av amatörbilder från bränder och andra olyckor. Var vi än finns så finns någon som kan dokumentera. Och om nånting händer, kommer den personen att finnas där för att hjälpa till eller kommer den personen att fortsätta dokumentera?
Att se människor i farliga situationer kan vara nyttigt, men det kan också få en oönskad effekt. De flesta av oss ser mer elände via tv-skärmen eller datorn där vi helt passivt endast är betraktare än vad vi gör i verkligheten. Så vad händer när vi helt plötsligt befinner oss i en verklig situation? En situation som vi upplevt flera gånger förut, men enbart i skydd av en skärm och i säkerhet.
Tyvärr brer Romero på lite för mycket. Det blir för uppenbart vad han försöker att säga. Inget finns tyvärr att upptäcka och liknelser mellan pistoler och kameror upprepas gång på gång så att ingen ska missa dem. Mot slutet dyker dock den gamle Romero upp då vi återigen blir tvungna att ställa oss frågan om vi som fortfarande lever är så mycket bättre. Är vi värda att räddas?
What gets into our heads when we see something horrible? A horrible
accident on the highway. Something keeps us from just driving on.
Something holds us. But we don't stop to help. We stop to look.
-
I'll see you in my dreams
De sjukaste filmerna jag sett har jag sett bakfull. Jag vet inte om det är för att jag redan är så illamående så en japansk harakiri-film gör inte så stor skillnad, eller om jag omedvetet försöker bestraffa mig själv ytterligare. Men det finns en dragning till det mer obskyra när jag ligger i sängen och tycker synd om mig själv. Men idag gick jag för långt. Idag var det bortom avhackade lemmar, tortyr och blod.
SVT visade en dokumentär gjord utav ingen annan än dottern till talmannen i det amerikanska representanthuset. Den producerades av HBO, en av de mer vågade kanalerna i USA som står bakom Oz, Deadwood, Band of Brothers och otaliga uppträdanden av amerikanska komiker. Nackdelen med HBO är dock att de ibland tar sin frispråkighet lite väl långt och slänger in grova svordomar så ofta att det kan bli parodiskt. Men i kvällens dokumentär var det inga svordomar faktiskt.
Dokumentären handlade om de 50-80 miljoner amerikaner som kallar sig evangeliska kristna och den enorma apparat som sprider kreationism och intolerans i moralens namn.
Jag har behandlat ämnet tidigare, så jag tänker inte gå in mer på det hela annat än att det är så frustrerande att det inte går att komma åt dessa människor, att det inte går att föra en resonerande och logiskt uppbyggd diskussion med dem. Alla genomtänkta bevis och teorier till trots från dessa bakåtsträvare så baseras all deras vetenskap på en bok som är allt annat än vetenskapligt uppbyggd och förankrad. Men för dem är det sanningen och för mig är det skönlitteratur. Möjligtvis en bildungsroman, men dock skönlitterär. Och aldrig skola de två mötas.
Så för att tvaga mina händer från kreationistiskt dravel, så bjuder jag mig, och er, på lite hårdrock och gore såhär på tisdagskvällen 2008 e. Kr.
I'll see you in my dreams...
-
I väntan på sommaren
De flesta av eleverna i mina ämnen underkänns för att de inte gör det de ska. Så enkelt är det. De flesta av mina elever har kapaciteten för att klara en kurs, men de låter bli att visa sin nivå på olika sätt. Det vanligaste är att de inte lämnar in det jag behöver för att sätta betyg på dem i enlighet med betygskriterierna. Eller skolkar bort chanserna. Oftast är det en kombination av de två. De eleverna är inte svåra att underkänna. Det är tråkigt att de inte lärt sig efter minst tio år i skolan, men deras betyg är trots allt deras ansvar. Mitt är att förse dem med chanser att visa vad de går för och ge dem möjligheten att utvecklas. Sen finns det giltiga skäl till att saker inte lämnas in i tid, eller överhuvudtaget, eller till varför det skolkas. Då får man finnas där för dem och det känns trist att underkänna dem med.
Men det är jobbigare att underkänna elever som kämpar hela vägen. Som utvecklas från underkänd till nästan godkänd, men fortfarande inte godkänd. Jag blir glad av att se elever utvecklas. De må göra det för betygen, men det är roligare för mig att se en elev gå från G till VG än att se en elev börja en kurs på ett svagt MVG och sen avsluta kursen med ett svagt MVG.
Det gnagde en del i mig när jag kallade ut eleven utanför klassrummet för att meddela betyget. Men det försvann rätt fort när han berättade att han känt på sig det, men ändå bestämt sig för att fullfölja kursen trots att han egentligen inte ens behövde poängen för att få ett fullständigt gymnasiebetyg. Han tackade för en lärorik kurs och blev uppriktigt glad när jag berättade att jag tyckte att han utvecklats.
Under de stunder som mitt jobb är som jobbigast, som i slutet av läsåret då betygshetsen är värst är de små ljusglimtarna värda så mycket mer. En elev kanske går ut gymnasiet med en underkänd kurs, men han gör det med vetskapen om att han utvecklats och är tacksam för det.
Jo, jag har världens bästa jobb.
The Long Hard Road Out Of Hell (MMS)
Mitt i den hektiska tillvaron befinner man sig helt plötsligt på en stillsam promenad bland grönskande träd och klarblå himmel. En missuppfattning om tid förvandlade en kväll med lite tid till en kväll med lite mer tid. En varm busstur kortades ner till förmån för frisk luft och lite frid. Det är en sån situation som kanske egentligen borde resultera i svordomar och insikten att det bara är att motvilligt gilla läget. Men det finns inget motvilligt över detta. Läget gillas. Läget avnjuts. Detta är liv.
Summer is a'coming, arise, arise!
Love will tear us apart
Den där dejtingsidan har tagit upp alldeles för mycket tid av mitt liv den senaste tiden och det har varit allt annat än positivt. Det var länge sen jag kände mig så ointressant. Men det var också länge sen jag kände mig så ointresserad. När jag fanns där i höstas fanns det många fler som intresserade mig. Nu är de borta och jag tänkte gå samma väg innan det blir alltför destruktivt och allt självförtroende som byggts upp under de senaste åren försvinner.
Det är helt enkelt inte min plats på Jorden. Det är andras, så de kan få behålla den, hitta någon att bli lyckliga med och sen göra vad de vill göra med resten av sina liv. Men vilken är då min plats?
Mina ben vill stå på lite olika platser i tillvaron och det är inte alltid lätt att kombinera. Speciellt inte när man ska försöka sälja sig själv till nån på en dejtingsajt. Ska man sälja sig som snäll scoutledare och lärare? Ska man sälja sig som hårdrockande skräckfilmsfantast? Varför inte båda? Det är det jag gjort och det verkar inte heller fungera.
Egentligen borde jag vara rätt glad över att vara ignorerad på en sajt med så många människor som jag inte identifierar mig med och nånstans är jag väl det. Men det är att bli ignorerad av de som drar till sig ens intresse som gör ont. Till en början intalar man sig att det inte gör något och att man kan leta vidare. Men hur kul är det att leta vidare? Jag vill inte ha en massa "kansken" som jag betar av. Det känns ju helt befängt egentligen.
Och sen dyker den förbjudna tanken upp. Den som man inte får yttra på en sån där sajt.
Tänk om det finns en anledning till att vi är singlar?
Min cynism byts sakta ut mot bitterhet. Det är nog verkligen på tiden att jag drar mig därifrån.
Hellre en sommar i ensamhet än en av förnedring.
