[Inlägget är skrivet för publicering på en internationell sida.]

I am currently on holiday from work. It is nice to be able to get some time off mid-semester to catch my breath from the quite busy first months of school.

On my way in to town to visit my tattooist a man sat down next to me on the tube. I recognized the black man as the man who comes in to clean the room where me and my fellow math teaching colleagues reside. He is the man who empties my paper bin.

He recognized me and it turns out he knows my name. I do not know his, and this makes me feel really bad. He even knew I had been on sick leave a few days last week since he had read the information on the TV monitors at school. This made me feel even worse.

But the really sad part was when we talked about his life. He looks to be in his early forties, no older. Apparently he is 56. He is 56 and he holds a quite physical job which he admits to being too hard for him. Physically that is. But it's like he said to me; he needs a job and he is happy he's got one.

When I asked him about his family he told me that he had two sons, one in my age. He is 25 and is studying engineering of some sorts at university. My new friend told me he used to help his son with his studies. Curiously I wondered what he helped his son with.

It turns out he is a math teacher. Back in Ethiopia he taught maths to students aged 18 and 19. Just like I do in Sweden.

The man who comes into my office every day to empty my paper bin is a math teacher and he looks at our math books and recognizes the exercises in them. He is a math teacher, just like I am. In fact he is more experienced than I am. And he makes a living emptying my paper bin.

This world is so fucking unfair it brings tears to my eyes. It makes me sad and it makes me frustrated. I'm a teacher partly because I believe I can change the world for the better. And it is so necessary.

A person who should be my colleague, comes in to my office every day and apologizes for having to clean underneath my desk.

Jag är hemma i Dalarna på lite familjesamkväm. Och det tar ibland en del oväntade vändningar. Aldrig obehagliga, men av den karaktären att man inte direkt föreställt sig dem när man satt sig på tåget upp. Jag hade till exempel inte räknat med att en stor del av dagen skulle tillbringas i Mora på Snöskoterns dag och jag hade definitivt inte räknat med att den skulle vara det den visade sig att vara.

Det här är tydligen en glesbygdshögtid som gått mig helt förbi. När vi i mer urbana miljöer har fullt upp med att se fram emot Halloween och planera en mycket genomtänkt kostym som i slutändan ändå bara blir en plastgaffel, blinkande horn och en bag in box, så vaknar en del män med ett leende på läpparna -- en vecka efter älgjakten -- tar på sig åtminstone ett kamoflagemönstrat plagg, en keps med motormotiv, stoppar ner t-shirten i byxorna fast besluten om att idag ska ölkaggen synas som aldrig förr och med snus rinnande ur käften och öl till frukost gör en roadtrip tillsamans med alla andra av manligt kön från en by i kommunen jag bor och beger sig till Mora.

Väl i Mora vankas det gemenskap, skotrar och tillbehör, gratis korv med bröd och ännu mer fylla. Besökarna på Snöskoterns dag är automatiskt indelade i två läger; de som ägnar sig åt snöskoter som en extremsport och äger allt i skyddsväg, klär sig mer street-aktigt, är nyktra och kommer dit med sin sambo och ett annat par samt de som kan välja bort skoteråkning en helg för att de inte orkar dricka mer, på sin höjd har en hjälm som skydd och vars flickvän varit chaufför åt dem och deras närmsta liksinnande i cirka tio mil och kommer att vara det de tio milen hem också.

Själv har jag aldig varit särskilt intresserad av motorfordon överhuvudtaget, så jag har aldrig någonsin upplevt något liknande. Det var med en blandad fascination jag iakttog det hela och kände mig som i allra högsta grad wallraffande. Tankar om enkel manlig gemenskap blandades med tankar om att det inte är så förbannat konstigt att glesbygden -- speciellt den norra -- avfolkas på kvinnor. Många skaffar sig nån vidare utbildning eller gör åtminstone sitt bästa på gymnasiet och får tag på ett hyfsat jobb, men kommer ändå inte att vara annat än andra klassens medborgare jämfört med männen.

På det stora hela kände jag mig rätt nöjd med att ha lämnat den här delen av världen för den jag nu befinner mig i. Och på det stora hela tror jag att den här delen av världen är rätt nöjd med att ha blivit av med mig. Jag tror i vilket fall som helst inte att den sörjer mig.

Hela tillställningen sammanfattas nog bäst av skylten som satts upp hos en av skoterförsäljarna.
"Vänligen lämna ölburkar och flaskor utanför butiken!"

Det var Snöskoterns dag idag. Och jag var där.

Allting är relativt. Det mesta i alla fall. Matematik är oftast inte det, vilket kan vara en skön säkerhet att falla tillbaks på. Det är svart eller vitt. Sant eller falskt. Men utan gråskalor och det där relativa i livet så skulle så mycket av livets fina gå oss förbi. Vi skulle inte utvecklas intellektuellt för det skulle inte finnas något att diskutera om, förutom om något är sant eller falskt förstås och så fort det är etablerat så dör diskussionen.

Jag sitter och ströläser lite presentationer på den där dejtingsidan. De som kan få mig att tappa tron på mänskligheten, men tillräckligt mycket fungerar som det ska eller åtminstone hjälpligt i mitt liv just nu för att jag ska kunna enbart iaktta och sen reflektera kring det jag ser och det jag läser. De senaste dagarna har varit lite så. En sorts tillbakagång till det som en gång var. Den Wolverine Blues som förvisso upprördes över saker som skedde, men som samtidigt inte lät andras negativa egenskaper styra honom. Han som mer sket i vad folk tyckte om honom. I alla fall de negativa, högst subjektiva tankarna. De positiva sögs upp och hjälpte bygga ett självförtroende.

I helgen kom jag ut för första gången på ett bra tag och det blev en blöt kväll. En sån kväll som jag vanligtvis vaknar med ångest efter. Men jag har fortfarande ingen som helst ångest. En medvetenhet om att det kanske fanns elever som såg mig bete mig "olämpligt", men det känns ointressant och jag står för det jag gjorde och jag tycker mig ha rätt till det livet också. Jag behöver det livet också. I en form eller annan. Och så länge jag inte bryter mot lagen och sköter mitt jobb kan kritiker vänligen hålla käften och ägna sig mer åt sina liv i stället. Och om deras egnas liv är för tråkiga för dem, råder jag dem att ta tag i dem istället för att dra ner andra till deras nivå. Ni anar inte hur skönt det är att får skriva ner det där.

Men för att återkomma till den där dejtingsidan och relativitet, så fascineras jag av hur människor ser sig själv som spralliga, spontana och allmänt galna när jag inte alls uppfattar dem på det sättet. Det där med relativitet, alltså. För jag säger inte att jag har rätt och jag säger inte att de har rätt. I rätt sällskap är de vilda och galna. I fel sällskap är de tillsnörpta och tråkiga. I fel sällskap är de sinnesrubbade. Samma sak med mig.

Det är det som gör det så svårt att sälja sig själv med text på köttmarknaden. För alla ens personliga egenskaper är högst relativa. Människor som säger att de är roliga kanske inte får mig att dra på smilbanden. Människor som säger att de är snälla kanske jag tycker är själviska. Och då dyker den spännande frågan upp; vem är det som avgör hur jag är som person? Är det jag eller de som upplever mig? Jag vet ju att personligen så har jag gjort saker jag aldrig trodde att jag kunde göra, både på gott och ont. Men i slutändan mest på gott för att jag ändå lär mig om mig själv.

Så, om jag tycker mig vara något och resten av världen tycker annorlunda, har jag fel då? Jag kan tycka att jag har det faktiskt. Sen så handlar det i slutändan om vilkas syn som ska bestämma min personlighet.

De som jag bryr mig om? Eller de som jag egentligen inte bryr mig om?

Lätt svar.

Det här är fortfarande kul.

En ny dag. En ny skoldebatt. Eller snarare samma gamla skit i ny förpackning. Ibland orkar man inte ens paketera om det utan kör en gång till. Ifall alla inte lyssnade och blev upprörda nog.

Det här med lärarlegitimation är ändå lite spännande. Det finns många argument för en lärarlegitimation. Speciellt om man inte själv gått igenom en lärarutbildning. Mycket av det marknadsförs som ett sätt att undvika obehöriga lärare, men senast jag kollade så är en obehörig lärare en som inte slutfört och ibland ens påbörjat en lärarutbildning.

Ett annat sätt att marknadsföra idéen är att läraryrket är ett myndighetsutövande då det ska sättas betyg, vilket är ett rätt stort ansvar. Och där kan man ha en poäng. För de flesta lärarstudenter som jag kommit i kontakt med, inklusive jag själv, har inte fått någon formell utbildning i betygsättning. Därmed inte sagt att vi inte har erfarenhet av det innan vi kommer ut i yrkeslivet. På vår praktik får vi chansen att bedöma elevarbeten och prov i samråd med handledande lärare, så de flesta känner sig rätt bekväma med att betygsätta när de kommer ut. Och de som inte gör det har alltid sina kollegor de kan lära sig utav och nationella riktlinjer att följa. Men nog hade det varit trevligt om det funnits mer explicit i utbildningen. Det kanske det gör nu också, för det har kommit upp en del kritik inom just det området. Men om man får in det i lärarutbildningen så finns det ju återigen inget behov av en lärarlegitimation.

Hela tanken med lärarlegitimation verkar vara ett missnöje med lärarutbildningen. Att det slipper igenom olämpliga personer och då vill man ta ifrån högskolan dess examensrätt eller åtminstone begränsa den.

Om det kan man förstås ha olika åsikter. Personligen tycker jag att det kan vara en god idé att först se över lärarutbildningen så att den möter de krav som samhället. Förutsatt att samhället vet vad det pratar om förstås.

Men det är klart, det finns ju en stor chans till en massa anmälningar mot lärarutbuldningar från kränkta idioter som ser sin rätt till ett lärarjobb som större än elevens rätt till bra undervisning.

Så varför inte föra över problemet med dem till en myndighet och låta dem hantera skiten?

Så kan lärarutbildningen fokusera på att utbilda lärare och helt strunta i att stoppa olämpliga lärare, för de kommer ju att stoppas i en lärarlegitimationskontroll.

Eller?

Fan, så skönt det är att vara tillbaks.

God natt.

Håller min blogg på att dö?
Jag vet inte. Den senaste tiden har jag inte haft någon som helst lust att skriva i den. Den flyter omkring i Limbo och är ingenting förutom ett minne om hur det var förut.

Det verkar som att jag inte känner motivation att skriva i en stängd blogg.

Så djävla frustrerande.