När jag vaknar på morgonen står en egendomlig figur och tittar ner på mig. När jag frågar om den stått där hela natten svarar den att den inte vet. Tydligen blev den inte medveten om sin existens förrän jag slog upp ögonen. Jag undrar om jag hade sett den skapas framför mina ögon om jag varit lite snabbare. Eller om någon ställt den där och på något sätt kopplat den till mina ögonlock eller rent utav de vågor av hjärnverksamhet som signalerar att jag vaknar.

Hursomhelst så står den där och bara tittar. Den stannar vid sängen när jag stiger upp och när jag lämnar rummet stannar den kvar i det. Och jag som trodde att den tittade på mig, men på något vis så verkar platsen mitt huvud har legat på vara det som intresserar mest. Kanske är jag betydelselös i hela sammanhanget och mitt huvud råkade bara befinna sig på den plats som figuren vill titta på hela tiden. Men det finns ju förstås möjligheten att den tittar på andra saker när jag inte ser på. Samtidigt finns möjligheten att det inte alls var jag som väckte den till liv utan att det bara var en slump att jag slog upp ögonen och den verkade få ett medvetande om än något begränsat.

Innan jag går till jobbet tittar jag till den en sista gång, frågar om allt är som det ska. Jag vet inte, säger figuren. Är det en bra ide för mig att lämna figuren obevakad i min lägenhet? Jag vet inte, tänker jag.

Efter en del omsorgsfullt övervägande, som inte på något sätt involverar den besynnerliga figurens existens, beslutar jag mig för att försöka få med den ut ur min bostad. När jag närmar mig den äter den upp mig.

Tydligen så rör vi på oss, men åt vilket håll vet jag inte. Mitt lokalsinne fungerar inte så bra i vanliga fall, än mindre inuti figurens mage som såg så mycket mindre ut på utsidan, men jag har till och med rum att sträcka ut benen i mörkret. Vad figuren lever av kan jag inte föreställa mig. Den första slutsatsen skulle kanske vara att den är köttätare eller till och med människoätare, men jag känner mig inte så värst uppäten. Inget i magen verkar kunna smälta ner mig. Det är inte ens vått. Snarare lite mysigt och hemtrevligt. Om jag inte vore lite nervös över hela situationen skulle jag nog kunna tänka mig att ta en liten tupplur.

Ibland stannar figuren och pratar med andra, som också verkar lika osäkra på vilka de är. Vissa står tillräckligt nära för att jag ska kunna känna dem genom magen. Då och då känner jag konturen av andra människor som också verkar finna sig någorlunda i sin situation. Hur länge de varit där vet jag inte. Jag försöker ropa, men får inget svar. Figuren ber mig vänligt men bestämt att sluta med motiveringen att mitt skrikande inte direkt gör underverk för dess migrän. Utav respekt, och kanske lite rädsla, upphör jag med skrikandet.

Istället försöker jag föra en konversation med figuren, men den verkar inte så sugen på det eller så är den inte direkt van vid att kommunicera med sitt maginnehåll. Först svarar den som vanligt att den inget vet och sen verkar det som att den övergår till att enbart rycka på axlarna. Jag kan inte vara helt säker, men kroppen hoppar liksom till litegrann, så jag antar att det är en axelryckning jag känner.

Det här pågår vad som verkar vara ett par timmar, för jag hinner bli hungrig igen efter frukosten, men behöver tack och lov inte gå på toaletten. Min mage knorrar och figuren verkar känna av det också för den stannar till precis i samma ögon blick som min mage börjar låta. Det är stilla och tyst ett tag. Som att den lyssnar eller känner efter. Femte gången min mage knorrar öppnas en dörr. Jag går igenom den och kommer till en ny plats.

Undrar vilken tidning som blir först med att publicera bilder på vad Madde gör i New York? Eller vilken tidning som blir först med att presentera detaljerna om Jonas försök till en ny unionsbildning med Norge (tack Public Service i P1)?

Eller vilken journalist som blir först med att vakna en natt och känna sig så värdelös som reporter? Som känner sig mer som en hora än en samhällsförändrare.

Så, nu har jag gjort min plikt som skribent och behandlat ämnet.

Åter till den del av verkligheten som betyder nåt.

Vi ska ha ett sånt där samtal med våra elever igen. Om droger. Droger är farliga och man ska inte pröva dem, för då kan man dö. Det vet alla. Ändå tar vi dem. De droger vi ska varna för är hasch, ecstasy, kokain, amfetamin och liknande. De olagliga drogerna. De som folk tar och kan dansa en hel natt och älska alla runtomkring dem, men som även kan ställa till det rätt rejält. Så varför känner jag ett sånt problem inför det här samtalet? Kanske för att jag och många av mina kollegor drogade sig i fredags och dansade i flera timmar.

Men många av dem skulle nog säga att så inte alls var fallet. Att enda anledningen till att de drogade sig var för att det var socialt. Själva drogen ville ingen av dem egentligen åt, men ändå fanns den där i kopiösa mängder. Jag hade till och med köpt extra. Stått i en extra lång kö för att komma åt den. Sett andra stå i lika långa köer för att de bara måste ha den. Eller att de bara måste ha den skulle de troligtvis förneka, men varför verkade det då så viktigt att stå just i den butiken?

Jag använder alkohol som en drog, för att berusa mig. Ibland blir jag lite berusad, ibland blir jag mycket berusad. Och nu ska jag stå och prata inför eleverna om farorna med droger. Jag som en representant för den vuxenvärld de ser drogar sig själva varje helg. Som kanske till och med sitter med en lite blankare blick och ett glas vin i handen samtidigt som barnen uppmanas att låta bli droger. Men när vi pratar om droger menar vi inte alkohol. Det pratar vi om som alkohol. Det är en annan aktivitetsdag.

Dock tycker jag att samtal kring droger är viktiga och jag vill inte att någon ska fastna i ett beroende och dö. Men det gäller både alkohol och de andra drogerna. Och hur pratar jag med mina elever om det?

Det bästa är nog att bara lyssna och ta in vad de säger. Att inte styra samtalet utan låta dem ta upp eventuella problem med hyckleriet kring alkohol gentemot de illegala drogerna. Och problemet med argumentet att man inte ska ta emot droger då man inte kan vara säker på var de kommer från och vad de egentligen innehåller. Det om något talar ju för ett legaliserande av de illegala drogerna så det blir lika kontrollerat som alkoholen är. Den kan fortfarande göra oss beroende och döda oss och andra, men eventuella övriga gifter finns inte iblandade.

Så vill jag legalisera de andra drogerna? Mitt svar blir ett osäkert "troligen inte". Tycker jag att alkohol ska vara lagligt? Ja.

Varför det? Troligtvis för att det är min drog.

Gör det mig till hycklare?

Troligtvis.

Det kanske kan verka som en kapitulation från min sida, men jag tänker ändå envist hävda att så inte är fallet. Det är nämligen som så att yours truly finns på Facebook nuförtiden. Men inte för er, kära läsare.

Inspirerad av en lärare i Danderyd så tänkte jag kolla upp huruvida Facebook går att använda för att underlätta kommunikationen med eleverna. De finns ju ändå där, så då kanske det går att dra nytta av det.

Men det är ju inte helt smärtfritt med dessa sociala nätverkssidor. Nyfikenheten kring vissa grupper som florerat i nyhetsmedia den senaste tiden gör ju att man söker upp dem och kollar in jargongen. Big mistake.

Hatgrupper är ett ypperligt sätt att förlora tron på mänskligheten. Äntligen tycks det finnas en samlingsplats för det intelektuella bottenskrapet, de som baserar hela sin livskådning på känslor och tänkande i max ett steg. De som basunerar ut förenklade bilder av verkligheten troligtvis för att de saknar kapacitet till annat. De som drar en av tusen slutsatser och tror att just deras är rätt för att de inte klarar av att se de andra 999.

Rubriken ovan hänvisar till denna mans inlägg i debatten kring dödsmisshandeln av en äldre kvinna i Landskrona och är vad han tycker att man ska göra med den misstänkte.

Times like that, you look like a failed experiment your parents will have to face for the rest of their lives. A booby prize. And your mom and dad they look like a God too retarded to fashion anything better than you.

You grow up to become living proof of your parent's limitations. Their less-than-masterpiece.

Jag blir påmind om och om igen hur det behövs rebeller. Av alla de slag.

Alex Schulman -- som växt något enormt (i positiv bemärkelse) som skribent sen jag hatade honom av hela mitt hjärta i början av denna bloggs existens -- spydde lite galla över sin generation, som kanske också är min eller i alla fall djävligt nära. Den generationen är ju bara för förbannat tandlöst ointressant.

Herr Krönikör Schulman redogjorde för hur en traditionsenlig lördagslunch med familjen även blivit en återkommande freakshow då man var tvungen att passera en butik där det med jämna mellanrum stod såna där engagerade varelser som ser så där konstiga ut. De där som klär sig lite slarvigt, är skitiga i håret och tycker något som inte totalt avväpnande ointressant. Dessa lortgrisar och freaks tyckte inte om att butiken handlade med varor som tillkommit på ett ytterst tvivelaktigt sätt. Jag kommer inte ihåg exakt vad protesterna gällde, men det spelar mindre roll. Det viktiga var att dessa som ses som freaks av den stora massan egentligen är de som jobbar hårt för en förändring av samhället. Kanske till och med för att göra samhället bättre för mig och/eller Alex Schulman. Och hur reagerar majoriteten på dem? Som freaks som är konstiga på på grund av hur de ser ut, men även på grund av att de faktiskt tycker något. Och ännu mer för att de faktiskt gör något åt saken.

För hur ska man hinna? Man ska ju ha en lyckad kariär på jobbet, en karriär som troligtvis inte betyder ett skit egentligen om man stannar upp och tänker efter, men som tur är så har man ju inte tid till det. Då skulle ju stora delar av fasaden rasa. Och förutom karriären ska man ju yngla av sig och oroa sig för hur det blir med jämställdheten och friheten för sina döttrar samtidigt som man klär dem i rosa och säger åt dem att inte ta så mycket plats eller skita ner sig.

För att inte tala om all tid som man helt enkelt bara måste lägga på inredning. Så att det bo man byggt åt sig själv och de sina blir sådär personligt som man förtjänar. Eller vänta nu, hur var det egentligen med det här personliga? Det var väl egentligen bara personligt om man verkligen på fullaste allvar är ett stor fan av olika nyanser av vitt och intetsägande inredning. För egentligen vet vi ju alla att det där med att göra något personligt av ett köpt hem är ett stort ajabaja. Det är ju nämligen inte ett hem i första hand utan ett investeringsobjekt. Nån gång ska man ju sälja vidare boet till någon annan till en helt överdjävlig vinst. För det har ju mäklaren sagt att så funkar det. Och banken tycker ju samma sak. Men att sälja något som är personligt för en själv till någon med en annan personlighet är ju dömt att misslyckas. Det säger mäklaren också när den satans parasiten först sätter sin fot i ens hem och ska värdera det. Va, ingen fondvägg? Jo där, med en zombie på... går den att måla över eller kan vi ställa en byrå för? Den där strippstången bör ni nog ta ner. Blommor i fönstren och en fruktskål i varje rum är ett säkert sätt att locka köpare. Vilka djävla köpare? De tragiskt patetiska varelserna som läser inredningstidningar som kristna läser Bibeln? De som helt saknar fantasi för att kunna föreställa sig hur bostaden kommer att se ut när de själva fått gå lös på den?

Så man förstår ju att det här med revolution finns det ju inte mycket tid över för och i ärlighetens namn, är det inte lite pinsamt att slåss för något för någon annan som man inte ens känner? Ska vi inte vara tacksamma över vad vi har istället och att vi kan få mer för en billig penning. Det är klart att det här med barnarbete är ju fruktansvärt och något borde verkligen göras åt de tragiska förhållandena i världen och miljön och textilfabrikerna i Bangladesh... och... och... men gud, vilken grym stadsjeep! Dåligt andrahandsvärde och den drar skitmycket bensin och fyrhjulsdrivet är ju totalt onödigt i stadstrafik och överallt där asfalt finns och sen så tar den ju upp alldeles för mycket plats och är en trafikfara för de som äger mindre bilar, men har jag inte egentligen förtjänat lite mer plats än alla andra? Jag har ju faktiskt precis klättrat på karriärsstegen, fått lönepåslag och en Skoda kombi säger ju inte vice andra nedre mellanpersonalchef på samma sätt som en Hummer... jag tar den! Vilken lyckad eftermiddag, halva priset på den här redan billiga snygga skjortan (från Bangladesh) och sen liksom bara en helt ny bil! Detta är bara så jag. Jag är vad jag köper. Åsikter schmåsikter.

Men ibland går det faktiskt för långt och då engagerar vi oss. Mot orättvisorna! Upp på barrikaderna! Nu djävlar i helvete ska det ändras på alla orättvisor i världen!

Så man startar en Facebookgrupp eller går med i en. Och samvetet lättas för är det egentligen inte det som allt handlar om? För inte fan åstadkommer den där Facebookgruppen något egentligen?

Eller så startar man en blogg som läses av i snitt två personer om dagen och dessa två personer är dessutom redan på ens sida.

Som den där bloggen.

Mitt alldeles egna personliga liv, det som rör mig och en omgivning max en halv meter ifrån mig, har haft det nästan oförskämt bra den senaste tiden.

Däremot har det hänt alldeles för mycket i kretsen utanför halvmetern. Mina älskade vänner, jag beklagar allt ni gått igenom och lovar att finnas där om ni behöver det.