Förakt
De stora företagen och talesmän för dem som Svenskt Näringsliv har något över sig som gör mig illamående. Allt handlar i slutändan om att tjäna pengar och när någon stoppat pengarna i sin ficka får samhället ta del av de smulor som blir kvar och vi ska tacksamt ta emot dem i form av arbeten och en förbättring av våra liv. Vi ska ta i hand, med kepsen i hand, och vara tacksamma över marknadsekonomin som ger oss möjlighet att leva trots att storföretagens mål inte är att göra världen till en bättre plats. Det är en sidoeffekt som de gör allt för att undvika för att fylla sina egna plånböcker så mycket som möjligt. Och sina aktieägares, människor som egentligen inte har något med företagen att göra men som gärna bidrar med lite pengar i förhoppning om att få mer pengar. Personligen har jag svårt att se en skillnad på aktieägare och de halvkriminella gäng som upprättar vägspärrar på kakaobönornas väg från plantagerna till de första lagerlokalerna. De har ett intresse för att kakaon ska komma fram eller åtminstone för att kakaon ska passera deras vägspärr så de kan få del av kakan de egentligen inte förtjänar. De investerar lite i förhoppning om att få ut mer. Hur de får ut det spelar mindre roll.
Att äga aktier är inget konstigt och till och med något som jag förväntas göra i och med mitt pensionssparande. Kommunen jag jobbar i lät tidigare KPA förvalta pengarna. KPA säljer sig själva som det etiska alternativet då de inte investerar i företag som ägnar sig åt vapen, tobak alkohol och så vidare. Problemet är bara att hur man kan se aktiehandel överhuvudtaget som något etiskt? Aktiehandel handlar inte om att göra tillvaron bättre för arbetare i företag och för att göra samhället bättre. Det handlar om att tjäna pengar på någon annans framgång. Som vägpirater till exempel. Om det vore etiskt skulle en aktie gå ner när ett företag sparkar anställda. Om det vore etiskt skulle värdet på ett företags aktier gå upp om deras vinst blev mindre än planerat för att de satsat på miljöförbättring och valt att behålla anställda för de skulle ändå inte gå på minus det året. Tyvärr så vet alla att aktier sjunker i värde för företag som inte gör en större vinst detta år. Det räcker inte med att göra en vinst. Företagen måste alltid växa och ge mer och mer pengar till sina aktieägare som inte förtjänar ett ruttet öre egentligen.
Marknadsekonomi är den monetära religion som tillbeds av de som tjänar grova pengar på den. De hotar med ett ekonomiskt och socialt helvete för de som ifrågasätter religionen och ignorerar eller tystar de som upptäcker att den inte fungerar så väl som det påstås. För om den verkligen fungerade och privatiseringar och konkurrens är det som håller priser nere, varför får då exempelvis EU gå in för att reglera priser på mobilmarknaden? Det finns ju hur många företag som helst så det borde inte vara några problem att få låga priser. Och varför görs razzior mot företag som istället för att konkurrera bildar karteller? Och varför ges jordbruksstöd till europeiska bönder som ör så högt att det lönar sig att dumpa överproduktion i länder där den lokala produktionen slås ut? Om marknadsekonomi vore den rätta religionen skulle de europeiska bönderna inte existera och alla skulle vara nöjda med det. Men vi måste om och om igen gå in och kontrollera, lagstifta och bestraffa de företag som och de näringslivsgrenar som inte följer marknadsekonomins teoretiska budord utan enbart ser till kärleksbudet, det enda de egentligen måste följa; du ska älska dina aktieägare så som du älskar dig själv.
On your blog, only a few will hear you scream
Man befarar att Ozzys memoarer är i farozonen, för han minns ingenting. Det känns litegrann som det kan kvitta vad gäller memoarerna. För hans egna minnen är det rätt trist, men det man vill läsa om i hans memoarer är det glada 70- och 80-talet som redan finns väl dokumenterat i skitmånga böcker och tidningar.
Det här är tredje inlägget på kort tid och det känns djävligt bra att få skriva av sig. Det enda problemet är att man skriver nåt, sen läser ens vänner det och undrar vad som är fel när man oftast redan gått vidare i livet. Det blir lite terapi att få ut allt ur hjärnan och ner på pränt. Även om det är osammanhängande dravel. För det är oftast så det existerar i min skalle tror jag.
Okej, jag ljög. Det är inte enda problemet. Det är egentligen inte ens ett problem. Om mina medkännande vänner vore ett stort problem skulle det nog vara dags att fundera på om man ska ha vänner överhuvudtaget. Då är det bättre att sitta ensam och skriva skit hela dagarna och hoppas att någon får upp ögonen för en så man kan bli nästa Schulman och göra sig en hacka på att vara en hacka.
Dagens inlägg är starkt inspirerat av Martin Kellerman. Hans alster har cirkulerat i min tillvaro betydligt mer än vanligt den senaste tiden och just nu ligger jag och läser hans dagbok. Om han inte vore så förbannat bra på att skriva så skulle jag genomskåda mig själv och honom skitfort. Han ritar serier om sitt liv, planerar en film om serien om hans liv och nu sitter jag och läser hans dagbok. Han är SOFO-fånarnas svar på Robinson-Robban, Idol-blondinen och hustruletande bönder (leta fru i Thailand eller Tallin som alla andra på landsbygden och ge fan i min tv). Men han är okej hos rätt personer, så ingen har genomskådat honom än. Bara jag och jag tänker jobba stenhårt för att förneka det tills den dag jag dör. Hycklare, bliv vid din läst.
Men det som skiljer honom från Robinson-Robban är att han kan andra saker än att dricka med kuken och leka fyllesmurfen i tv. Han kan rita och han kan skriva. Han kan skriva förbannat bra. Han behärskar och kan använda språket bättre än mig, vilket ger lite mindervärdeskomplex för en språklärare när man torskar mot en kille som inte gått ut grundskolan.
Min dag idag är fylld av måsten av den husliga varianten. Lägenheten ser återigen ut som ett rövhål, något som blivit mitt signum de senare åren. En snabbstädning för att ge en yta av ordnung och sen ett par timmar senare ligger fan allt överallt och blockerar min väg. Jag tror att botemedlet är en ny större lägenhet. Jag tror att botemedlet kommer att vara i ungefär två månader. Sen får jag skaffa en ny lägenhet igen. Det ligger nog en nomadgen i mitt blod. Det gäller att flyttstäda innan man rotar sig och dra vidare mot nya mål. Men ett annat sätt att komma till bukt med skiten skulle kunna vara att rensa ur lägenheten rejält, vilket innebär att man mer eller mindre ägnar sig åt svedjebruk i förrådet för att kunna trycka in nya saker. Mitt förråd börjar likna garderoberna i tecknade filmer och trista amerikanska komedier. Det hade varit roligare med ett överfyllt badrum. Bara öppna ytterdörren och fönstren, på med badbyxor och cyklop, slita upp badrumsdörren och låta tsunamin plocka med sig allt ut på gården där det får ligga och torka tills det är brännbart. Men verkligheten fungerar ju inte riktigt så. Det blir vattenskadat och hela kåken får saneras, renoveras och jag får sitta utanför teatern på söder tillsammans med killen med sugrören i mössan och tigga efter plats att ställa mitt hemmabiosystem på.
Och likt Kellerman sitter jag och skriver här istället för att ta tag i det där livet. Jag ska väl ta och göra det då. Eller spela lite retro-tv-spel. Eller se klart på min rätt långsamma trista film från igår. Eller se en annan film. Eller spela elgitarr för mina grannar. Men först frukost. Det här är första dagen av resten av mitt liv. Och sista dagen för den som myntade den floskeln.
This is Wolverine Blues on the Nostromo, signing off.
Asphyxiaition
På den högen ligger de tills de förtvinar och eller något händer som rycker dem upp från liken. Troligtvis för att de blivit lik på riktigt. Då är de återigen stjärnor och de kommer att saknas av den stora massan som inte saknat dem på flera år. De blir återigen samtalsämne i den tillvaro som sakta försöker vinna över mig på sin sida. Den tomma tillvaron där ingen annan känsla än glädje är eftersträvansvärd. Där alla andra känslor förnekas, göms undan, behandlas med apati och kanske rent utav ett leende. Där det påklistrade leendet blir för mycket för en del och lögnen tar deras liv. Där det påklistrade leende för andra håller sig kvar under ett liv utan synd kan tyckas men med synden alltjämt närvarande då varje morgons uppvaknande inleder syndandet mot den egna kroppen och det egna sinnet. Dödsbäddens sista insikt blir plågsam när man inte längre har någon anledning att ljuga för sig själv. Det påklistrade leendet följer inte med när ögonen förlorar sin lyster. Det sista andetaget är en uppgiven suck.
Jag behöver revoltera. Ställa mig på barrikaderna och slåss för att få tillbaks mitt liv. Ett rutinmässigt leverne är inte ett liv. Det är döden. Eller inte ens döden. Det är icke-livet där döden är en befrielse. Det är ett existerande förbehållet robotar och zombier, inte mig.
Jag är medveten om mitt svamlande och mitt fördomsfulla dömande av en annan typ av liv. Lev det gärna. Men dra inte ner mig i det. Jag vill inte vara där.
I like to dissect girls...
Jag sitter min lägenhet och väntar på bussen in till stan, så det blir ett kort inlägg. Mest blir det ett konstaterande; jag behöver mer sleaze i mitt liv.
Jag behöver en fest med hård elak musik i en sunkig lägenhet, jag behöver en ångestfri fylla då jag varit i ett sällskap där ingenting någonsin ångras och jag behöver film utan pluttinutt, lyckliga slut och medelålders svenska poliser med familjeproblem. Den ordnade Svensson-tillvaron står mig upp i halsen och jag vet just nu inte vad jag ska göra åt den, men rest assured att jag kommer att göra mitt bästa för att döda den, stycka upp den och sprida den runt om i länet i svarta sopsäckar.
I väntans tider
The Mission - Burlesque
I met her in a bar in Barcelona
She introduced herself, said her name was Mona
She asked me if I'd like a little company
Maybe some blow, a little ecstasy
Of course I'm not the kind that would ever refuse
I had time to kill and nothing to lose
This is nothing new
This is nothing grotesque
Come on
All we're gonna do is
Is dance the burlesque
So we walked through the streets back to my hotel
Where I gave her head and I did it so well
Then we lay on the bed and smoked a cigarette
Shooting the breeze about what I forgot
And then she's held her breath and said
I'm dying for you
I'm coming baby
Won't you die a little for me too?
This is nothing new
This is nothing grotesque
Come on
All we're gonna do is
Is dance the burlesque
The older I get, the more I wanna live
The less I have, the more I wanna give
And the further I fall, the higher I wanna climb
And the harder it is, the more I wanna make it mine
Come on now
I love to watch you move
Love to watch you undress
Come on, come on now
I love to watch you dance
Love to see you burlesque
Come on, come on now
This is nothing new
This is nothing grotesque
Come on, come on now
And dance the burlesque with me
Shit, piss, fuck, cunt, cocksucker, motherfucker and tits
Jag har hittills fått två reaktioner på föregående inlägg. Båda har att göra med titeln på inlägget att göra. Och båda var på något sätt upprörda. Det intresserar mig. Vilka ord är det i olika kulturer som är de mest upprörande och varför upprör inte liknande typer av svordomar lika mycket på andra platser i världen? Varför finns "tits" med som ett av de ursprungliga sju förbjudna orden inom amerikansk media och inte "ass" som är helt okej att säga?
De sju orden i titeln är just de sju ord som ursprungligen var förbjudna inom amerikanska media. Så förbjudna att komiker som Lenny Bruce och George Carlin faktiskt båda arresterades för sitt bruk av dem. Denna lista över sju fula ord är oerhört intressant i mitt tycke. För vem har beslutat om dem? Jag ser framför mig en grupp välklädda herrar som spenderar en helg med att diskutera olika fula ord.
De två första orden handlar om avföring, fast enbart slanguttryck som kan ses som vulgära. Själva händelsen de representerar ses inte som ful även om det kan vara upprörande för vissa att höra om dem. Om så vore fallet kan man tycka att "spy" borde vara med också, då det verkar allmänt vedertaget att det är värre att spy än att kissa och bajsa.
Listan fortsätter med "fuck" som är den värsta svordomen i engelska språket, eller var det åtminstone innan "cunt" blev en svordom. "Fuck" och resten av listan har alla en sexuell betydelse vlket är rätt normalt för västvärlden. Den stora anledningen är att religionen inte längre håller oss i ett särskilt hårt grepp utan för att förolämpa, uttrycka avsky och ägna sig åt kraftuttryck så måste vi se åt ett annat håll. Det område där det fortfarande existerar tabuer, men som ändå berör oss alla är just det sexuella. Så att svensken utbrister "FITTA!" eller "KUK!", britten "FUCK!" eller "CUNT!" och finnen svänger sig med alliterationen "VOI VITTU!" när de vill använda en så stark svordom som möjligt är en språklig konsekvens utav det samhälle vi skapat. Självklart finns de gamla religiösa svordomarna kvar de med, men de är ingen match mot de sexuella.
I andra delar av världen där religionen har ett mycket större inflytande över allmänheten liv ser svordomar annorlunda ut och i kulturer där språk och status hör ihop behöver man inte ens använda svordomar för att förolämpa människor. Det räcker med att tilltala en människa av högre social klass med uttryck passande en lägre social klass så är förolämpningen ett faktum, något som helt försvunnit i Sverige sedan "ni" blev "du". Förutom för vårt kära kungahus där det forfarande går att uppröra genom att kalla kungen för "du".
Svordomar ses ofta som en lägre stående del av ett språk, men jag kan inte hålla med. Det finns få språkgrupper som utvecklas i så rasande takt och som visar på språklig kreativitet som svordomar och fula ord. I USA är det väldigt tydligt där listan med förbjudna ord gett upphov till en uppsjö av uttryck för att kunna säga ungefär det som de fula orden beskriver fast på ett tillåtet sätt. Dock har det också fått som resultat att många uttryck som tidigare var helt befriade från sexuell betydelse nu har det. Så man kan säga att viljan att avsexualisera språket i media lett till att språket i övrigt blivit nästan översexualiserat.
En uppfattning som jag stött på, som jag inte vet om den existerar än idag, är att svordomar utarmar språket, vilket känns som en väldigt ologisk sak att säga. Varför skulle en människas ordförråd bli mindre om man lär sig fler ord, bara för att de orden är svordomar? Det är klart att man kan uttrycka sitt missnöje med en människa utan att använda svordomar, men det är svårt att utelämna de fula orden då man tycker att nån är en djävla skitstövel.
Ett underutvecklat vokabulär anser jag beror på helt andra faktorer som att man läser för lite, man tar bara del av språk som ligger på ens egen nivå och man är allmänt ointresserad av att lära sig fler ord för samma sak. Som engelsklärare stöter man på det rätt ofta när man ger glosor i läxa.
Dags att gå på lektion.
Men jag återkommer...
Voi vittu...
Helgens bravader under en tjugosextimmarsresa till Tammerfors för att se innebandy har tagit knäcken på mig känner jag. Jag är frusen, förkyld tampas med blåsor i kinden som får mig att vilja hålla käften stängd vilket är sådär lagomt socialt när pappa är på besök.
Dessutom har jag tröttnat på min lista över idiotier och tänker lägga ner den. Det finns ingen poäng för mig att lista saker som irriterar mig när det är den röda tråden på den här bloggen.
Men innan jag går och fortsätter med jobbet, så undrar jag en sak; hur många företagare känner sig bekväma med att vara representerade av Svenskt Näringsliv? Hur kul är det att representeras av organisationernas motsvarighet till Ny demokrati?
Men tycka vad man vill, när idioterna startar debatter så blir det i alla fall drag under galoscherna.
En liten lista
1) Jag själv som ägnar tid åt att skriva denna lista trots att jag borde jobba och egentligen kanske bara skulle må bra av att inte bry mig om så många dumheter.
2) Män som säger sig slåss för jämställdhet och alltid finns där för att hjälpa och lyfta kvinnor på ett sätt som vittnar om att de i själva verket anser att kvinnor måste få hjälp för att de är ju så utsatta och svaga. Att motverka stereotyper genom att anamma stereotyper är inte så inihelvete genomtänkt. Men de vill ju bara väl.
3) Kvinnor som likt stoet Mollie i Orwells Djurfarmen inte klarar av att släppa att bli ompysslade och behandlade som det svagare könet för det är ju så bekvämt.
4) Människor som tror att feminism är ett bra könsneutralt namn på jämställdhetssträvan. Det är lika könsneuralt som sjuksköterska och polisman.
5) Personer som anser att man gör världen till en friare plats för kvinnor genom att förbjuda slöjor. Sen när får man större frihet genom att ersätta ett förbud med ett annat?
6) Föräldrar som går med i föreningar för internationella ungdomsutbyten för att deras barn ska få en chans att komma ut i världen och uppleva en annan kultur, men som sen själva inte tar emot utbytesstudenter. Det kallas hyckleri och får mig att skämmas över dem. Girighet och själviskhet har aldrig riktigt imponerat på mig.
7) Jag återkommer. Jobbet kallar.
A Deeper Kind of Slumber
Kvällen känns egentligen slut och jag vill gå och lägga mig, men det finns saker inom mig som håller min hjärna igång. Tankar om minnen och verklighetens subjektiva illusioner som ska fungera som en kollektiv sanning ger mig ingen ro. Inte för att de upprör mig så mycket men jag kan inte sluta tänka på dem.
Det mesta beror på Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Det gick nyss på tv:n och då jag aldrig sett den och gillar Kaufmans manus så tog jag en av mina ytterst få filmkvällar framför ett tv-program. Det kändes lite konstigt att vara tvungen att anpassa sig till en tv-tablå och inte kunna ta en paus för vadfansomhelst. Vilket inte alls känns konstigt på en biograf. Men då är jag ju inte hemma. Anar jag ett visst behov av kontroll av världen runt mig, den omedelbara omgivning som jag kallar mitt liv och som jag på något sätt definierar mig själv utifrån?
FIlmen handlar om att radera minnen som blir för plågsamma och hur man i allt det plågsamma hittar positiva minnen och inser att man inte bara raderar jobbiga minnen utan även sig själv. För vad är vi om inte en produkt av våra minnen? Allt som händer oss, allt som drabbar oss, formar oss. Att förneka det är att förneka oss själva och kommer förr eller senare tillbaks och slår undan benen på oss.
Att just den här filmen dröjer kvar i mina tankar på ett mycket djupare sätt än många andra filmer har dels att göra med att det är en bra film, men även för att människor nära mig kämpar med just sitt förflutna. En gammal flickvän till mig har som strategi att på något sätt radera minnen av sina före detta pojkvänner. Åtminstone allt det positiva, för om hon minns dem som svin så har hon det så mycket bättre nu när de inte existerar i hennes liv. Men det är många minnen som ska raderas, eller åtminstone förnekas, gömmas undan och muras in. Ibland när man verkligen lär känna en människa blir det så uppenbart varför de verkar så mycket yngre än de är. De saknar flera år.
En ovilja att ta tag i de jobbigheter som livet trots allt består av och försöka vända dem till något positivt. Reflektera kring dem och se vad som går att lära av dem. Utvecklas som människa. Kanske blir man mer cynisk, kanske blir man mer positiv, kanske blir man deppad ett tag, men man rör sig framåt. Tanken på att vara nöjd med sin plats i livet fängslar mig inte. Det måste finns något att utveckla. Om jag uppnår fulländning innan trettio, vad finns då kvar att upptäcka? Vad finns då kvar att leva för? Skomakare, bliv vid din läst och lev utan upptäckter och nyfikenhet tills den dag du dör och kan se tillbaks på ett liv som levdes i återkommande cykler under fyrtio års tid. Dagar som återkommer. En veckas onsdag har allt gemensamt med en annan veckas onsdag. Inte bara namnet.
MIna minnen är så viktiga för mig. De kommer aldrig att kunna återberättas för mig. Händelserna kan beskrivas för mig av personer nära mig, men hur jag upplevde dem och hur jag kände vet egentligen bara jag. Allt jag ser är mitt. Allt du ser är ditt. På ett objektivt plan ser vi samma saker, men inom oss är de olika och det vi kallar verklighet existerar egentligen inte annat än för oss själva. Vi kan urvattna begreppet för att kunna hantera dem tillsammans och gör så för att inte alla bli eremiter fångna i vår egen hjärna. Det blir lite svårt att utvecklas då.
Det känns lite bätte nu och om jag fortsätter att skriva kommer jag troligtvis enbart att upprepa mig. Som om jag inte redan gjort det ett par gånger i det jag satt i pränt.
Sleep well
The bed bugs are your friends
Your dreams are you
Even the dark ones
Reality in your mind
Reality
