Fan, jag hatar att känna såhär. Mitt liv ligger i nån annans händer just nu. Till allldeles för stor del för att det ska kännas hanterbart. Det är kallt, jag är trött och imorgon måste jag nästan helt och hållet förlita mig på min improvisationsförmåga. Det är strul med grupplistor och scheman. Livet susar runt i huvudet på mig med en sådan fart att jag inte kan fånga något överhuvudtaget.

Imorgon ska jag ha terminens första lektioner och inte ett skit känns förberett. Inget är planerat. Andra saker har kommit i vägen och livet har nästan levts timme för timme och ibland har inte ens det fungerat. Det har slitits och ryckts i mig och när jag väl fått tid över har jag suttit apatiskt och stirrat framför mig eller flytt bort till nån hemsida där jag kunnat spela nåt spel eller se ett eller flera videoklipp.

Till råga på allt borde jag fixa lite hemma också, men jag är alldeles för trött och jag vet att inatt blir det samma sak som de senaste nätterna. Dygnshelvetet går inte att vända till jobbtid utan man går och lägger sig sent och väcks tidigt, trött och illamående.

Det är nu jag är som mest sårbar. Det är nu jag verkligen känner mig så förbannat ensam. Då jag bara vill krypa ihop nära någon som är varm och kan ge mig det lugn jag inte kan ge mig själv.

Jag behöver nån nära mig just nu.
Jag behöver en kram.
Och någon som tror på mig.

Fan.

Det bröjar dra ihop sig. Om drygt två timmar sitter de framför mig. De nya eleverna. Den första dagen är så viktig. Och jag drar åt två håll.. Förväntningarna på mig spretar. Både från ledningshåll, men även från mig själv.

Mitt mål med dagen är att när eleverna går hem idag, eller åtminstone efter inskolningen imorgon, ska känna sig välkomna, vara del av bra skola och se de tre kommande åren som en härlig utmaning kantad av spännande utvecklande upplevelse.

Men samtidigt så måste de överösas med regler som ska följas för att de inte ska hamna fel i sin utbildning på vår skola. Jag vet att om de följer reglerna så kommer deras skolgång att bli lättare, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är lite av elevernas uppgift att testa regler. Att ifrågasätta dem. En ungdomsgeneration som går igenom tonåren utan att ifrågasätta och revoltera, vad kommer de att ha att erbjuda samhället när de blir vuxna?

Det finns en paradox i att vara lärare. Åtminstone för mig. Jag ska utrusta eleverna för att klara av att leva i det existerande samhället, men jag vill ju att de ska åstadkomma mer än så. Jag vill att de ska forma samhället till sitt eget. Och hur många av de snälla, lydiga och ambitiösa eleverna, som stävar efter att bli lyckade i mitt samhälle, kommer att åstadkomma förändring?

Fast jag måste erkänna att det är en spännande utmaning som ligger framför mig och ytterligare en anledning till att jag älskar mitt jobb.

Då kör vi.

Känn kroken tänja ditt kött. Tänja det en liten bit innan huden ger vika och kroken nästan skjuts ut på andra sidan. En liten strimma blod gör den sällskap och landar på din bröstkorg. Det är dags för nästa.

Tre krokar i ryggen, tre i bröstet och två i vardera vaden. Smärtan är nästan obefintlig nu. Kvar finns bara eufori och förväntan. I änden av varje krok sitter ett rep. Repen från ryggen leder snett bakåt och uppåt. Repen från bröstet leder snett framåt och uppåt. Repen från vaderna är förankrade i golvet. Adrenalinet och nervositeten får din kropp att börja skaka. Svett rinner ur alla porer. Du kan känna doften av dig själv.  Svett, blod och nåt som du aldrig känt förut. Du nickar mot dem.

Repen sträcks. Smärtan kommer tillbaks. Du ser huden på bröstkorgen tänjas snett uppåt. På ryggen meddelar nerverna att samma sak sker där. Mer och mer tänjs huden tills den inte kan tänjas mer. Tillräckligt med hud är sträckt för att lyfta din kropp.

Sakta börjar du sväva medan smärtan grumlar din syn. Du vill skrika men kan inte. Repen i vaderna börjar sträckas. Du försöker göra benen längre men det går inte. Kroppen skickar ut signaler om smärta blandat med signaler om njutning. Små rännilar med blod letar sig ner och du känner droppar falla när de når hälen. Alla dina sinnen är på spänn. Smaken från svett i din mun. Ljudet från huden som börjar sträckas för mycket. Doften av blod och svett. Synen av hud som nästan brister. Och känslan. Känslan av att sakta slitas sönder. Långsamt.

Innan du hunnit fundera klart på vad som kommer att ske, släpper huden på vaderna. Din kropp hissas återigen uppåt, alltmedan krokar sliter remsor av kött och hud från benen. Du hade aldrig trott att de skulle lossna så enkelt. Nere vid hälen tar det stopp en kort stund innan de avlånga bitarna hud och blod lossnar. Din kropp skakar av smärtan och blodsmak sprider sig i munnen. Krokarna slår i golvet med en metallisk klang. Slamsorna ger ifrån sig ett lite dovt, vått ljud. Du saknar dem inte. Du har aldrig känt något så intensivt i hela ditt liv. Och du kommer aldrig mer att känna något liknande.

Till slut kommer din kropp till höjden då krokarna på bröstet och ryggen kräver ännu mer hud. Men du har inget kvar att ge. Lungt och metodiskt dras repen för att inte belasta någon sida mer. Du andas in så häftigt att din strupe ger ifrån sig ett väsande ljud. Blod börjar strömma längs din kropp. Det är varmt och blött. Det rinner så fort att du aldrig hör droppar falla. Det låter som när en vattenkran står och rinner bara precis så mycket att den inte droppar. Det är inte långt kvar nu.

I dina sista sekunder har du glömt bort varför du befinner dig här överhuvudtaget. Vad det var som lockade dig hit. Dina tankar upphör att existera. Ditt liv kommer inte att spelas upp framför dina ögon. Allt du kan göra nu är att känna. Känna smärtan. Känna njutningen. Om du hade överlevt skulle du ha spenderat resten av dina dagar i livet i förundran över hur nära smärta och njutning står varandra. Så nära att de går in i varandra. Men du kommer aldrig att få chansen att ens påbörja de tankarna. För just nu känner du. Just nu känner du hur du brister. Just nu känner du blod stötas upp i din mun. Just nu känner du smärtan gå genom din kropp en sista gång. Och just nu känner du en evig tacksamhet.

Smärtan upphör. Njutningen stannar en bråkdel längre.
Ljudet av din kropp som slits i stycken följer dig in i mörkret.

Tack.

Del I

Hon är så vacker.

Smal, mörk, mystisk. Jag tror jag kan känna hennes doft från andra sidan rummet. Hon luktar ljuvligt. Men det är också problemet. Såna som hon har alltid låtsats om som att jag aldrig existerat. Men jag kan inte sluta titta.

Del II

Nästan halva kvällen har gått och här står jag fortfarande. Hon har varit ute på dansgolvet, men nu är hon tillbaks vid baren. Svettig. Andfådd. Jag är också svettig. Fast inte från dansandet. Det är förbannat varmt härinne. Hon beställer en drink lika mörk som henne. Den matchar henne perfekt. Jag har enbart stått vid baren och druckit öl. Det börjar kännas och det syns säkert. Ytterligare en anledning till att ignorera mig. Hon smakar på sin drink. Jag undrar hur hon smakar?

Del III

Min ensamhet börjar kännas och den blir inte mindre av att hon börjar få en liten skara män runt sig. Män som börjar leta strax innan det här stället stänger. En del ensamma, en del i par och en del i flock. De jagar. Hon är bytet. De vill bara åt hennes kött. De är henne inte värdiga. Jag har varit intresserad hela kvällen. Och jag vill ju så mycket mer än bara komma åt hennes kött.

Del IV

Jag nyper mig en gång till i armen. Försiktigt så att hon inte ser. Det gör ont den här gången med. Hon är äkta. Hon är med mig. Hon kom upp till mig. Jag som var svettig och luktade öl. Hon som var svettig och luktade liv. En doft som fortfarande ligger i mina näsborrar. De djupa andetagen berusar mig mer än ölen gjort. Men den här berusningen är upplyftande. Hon är inte som de andra. Hon vill föja med mig hem. Helt av egen vilja. Jag är så lycklig.

Del V

Äntligen är vi hemma i min lägenhet. Jag ångrar så att jag inte städade innan jag gick ut ikväll. Hon verkar inte bry sig. Det enda som får uppmärksamhet är jag. En av mina sopsäckar kommer i vägen för henne, men hon räddar sig med ett litet extra steg. Så full av grace trots att hon druckit nästan lika mycket som jag. Hennes ögon möter mina och jag slutar tänka för ett ögonblick. Mina planer och förväntningar slutar att existera för en bråkdels sekund. Men sekunden känns som år och jag kommer att minnas den längre. Hon drar mig mot sängen och mina förväntningar vaknar till liv igen.

Del VI

Hon smakar salt. Men inte för salt. Det är behagligt och känslan går från min tunga ut till min nacke där håren reser sig av välbehag. Det är bättre än vad jag vågat hoppas på. Hon ligger på sängen och tittar på mig. Jag tittar tillbaks. Djupt in i hennes ögon där själen bor. Smaken sitter kvar i munnen. Men nu börjar tröttheten smyga sig på. Alkoholen tar ut sin rätt och till min fasa inser jag att jag inte kommer att ha kraft nog för att hålla mig vaken. Än mindre ta del av henne ikväll. Men hennes ögon säger mig att det gör inget. Leende smakar jag på henne igen. Nackhåren reser sig nu också. Med slutna ögon stänger jag munnen. Och sväljer. Biten glider enkelt ner. Hennes kropp är fortfarande mjuk när jag lägger mina armar om henne, kysser hennes stilla läppar och säger att vi fortsätter imorgon bitti. Blodet som rinner längs min kropp är varmt.

Jag somnar och sover djupare än på länge.

Del 1

Nånting fattas när jag vaknar upp. Igen. En känsla som blivit alltför bekant den senaste veckan. Jag undrar om kameran fick någon bild inatt? Någon, eller något, besöker mig om nätterna och jag vaknar med en tomhet. En tomhet och känslan av att allt inte står rätt till. Det är inte enbart ensamheten utan nåt fysiskt med.

Del 2

För tre dagar sen fick jag nog av vakna med den här känslan. Jag gick till en läkare. Kanske kunde jag få en tid hos en psykolog på det sättet. Under hela mitt liv hade jag aldrig varit i behov av en, så jag hade inte en aning om var jag skulle börja leta. Läkare hade jag behövt förut, så de visste jag var de fanns och jag visste var det fanns en bra sådan.

Hon sa att hon tyckte att jag såg blek ut. Jag berättade att jag sovit dåligt och om känslan då jag vaknade. Hennes första reaktion var att skriva ut sömntabletter åt mig, men något i mitt utseende övertalade henne att undersöka mig också. Jag poängterade att jag bara behövde få träffa någon att prata med. Hon stod på sig.

Hennes instrument och hennes händer utforskade min kropp noggrant och professionellt. Men ändå kunde jag inte låta bli att känna en viss upphetsning. Kontrasten mellan de varma händerna och det kalla stetoskopet fick mig att andas tyngre än vanligt. Hon märkte det. Hur mycket jag än försökte dölja det. Det var alldeles för länge sedan någon rörde vid mig.

Vid midjan stannade hennes händer. Hon klämde och undrade om jag kände något. Inget. Förutom hennes varma händer. Hon frågade om jag varit donator. Nej. Hon tittade konstigt på mig och gick iväg för att ordna en tid för röntgen.

En patient hade avlidit under natten och hans tid för röntgen behövdes inte längre. Det var skönt att slippa vänta.

Bilderna visade nästan hela min överkropp. Jag kunde se mina lungor. De kände jag igen. Den nedre delen av mitt hjärta syntes också. Och en massa annat också, som jag inte var helt säker på vad det var. Läkaren var bekymrad och förbryllad. Inte över det som var, utan det som inte var. Det fattades en njure. Och min lever verkade vara mindre än den borde vara. Tomheten fanns inte enbart i mitt huvud. Den fanns bokstavligen inom mig.

Läkaren ville göra mer tester, men jag hade verkligen ingen ork för det. Något i mig ville slita mig därifrån och hem. Min försök att stå emot gjorde mig illamående och inte förrän jag lydde mina känslor släppte det.

De följande dagarna vaknade jag med samma tomhet. Jag ville gå till läkaren igen, men känslan kom tillbaks. Jag blev fast i min egen lägenhet. Jag kunde inte äta, men jag var heller aldrig hungrig.

Igår morse kunde jag för första gången själv se vad som höll på att hända med mig. Mitt ansikte i spegeln fick mig att vilja skrika, men det gick inte. Hålet som jag stirrade in i hade inte varit där när jag gick och la mig. Eller det hade varit där, men då hade det suttit ett öga i det. I min panik började jag tänka på vad som tagits bort inom mig natten innan och natten innan den.

Framåt kvällen började jag kunna tänka igen. Nånting händer med mig om nätterna. Jag vet inte vad det är, men kanske går det att ta reda på det. Om jag håller mig uppe tillräckligt länge. Men de senaste nätterna har jag somnat så fort jag lagt huvudet på kudden, utmattad efter en dag av ingenting. Risken finns att jag somnar lika fort igen inatt.

Jag rotade igenom mina lådor. Den fanns där nånstans. Jag hade inte använt den på två år, men den borde fungera utan problem.

Den lilla kameran med mikrofon låg där jag trodde den skulle ligga; i lådan med andra datorprylar som jag inte längre använde.

Del 1

Mina tankar rusar igenom mitt huvud och kroppen vill slita mig ur sängen och iväg mot datorn. Jag somnade inatt också. Men kameran somnade inte. Jag öppnar mina ögon och inget händer. Paniken tar tag i mig igen. Det är fortfarande mörkt. Alldeles för mörkt för att bara vara natt. Skuggor och siluetter jag borde kunna urskilja existerar inte. Lägenheten är varm och jag hör trafiken utanför. Det hände inatt igen. Och den här gången kommer jag inte att kunna upptäcka det i spegeln.

Jag nästan ramlar ur sängen när jag tar mig upp ur den. Jag famlar omkring, slår emot saker som jag egentligen vet att finns där. Jag stannar upp och gömmer mitt ansikte i mina händer. Ringfingrarna på båda händerna svävar i hålen. Inget finns där. Den här gången kan jag skrika.

Hur jag tar mig till datorn vet jag inte riktigt. Troligtvis slår jag i en massa saker på vägen dit, men jag känner inte det. Den smärtan får komma sen. Med känselns hjälp hittar jag tangentbordet. Trots att det var två år sedan jag använde kameran och programmet sist, så verkar tangenttryckningarna sitta i min ryggrad. Jag hör det välbekanta syntetiska ljudet som spelas upp då kameran slutar spela in. För ett ögonblick imponeras jag av mig själv som lyckades stänga av den. Sen inser jag att det är någon som hjälper mig. Samma någon som tvingade mig hem från sjukhuset. Samma någon som hålit mig kvar i lägenheten. Någon vill att jag ska ta del av det här. Inspelningen går igång.

Under en halvtimme hör jag mig själv gå omkring i lägenheten. Jag tror det är en halvtimme. Det känns som det. Sen hör jag sängfjädrarna knarra lite. Jag klarade av att vara vaken en halvtimme. Min sömn består nu av långa djupa andetag. Hur länge jag lyssnar på mig själv sova vet jag inte. Då och då hörs en bil. Sen sången.

Jag har inte hört sången på två år. Jag har inte hört rösten på två år. Den sköra rösten.

Sen hon dog har inget varit sig likt. Tomheten efter henne har varit allt som existerat.

Och nu är hon tillbaks och det jag längtat efter i hundratals dagar gör mig tommare och tommare.

Jag undrar vad hon tar inatt?

Min gitarrföljetong tar aldrig slut.
Nu är elgitarren på min hemort igen. Men de körde ut den till företagscentret IGEN istället för mitt postombud. Mitt postombud har öppet på helgen, företagscentret har det inte...

Nån vill inte att jag ska spela elgitarr. Jag misstänker en komplott i regi av mina grannar och min hyresvärd.
Och Posten förstås.

Det finns en stor fördel med den nuvarande regeringen och det är att de dagligen förser en med saker att blogga om. En röra av moderater, centerpartister, folkpartister och kristdemokrater. Moderater som delvis vill vara det nya arbetarpartiet, men som trots allt består av moderater. Centerpartiet måste brottas med kärnkraftsfrågan och deras partiledare är näringsminister och då blir det inte mycket tid över till lantbrukarna då hon dessutom ska hinna med alla andra företagare. Folkpartisterna slåss med näbbar och klor om att vara dominerande inom skolpolitiken vilket påverkar mig som lärare direkt. Och kristdemokraterna är fortfarande kristdemokrater. Mer än så behövs inte sägas.

Senast ut i raden är en moderat kommunpolitiker som vill göra något åt ungdomarnas "slappa attityd" till sex. Med det menas att detta med så kallade knullkompisar är något som man måste ta tag i. Fast i dagens rätt sexualiserade samhälle går det inte att fokusera på själva sexakten, så då gömmer sig den här politikern bakom de ökande siffrorna för könssjukdomar som presenteras på senaste tid.

Att ett sexliv som innebär mer än en sexpartner (eller knullkompis) ökar risken för könssjukdomar är självklar, men inget argument för att något måste göras åt ungdomars sexvanor. Vet man om riskerna och är försiktig går det att undvika könssjukdomar hur mycket man än knullar.

Det hela påminner om puritanska amerikanska pratshower som förgyllde mina eftermiddagar som student. Samma argument användes där. Det var en sån risk för könssjukdomar med ett rikt sexliv. Och om sen tonåringen som satt framför ett hav av puritanska och sexuellt hämmade hemmafruar verkligen använde p-piller och kondom - ibland två kondomer - så fanns det alltid nån som poängterade att det inte gav ett lika bra skydd som total avhållsamhet. Till publikens fötjusning förstås och med uppmuntrande applåder.

I mina ögon är såna här utspel inget annat än uttryck för avundsjuka och kontrollbehov. I de här fallet handlar det om en äldre generations behov av att bekräfta att deras syn på sex är den rätta. Att de som vuxit upp med att sex i njutningssyfte varit något tabubelagt och till och med fult trots allt har rätt och de som valt att mer hämningslöst njuta av sex gör fel. Återigen hamnar man i diskussionen om val. De som trott att det enbart finns en väg har gått den och nu ser de människor som valt en annan friare väg njuta mer.

När det gäller min egen generation känns den som en sorts mellangeneration. Det finns ett stort behov av sexuell njutning, men också en hel del hämmade människor. Tyvärr är det mest kvinnor jag stött på som är de hämmade. Och det känns som att så är fallet i de flesta generationerna och det har ju traditionellt varit kvinnorna som ska hålla  på sig vilket lett till ett samhälle där sexuellt aktiva kvinnor varit slampor och madrasser. Tyvärr så är mina åsikter i det här fallet mer baserat på känsla än fakta då jag inte har någon total insyn in andra generationer och inte ens i min egen. Men det är det mönster jag ser om jag jämför de i min föräldrageneration med min egen och sen min egen med de som är ungefär tio år yngre.

Jag är medveten om att jag generaliserar angående generationerna. Det finns självklart sexuellt frigjorda och sexuell hämmade i alla generationer. Men jag hävdar ändå att andelen sexuellt frigjorda är större ju yngre den sexuellt aktiva generationen är. Det är bara att titta på all uppmärksamhet sex får i media och på vilket sätt genom åren.

Men som sagt, så förutom det här med avundsjuka så finns ett kontrollbehov också. Att människan är en högst sexuell varelse har varit känt långt innan Freud presenterade sina teorier. Makthavare inom både kyrka och stat har vetat det länge. Speciellt inom religionen. Kan man göra en människa syndig och smutsig för att den följer sina naturliga lustar så har man en bra start för att kontrollera den människan. En människa som känner sig smutsig och avvikande ägnar gärna hela livet åt att tygla sina lustar för att komma vidare till nästa värld. Och eftersom våra naturliga sexuella lustar är så starka så kommer vi att behöva hjälp från just de som poängterade för oss hur smutsiga vi är.

Är det något som jag verkligen beundrar med den generation som det nu förfasas över, så är det just den allmänna inställningen till sex. Sex som något trevligt och njutbart. Som inte behöver äga rum i ett nedsläckt rum med den man kallar pojkvän, flickvän, sambo, särbo, hustru eller man. Det kan vara nåt man har kompisar emellan om båda känner för det. För hur kan det vara fel att njuta? Hur kan det vara fel att experimentera och hitta vad man gillar?

Om man är kåt, varför inte bara knulla lite?

Crickets are singing their song outside my window. 
A serenade for the quiet night.
Proof of the empty space within the darkness.

No crickets sing inside me tonight, yet there is an empty space.
An empty dark space, waiting, longing to be filled.
By light or by darkness.
As long as is it filled by something.

But the emptiness is not complete.
Somewhere down there, something is screaming.
So deep down you can barely hear it. It is there.

A scream of emptiness.
A scream against all that is wrong.
A scream against the world I live in.

But no one hears it.

Som anonym bloggare har man en djävla massa frihet, men också en hel del ansvar. Självklart beroende på vad man bloggar om. Skriver du om dina senaste H&M-inköp är väl ditt ansvar gentemot H&M inte särskilt stort. Om du inte anklagar butiksbiträdet för att vara pedofil förstås.

Och det är just där det här med ansvar kommer in. När folk hängs ut i bloggar. Helt skamlöst och av människor som tycker sig göra rätt. Människor utan direkt koll på lagen som tar den i egna händer. Det finns en motsägelse där och framförallt en risk för att misstags begås. I uppmärksammade fall grips ibland fler än vad som senare visar sig vara inblandade. Några blir frikända under resans gång, men är uthängda som våldtäktsmän, pedofiler och mördare sen långt tillbaks till allmänt beskådande.

Många av de personer som hänger ut har nog heller inget direkt dåligt samvete över att de kan ha hängt ut oskyldiga människor. En axelryckning vid ett frikännande är nog det allvarligaste det genererar hos bloggaren. Om personen nu var oskyldig så är ju det bra och han eller hon kan fortsätta med sitt liv. Eller så är det dåligt att personen frikänns och man fortsätter hänga ut personen.

Vi har ett rättssystem av en anledning och det är för att hindra lynchkåta idioter från att döma med hjärtat och arslet. Tyvärr så har alla rättssystem brister och ibland är det som vi ser som brister även noga uträknade lagar, klausuler och förordningar. För att till varje pris hindra att oskyldiga döms. Jag vill inte sitta inne för nåt jag inte gjort bara för att man gjort beviskraven snällare för att kunna sätta dit så många som möjligt. Och det vill nog inte de som hänger ut människor och förfasas över resultatet av rättegångar.

Personligen förfasas jag över domar också, men att tro att man åstadkommer en ändring av en dom genom at ta lagen i egna händer är så förbannat befängt och dessutom förbannat farligt. För personen kanske verkligen är oskyldig. Om vi tycker att något är fel i systemet, får vi kämpa för att ändra det. Inte gömma oss bakom våra webb-alteregon och anklaga högt och lågt.

För kan andra oskyldiga hängas ut, så kan jag också det. Och du.

Fan, dessa djävla predikningar måste upphöra, men det går nog inte.
Och om man inte sprider sina åsikter, hur fan ska då omvärlden kunna förändras till det man själv vill?
Dessutom har jag max fyra läsare om dagen.

Så jag skriver nog mer för mig själv än för andra.

Människors syn på sig själva är fascinerande. Min egen med. Vi bygger upp en bild av oss själva. Hur vi är och hur vi vill vara. Problemet är bara att bilden av oss bestäms inte så mycket av oss själva utan till större delen av vår omvärld. Det kvittar hur vackra vi tycker att vi är. Om alla andra tycker att vi är fula är vi nog det. Och även om alla andra har fel så är det skitsamma, majoriteten bestämmer. Eller snarare de vi bryr oss om bestämmer.

Så vi spenderar massvis med tid med att läsa av vår omgivning. Hur ser de oss? Vilka positiva drag ser de hos oss? Om tillräckligt många säger att vi är omtänksamma, så börjar vi till slut se oss själva som omtänksamma. Om vi inte tampas med en väldigt hårt cementerad egenbild. Då tror vi att vi är bra på att sjunga och ställer upp i Idol-uttagningen och hamnar som extramaterial på en dubbel-DVD och otaliga uppladdningar på YouTube.

Det jobbiga med det hela är de gånger vi tvingas inse att vår positiva bild av oss själva kanske inte är så positiv, men samtidigt ger det oss något att utveckla. Om vi nu vill vara bra på att lyssna, får vi jobba med det och kanske bli det. Eller inse att det inte är vår starka sida. Såtillvida det inte är för jobbigt att vår omgivnings syn på oss går stick i stäv med vår egen att vi totalt ignorerar "de andra". Och hamnar i exempelvis en Idol-studio.

Men det mest jobbiga är när vi under år av självplågeri intalat oss själva att vi är dåliga på något. När en alldeles för betydelsefull person satt sitt smutsiga avtryck i vår hjärna och det går bara inte att tvätta bort. Att få en person att känna sig värdefull istället för värdelös. Det kan vara så svårt. Och allt beroende på att en djävla idiot fått fritt tillträde till en persons hjärna innan alla andra. De som ser det vackra, det intelligenta och det värdefulla.

Vi har alla våra vackra och våra fula sidor. Vilka är dina? Det bestämmer inte du. Men var noga med att välja ut de som gör det.

That concludes today's sermon.

Nu ska jag fortsätta klura på nästa tatueringsprojekt. Och längta efter min elgitarr.

Peace, out!

Jag tror jag gör ett nytt försök. Det har blivit lite svalare och jag har fått i mig glass, så nu så kanske det går. Håll tummarna för mig.

Vad har hänt sen min skräpkväll i tisdags då? För min egen del inte så förbannat mycket, så jag blir nog tvungen att flytta mig utanför lägenhetens väggar eller rättare sagt, stanna inom de fyra väggarna och fokusera på enbart min lilla dator och internetuppkoppling som är en länk till omvärlden i mycket större utsträckning än vad mina ben är.  Inte ens min SL-remsa kan mäta sig.

Det som fastnat hårdast i min hjärna denna vecka är att vi till slut bevisligen lyckats utrota en djurart i vårt sökande efter mindre mobiltelefoner, snabbare bilar och skor med lysdioder i. Dessutom en art som vi tycks tycka att vi har ett speciellt band till, nämligen en delfin. Ett intelligent vattenlevande däggsdjur som under större delen av förra seklet och in på detta setts som nån sorts vän i vattnet är den som först går under. Man skulle kunna hånskratta åt ironin. Om det inte vore så förbannat sorgligt. Och jag har säkert bidragit. Du med.

Mindre allvarligt för vård Jord är att börsen går ner, vilket bekymrar många människor och får dem att se över sina aktieportföljer och sina fonder. Det är säkert jobbigt för dem, men jag kan inte riktigt låta mig uppröras av det. Börser går upp och ner, vinster förloras och sen kämpas det tillbaks upp igen. Ekonomer står i nyheterna och pratar om ditt och datt och jag känner att de skulle lika gärna kunna bytas ut mot storbröstade intelligensbefriade dokusåpadeltagare, trots att jag har djävligt svårt för dem med. Det kanske är orättvist mot ekonomerna. De har flera års utbildning bakom sig för att kunna få någorlunda grepp på allt som händer i finansvärlden. Problemet är väl bara att det är så förbannat många aktörer som kan hjälpa och stjälpa världs- och nationalekonomierna att det är omöjligt att hålla koll på allt. Man kan göra en kvalificerad gissning, men det är i mångt och mycket en gissning. Och även om det är väl underbyggt, så går det alltid att hitta nån annan ekonom med lika väl underbyggda argument som säger motsatsen. Utan att ha verkliga belägg för det, så känns det som att meterologer har större chans att få rätt än ekonomer. Så hur mycket ska vi lyssna på dem?

Sen är det det här med aktier. Jag har länge hållit mig så långt bort ifrån aktier och fonder det går, men som lönetagare är det ju nuförtiden stört omöjligt då man ska placera sina pensionspengar. Och gör man det inte så placeras de åt en. En tidigare kommun som anställde mig placerade min struntsumma pengar i mitt stora hatobjekt på finansmarknaden, KPA.

KPA är en fondförvaltare som anser sig placera mina pengar etiskt, men jag har djävligt svårt att se nåt etiskt med hela tanken bakom aktier och fonder. Människor som satsar i aktier gör det av en enda anledning och det är för att tjäna pengar. Om ett företag inte kan leverera resultat i form av vinster säljs aktierna och företagets värde går ned. Så för att säkra en vinst kan man till exempel avskeda en massa människor eller sälja av delar av företaget till ett annat företag som i sin tur bantar ner det genom att avskeda människor.

I vår jakt på vinst på våra aktier ser vi bara en sak; går aktien upp eller ner? Och jag tycker inte att det är särskilt etiskt att göra människor arbetslösa för att öka vinsten varje år. Så därav min avsky för KPA. För jag är säker på att KPA investerar i företag som gör människor arbetslösa. Etik i finansvärlden kanske betyder nåt annat.

Och varför tycker man sig ha rätt till en del av ett företags vinst enbart genom att investera pengar i det. Det verkar vara mycket lättare att få ta del av ett företags vinst om man enbart pytsat in pengar.  Den som tillhandahålligt sina kunskaper (sitt "know-how") på arbetarnivå får snällt nöja sig med sin lön och kanske en julbonus. I mina ögon borde det vara dit vinsterna går först och främst. Men det är klart, jag har ju inte fyra och ett halvt års ekonomutbildning, så vad vet jag?

Herregud, det blev en blogg om finansvärlden. Okej, jag ber om ursäkt för att det inte blev intressantare.

Men nog om den oetiska, oförutsägbara finansvärlden nu.

Du och jag har ju faktiskt hjälpt till att utrota en delfinart den här veckan.

Grattis världen.

Det är egentligen läggdags tycker min kropp. Lite i alla fall. Den känns rätt trött, men samtidigt är jag alldeles för rastlös för att sova. Och inget bra på TV heller. Det verkar som att ju fler TV-kanaler man skaffar desto mer finns det att inte se.

Så nu ligger jag här i min säng och bloggar lite. Dagen har kantats av en liten, men ihållande baksmälla som är resultatet av en kväll på synthklubb igår. Det var väldigt trevligt och en massa vackra människor. Mitt nyfunna intresse för synthmusik fick sig en rejäl morot och nu vill jag hitta mer bra elektronisk musik.

Den lilla baksmällan till trots, så tog jag mig faktiskt ut idag. Det har ju varit Pride-vecka här i stan och tidigare år har jag varit bortrest, men idag fick jag äntligen se den där paraden och min spontana reaktion är att det var en djävulsk massa bögar, flator och transor som hade roligt i centrala Stockholm idag. De såg ut att ha kul i alla fall och det var inte utan att man kände sig lite utanför som åskådare.

Förutom alla vackra människor i tåget, så var det mest spännande vilka som fick flest applåder. Gaypoliser och gaymilitärer applåderades rätt rejält. Gaylärare applåderades inte lika mycket och det finns något betryggande över det. För anledningen till att vissa grupper applåderades mer än andra hade självklart att göra med hur hbt-fientlig deras livsmiljö var, åtminstone enligt våra fördomar. Men jag personligen tror att det ligger nåt i de fördomarna. Det är nog svårare att komma ut som polis eller militär. Och om man ska gå efter applåderna, så är det lättare att komma ut som lärare vilket jag tycker känns betryggande. Även om det säkert är svårt för en lärare också.

En annan grupp som applåderades mycket var föräldrarna till hbt-personerna. Och jag vet inte riktigt om jag kan sälla mig till den skara beundrare som ivrigt slog ihop händerna. Det är klart att det är bra att de är stolta över sina barn, men är det inte det man ska vara som förälder? Och ska man inte vara stolt över nåt annat än sitt barns sexuella läggning? Jag undrar om min mor är en "Stolt morsa till en heterosexuell son"? Så det känns lite konstigt att man applåderar föräldrar för att de är just föräldrar. Det kan väl inte vara som så att vi känner för dem och vet att de gått igenom en svår prövning och till slut fattat rätt beslut? Ens barns sexuella läggning ska väl inte vara en prövning? Är det så viktigt för föräldrar att deras barn blir kära i nån av motsatt kön? Räcker det inte med glädjen över att ens son eller dotter är kär?

Men på det stora hela var paraden en trevlig tillställning som kunde bli lite långrandig emellanåt, men det dök alltid upp nån liten ljusglimt i form av nån läcker transa eller guldfärgade flator. Det är svårt att inte bli långrandig i en parad med 50 000 deltagare och samtidigt gör det inte så mycket. Deltagarna verkade ha roligt och det var kanske det som var det egentliga syftet. Sen är det upp till oss åskådare om vi vill titta på.

------------------------

Nu ikväll har jag sett en film om en engelsk småstad där allt inte är så perfekt och småstadsaktigt under ytan när allt kommer omkring. Och det är nog sällan det. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaks på två kursdagar i Söderköping för två år sedan. Söderköping är en sån där stad som är lugn och alldeles vedervärdigt vacker och perfekt på alla sätt och vis utåt. Det är en yta som är så välpolerad att den måste dölja något rejält oroväckande. Man skulle vilja ta och gräva lite i de där perfekta rabatterna och se vad man hittar.

Yta är ett spännande ämne. Det är rätt oviktigt för oss när nån frågar oss om det. Det är alltid insidan som räknas. Och ändå spenderar vi ofattbara mängder tid för att polera upp vår yta så mycket att vi inte råkar visa de fula delarna av vår insida. Så vi kan ju faktiskt ta och skippa skitsnacket bara ikväll: yta är förbannat viktigt. Så viktigt att vi hellre tar en vacker yta med några skavanker på insidan än en ful yta utan skavanker på insidan. Vi är visuellt orienterade, vi har ögon som hela tiden används och något vackert är vackert hela tiden vi ser på det. Det fina inre måste ut genom tal eller handlingar. Det kräver mer aktivitet. Både från den som visar upp och den som ska ta emot.

Nu tror jag att jag är trött nog för att sova också. Så då tar jag väl och gör det.

God natt.