Da capo
Det har hänt igen. Ensamheten och ledan tog överhanden och skickade mig ut i dejtingsajtvärlden. Det känns lite som en flykt från veckan som upplevts.
Syftet med dejtingsajter är att man ska bli mindre ensam och hitta nån att umgås med, men risken finns att de bara cementerar känslan av tomhet. Att man sitter lika ensam och okontaktad på nätet som i verkligheten. Och då suger tillvaron.
Men nu som tidigare så fascinerar den världen. Jag återkommer nog säkerligen till det här ämnet när jag är mer fokuserad. Och mindre bakfull. Tills vidare får ni hålla till godo med tidigare inlägg.
http://wolverineblues.blogg.se/2007/april/en-helt-ny-varld.html
http://wolverineblues.blogg.se/2007/april/i-leken-vem-tar-vem.html
Judgement Day's not coming... soon enough
Vad fan är det som pågår egentligen? Jag har ju gått ner lite i tjänst för att hinna studera. Visserligen inte så mycket, men det borde märkas lite i alla fall. Ända tills en annan kollega och vän påminde mig om att vi skurit ner antalet undervisningstimmar per kurs som vi får räkna in i vårt tjänsteunderlag. En snabb överslagsräkning senare insåg jag att jag jobbade lika mycket som förra året, fast det stod färre timmar på pappret på min lilla anslagtavla.
Så kvällens känsla är till stor del: Utnyttjad. Som en billig hora. Som den billigaste. Betalad med monopolpengar.
Och det värsta är att jag inte känner så mycket vrede som jag borde känna. Det verkar som att min hjärna ställt in sig på att detta är det rådande skicket på min arbetsplats och i min tillvaro i allmänhet.
Apatisk likgilighet istället för rättfärdigad ilska.
Jag ryser när jag läser orden ovanför. Jag mår illa.
Bra.
Då finns det hopp.
Avslut
I det mörka rummet finns bara en källa till ljus. En för svag glödlampa hänger från taket i en sladd. Fönstren är sedan länge stängda och förseglade med träskivor. Spikarna i plywooden har nästan börjat rosta från fuktigheten i rummet. Glödlampan svänger fram och tillbaka. Det svaga skenet dansar omkring och avslöjar konturer och föremål som annars inte skulle synas. En trasig stol syns. På sitsen ligger ett bälte och någon sorts klädesplagg, men det är omöjligt att se vad det är. Ljuset dansar vidare och avslöjar hur tomt rummet faktiskt är. Förutom stolen syns kanten på en smutsig madrass och en liten vagn med en rostfri bricka på. Om man tittar riktigt noga kan man nästan se vilka verktyg som ligger på den. Alla är silverglänsande. Vissa är spetsiga. Andra är vassa. En del är gjorda för att gripa med. Smutsiga servetter ligger strödda på brickan. Allt detta hinner ögat uppfatta under ljusets färd förbi vagnen. Efter att ha lyst upp en mögelskadad vägg vänder glödlampan om och påbörjar sin färd tillbaks. Denna gång lite mer åt sidan än förut. Den del av rummet som nu visas upp är lika tom som resten av det. En större del av den smutsiga madrassen syns nu. Den är grå och fläckig av smuts, mögel och någonting annat. Likt öppna sår visar jack i madrassen upp dess inre bestående av gulnad stoppning och vad som verkar vara en rostig spiralfjäder. Ner i en av öppningarna rinner en liten strimma mörk vätska ner. Den sugs upp av stoppningen som blir nästan lika mörk. Fjädrarna knarrar och rörelser drar till sig uppmärksamheten. Innan lampan försvinner iväg igen går det att se dem. Men bara som allra hastigast. Det verkar i alla fall vara fler än en, men om det är två eller tre syns inte. De få sekunder som det tar för ljuset att återvända till madrassen känns som en evighet. en känsla av fasa blandad med nyfikenhet letar sig upp genom ryggraden till nacken. I höjd med nackhåren skapar den en rysning. Huvudet skakar till snabbt, men ögonen tvingas vara öppna för att inte missa allt och behöva vänta på ljuset en gång till. Det är två kroppar. Till en början så sammanflätade att de ser ut som endast en grotesk skapelse med smutsig hud som blänker av svett och färskt blod medan gammalt intorkat blod lossnar i flagor med varje rörelse och svävar ner på madrassen. Lampan har nästan slutat svänga och verkar vilja stanna mitt i rummet. Mitt ovanför madrassen. Mitt ovanför kropparna.
Tankar om hur länge de legat där dyker upp i hjärnan. Tillräckligt länge för att låta gammalt blod torka. De två kropparna existerar enbart för varandra. Omvärlden är deras sista bekymmer. Det kala, mögliga rummet skulle lika gärna ha kunnat vara en parkeringsplats utanför ett köpcenter en lördagförmiddag. Deras värld finns inom dem. Inget annat betyder något. Kroppar som rör sig nästan i takt med varandra. Bröstkorgar som hävs kraftigt och ryggar som trycks inåt för varje andetag. Den ena kroppens konturer avslöjar två bröst. Den andra inga bröst alls. Vem som är långhårig går inte att urskilja. Kanske hon. Kanske han. Kanske båda. Med huvudena tryckta mot varandra ser de nästan ut som siamesiska tvillingar, ihopvuxna med en hjärna att dela på. Och ikväll delar de verkligen ett sinne.
Två par händer greppar häftigt muskler, hud och kroppsdelar. Andetagen hörs allt kraftigare i rummet. De har inte sex med varandra. De har mycket mer än så. Deras ryggar avslöjar var blodet runnit från och var det fortfarande rinner från. Händerna smetar ut det och ryggens naturliga färg försvinner mer och mer för varje rörelse händerna gör. Det som händerna inte tar med sig tar madrassens sår hand om.
Mitt på de båda ryggarna finns de djupa såren. Ett på vardera sida ryggraden, cirka en decimeter långa. Fingrar glider ner i de blodiga dikena på väg över dem. Hud töjs och andningen bli tyngre. Känslan är sedan länge bortom smärta. Den är njutning. Den är äkta. För en sekund slutar kropparna röra sig. De viskar något i varandras öron. Med huvudena hårt tryckta mot den andras nacke letar sig händerna ner mot ryggens mitt.
Benen slingrar in sig i varandra. Svetten och blodet gör det nästan omöjligt att få något grepp, men med mer vilja än styrka hittar de ett läge där benen nästan låser sig. På ryggen svarar öppningarna i huden och köttet på varje beröring av fingrarna. De trycks lätt undan och återgår sen när fingrarna försvinner. Med tummen smeker den ena kroppen den ena öppningen. Upp och ner och sen upp igen innan fingret trycks in så långt handen tillåter. På andra sidan följer resten av fingrarna på handen efter. Kroppen skakar okontrollerat men hålls fast av armar och ben. Den andra kroppen skakar till nästan likadant och berättar utan ord att handen letat sig in även där.
Kropparna rullar runt med händerna fortfarande begravda i kött. Senorna på händerna vittnar om att de gör mer än är begravda. De håller hårt. Tummen har mött de andra fingrarna och de kramar. Varmt kött rör sig mellan fingrar och ben skrapar lätt mot deras insida. Andningen ökar i takt för att sedan övergå till allt tyngre och långsammare andetag tills det nästan verkar som att de inte andas längre. Men rörelserna avslöjar att de fortfarande lever. De lever mer än de någonsin gjort förut.
Mitt i en rörelse stannar de till. Händerna stannar kvar. Benen lyckas stanna i sina låsta lägen. Endast huvudena rör sig och nackarna ofrivilligt med dem. Svetten på deras kinder har torkat och klistrat ihop huden som sträcks när de sakta sliter sig loss. Spruckna, blodiga läppar smakar på varandra när de passerar varandra. Dimmiga ögon möts och trots grumligheten har de aldrig sett klarare eller djupare in i varandra. De har hela sitt liv sagt sig vara en, men aldrig någonsin egentligen varit det. Förrän ikväll. Sakta letar sig mungiporna uppåt i ett stilla leende. De har uppnått sin egen fulländning. Efter ikväll kommer ingenting längre att spela någon roll. Med en sista lätt kyss låter de händerna krama hårdare. Blodet är nästan slut och i dess ställe tar smärtan upp den sista energin och kräver än mer njutning av köttet. Ögonen slutar röra på sig, andetagen upphör, men det lilla leendet består. Madrassen tar emot deras kroppar, omsluter sig om dem och det enda ljud som hörs är knarrandet av rostiga spiralfjädrar.
De har båda långt hår.
Inkapabel
Helgen avnjöts i Dalarna hos mina gamla vänner från gymnasiet. En inflyttningsfest på lördagen utvecklades till ett helhelgsbesök vilket var precis vad jag behövde. Flykten verkar vara ett återkommande tema i mitt liv. Ett behov av att fly min vardag med jämna mellanrum. Så vad säger det om min vardag? Troligtvis mer än jag just nu vill erkänna. Så jag låter bli. En dos förnekelse om dagen. Och ett äpple.
Jag vill så gärna skriva något mer ikväll, men det är som om den förmågan saknas just nu. Trots att inspirationen känns på topp. Men alla tankar om morgondagens arbete och veckans måsten tränger sig på hela djävla tiden. Det ligger en berättelse i mig och gror. Jag hoppas den vill komma ut nån gång snart. Den är efterlängtad. Bilder i mitt huvud spelar upp scener av skönhet. Mörkret som omsluter en kropp som i sin tur omsluter en kropp. Harmoni. Symbios. Absorption.
Den får en dag till på sig för att mogna.
Jag går och lägger mig så länge. Helgen kommer nog att gås över än en gång. Den blev riktigt bra. Den blev precis vad jag behövde.
God natt.
Äg mig.
Som cyniker har jag svårt att se att det inte finns någon som inte säljer sig då och då. Vissa mer än andra. Vi vill vara så mycket som är bra, men vi är giriga konsumenter. Det är klart att vi inte skulle köpa varor tillverkade av barn eller köpa stöldgods. Men vi köper gärna varor som är så billiga att de måste ha tillverkats under slavförhållanden eller vara stulna. Som gammal punklegend går det inte att leva på enbart ideal, utan en chans att få ökad konsumtionskraft attraherar och en konsert som kanske egentligen borde vara gratis och en present till fansen blir ett jippo tillgängligt endast till de som sedan länge sålt sig till det moderna samhällets ideal av masskonsumtion och slöseri.
För egen del är jag till högsta grad till salu. Jag förbannar alliansens seger i valet för ett år sedan, men tar snällt emot de cirka 800 extra jag får över varje månad och gläds åt min ökade köpkraft. Mer dvd:er i min samling. Fler tatueringar på min kropp. Mitt medlemskap i Naturskyddsföreningen överskuggas av diverse konsumtionsvaror som utnyttjar kollossalt mycket tillgångar med tanke på användningsområde och storlek. Bara alla bananer jag äter gör att jag känner mig som en hycklare på grund av alla gifter som sprids från de stora plantagerna. Och även i de butiker där ekologiskt odlade bananer kostar lika mycket som standardbananerna sneglar jag ändå på de de oekologiska. Och undrar vad det är för djävla fel på mig.
Men bananer i all ära, så mycket av vårt liv går ut på att äga. Allt marknadsförare stampar ner i halsen på oss sväljer vi och blir till övergödda gäss redo att slaktas för sin levers skull. Vi konsumerar sönder vår omvärld och konsumerar sönder oss själva. Vi förvandlas till feta, äckliga svin med ett ständigt behov av konsumtionstillfredsställelse. En snabb tillfredsställelse genom nya materiella ägodelar.
Och för att uppnå vårt materiella Nirvana, arbetar vi ihjäl oss. Vi är beredda att arbeta oss sjuka för en karriärs skull. Vi är beredda att försaka familjen för att familjen ska få det bra. Och vad är en karriär? Mer pengar, mer jobb och en annan sorts papper att vända jämfört med de under oss. Mindre tid för de vi älskar, så vi kompenserar med fler varor. Bilden av det lyckliga hemmet får vi från inredningstidningar.
Vi låter oss gladeligen utnyttjas av storföretag och den lilla stunds tillfredsställelse de skänker oss betalar vi tillbaks tusenfalt till dem.
Vi är det moderna samhällets horor.
Och alla vill vara som vi.
Shining
I met a man who wasn't there
He wasn't there again today
I wish, I wish he'd go away
Ibland dyker de upp i ens liv. Konstnärerna. De som verkar utanför vidden av min uppmärksamhet. Av någon anledning gör de lite mer väsen från sig än vanligt och så ser jag dem. Jag välkomnar dem in i mitt liv och tar del av det de har att erbjuda. Målningar, litterarur, rörliga bilder och sånger. Ofta erbjuder de mer än de kan tillhandahålla, men ibland. Ibland. Ibland ger de mig precis vad jag behöver.
Med ett glas rött vin vid min sida lyssnar jag igenom Shinings nya skiva. Jag visste inte ens att det kommit ut med en ny. Jag visste inte ens att de existerade. Min första bekanskap kom tidigt idag med Låt oss ta allt från varandra. Mörk black metal som ändå inte är black metal enligt konstens nuvarande regler. Det låter inte som black metal brukar låta, men det innersta som hälls över mig är tärande och upplyftande på en och samma gång. Ett mörker som mer kända black metal-akter skulle döda för att hitta till.
En kvinna gråter fram att hon hatar sig själv. Rösten av förtvivlan är så uppriktig att jag försvinner in dess toner och stavelser. Inga försök till förnekelse utan en röst som gett upp en yta för att hänge sig åt den sorg som ryms därinne. Den får komma ut till allmän beskådning. Och det är så vackert.
Skönheten i sorgen är ofta att den är så uppriktig. Det är så många som spelar lyckliga, men förhållandevis få som spelar sorgsna. De som låter den svarta stenen i bröstet komma ut blottar inte bara sorgen utan även sig själva. I desperationen finns sanningen. Och om man tar sig vidare gör man det som en person mer lik den man verkligen är.
Så har jag då blivit mer mig själv den senaste tiden? Har jag blottat mig själv och mitt allra innersta i mina inlägg om sorg, tomhet och ensamhet? Ibland betvivlar jag. Det finns en rädsla för att visa för mycket. En rädsla för att fel personer ska se mig för den jag är. Ett behov av att upprätthålla en yta gentemot de som inte har rätt till något annat. Vem vet vad som döljer sig därinne? Inte många. Ibland inte ens jag själv. Men det är egentligen en lögn. Det är saker jag i själva verket är medveten om existerar för de har varit uppe på ytan förut, men de stämmer inte överens med min bild av mig själv. Den bild jag försöker förmedla. Den pedistal jag satt mig själv på. Som jag så ofta river ner mig själv ifrån.
Men att ramla ner från pedistalen är något jag välkomnar. Även om jag försöker upprätthålla en yta, så föredrar jag sanningen. Speciellt för mig själv. Bilden av mig själv är inte komplett utan behöver kompletteras med mindre smickrande detaljer. För annars kommer jag att leva i förnekelse med mina sämre sidor ständigt närvarande och aldrig åtgärdade. De kanske inte går att åtgärda, men om de får verka i det tysta kommer jag aldrig att få chansen.
Kvällens inlägg är mer för mig än för dig. Ett kontinuerligt skrivande utan så mycket tänkande, säkert fyllt av motsägelser. Men det är också vi människor i ett nötskal. Fulla av motsägelser. Vår yta ska presentera vad vårt inre inte kan uppfylla.
Jag tror jag slänger resten av vinet. Tanken var att jag skulle få till ett effektivt slut då mitt vin var urdrucket, men jag vill verkligen inte ha nåt mer. Vinet passar musiken och mitt humör, men det dricks egentligen enbart för att det är den enda alkohol som finns hemma. Öl eller sprit hade föredragits. Fast vem vet om jag blivit på rätt humör för det här inlägget då?
Låt oss ta allt från varandra.
Thank you for the darkness
Stjärnorna har så mycket visdom och insikt att erbjuda. Inte i form av astrologi utan i form av perspektiv. Att titta ut i natten så långt mörkret runt omkring bara tillåter. Tusentals stjärnor som tittar tillbaks. Ibland en känsla av att vara liten och obetydlig. Ibland en känsla av att de tittar på just mig. Men alltid en känsla.
Den kalla nattluften byter ut den instängda luften i mina lungor, mörkret runt omkring minimerar de yttre intrycken till förmån för de inre och jag börjar tänka.
Ikväll kan jag inte låta bli att tänka på dig. Glädje blandas med oro. Och lite hjälplöshet.
Oron och hjälplösheten går inte att åtgärda. De trycks bort. Glädjen vinner.
Jag går hem med ett leende på läpparna och en liten klump i magen.
Tiamat - Gaia
Många kramar till dig.
Love is as good as soma
Fast i sammanhanget känns det oviktigt jämfört med att faktiskt uppleva känslan.
Cynismer
Min dag inleddes med ännu en genomlyssning av George Carlins senaste alster där han i sedvanlig ordning rotar i och attackerar den amerikanska livsstilen, men även den gemensamma bank vi alla hämtar våra egenskaper ifrån blottas för oss.
Som människa är jag del av en väldigt medveten art. En art som vet om att den ska dö och vet om sin egen existens. En art som är oerhört sexuellt driven. En art som utvecklat sitt levnadssätt mycket mer än vad den själv utvecklats. En art av apor som kör bil och söker efter porr på Internet.
Men även en art som i sin jakt på ökad bekvämlighet faktiskt funderar på att köpa snabbmarineraren från TV-Shop. Vi är fortfarande jägare. Men nu är vi på jakt efter nya saker att konsumera. Allt ska utvecklas och göras tillgängligt till allmänheten för att göra livet drägligare. För att vi ska slippa resa på oss från soffan för att byta kanal på TV:n, för att vi ska slippa gå mer än absolut nödvändigt och för att vi ska få ut mesta möjliga av livet. Vad sen mesta möjliga är vet vi inte riktigt så vi försöker fylla det mer fler saker, skapar trender och söker den ultimata sexuella tillfredsställelsen i förhoppning att den kommer från yttre stimulans och inte så mycket inre stimulans. För är den yttre kan vi köpa saker som löser våra problem. Vi kan påverka den mycket lättare. Mentala spärrar är krångligare. Även om vi gör vårt bästa för att utveckla mediciner som blir vår brygga mellan det yttre och det inre. Och i brist på mediciner finns det ju alltid andra droger.
På det stora hela känns det som att vi är en art av våldsamma konsumenter. Fast i djurvärlden är nog parasiter ett bättre ord än konsumenter. Vi skapar för att kunna ta del av mer. Nästan alla produkter skapas i syfte att fylla nåns plånbok. Stora företag parasiterar på sina konsumenter. De sätter sig fast vid dem och förser dem med materiell njutning och får belöning i form av pengar. Pengar som har ett påhittat värde. Som betyder nåt för att vi alla bestämt att så är det. För att det bli bekvämare då. Sen så parasiterar konsumenterna i sin tur på någon eller något annat längre ner i världsordningen. I slutändan parasiterar vi alla på den jord vi lever på. Så till den grad att vissa oroar sig för att vi tar död på planeten. Men det kommer vi aldrig att göra. Den kommer att ta död på oss innan vi får chansen. Vi kommer att ta död på allt som vi behöver för att överleva. När det inte finns längre kommer Jorden inte att förse oss med mer och vi utrotas. Sen renar Jorden sig själv och allt börjar om. Tills nästa stora parasiterande art uppstår.
Men vi var ju våldsamma konsumenter och inte enbart konsumenter. Våldet, sadismen och bristen på empati finns i större eller mindre utsträckning inom oss alla. Vi uppfinner nya sätt att döda varandra på. Så effektivt som möjligt. Och känner vi för det kan vi låta de andra överleva, men vi kan tortera dem först. Testa lite nya sätt att orsaka lidande.
Vi är sannerligen spektakulära.
God natt.
Fallen
De stora vingarna slår sakta i luften. Små virvlar bildas i molnen då den passerar. Mot den nattsvarta himlen är den nästan helt osynlig, sånär som när den passerar förbi månen och den ensamma mannen tycker sig se något dra förbi. Men det är nog bara berusningen som spelar honom ett spratt. Den har gjort det förut och han har sett betydligt konstigare saker. Speciellt när han tar de där tabletterna också.
Nattens kyla letar sig in i mannen. In genom näsborrarna där luften värms upp och skickas tillbaks i små moln. Ibland hostar han till och kraften får små virvlar att bildas i de små molnen. Vad gör han ute vid den här tidpunkten egentligen? Han kommer ihåg att han satt hemma i sin lägenhet tidigare på kvällen. Som vanligt fanns det alkohol på bordet. Han borde inte dricka så ofta som han gör, men det fyller honom med värme och ger honom något att längta till efter en dag på jobbet. Det är bättre att längta till ett missbruk än att frukta ett tomt liv, tänkte han när han öppnade kvällens första öl. Längtan istället för fruktan. Hur ofta hade han inte tänkt den tanken? Troligtvis så länge som han haft sitt missbruk. En flykt från verkligheten in i den berusade hjärnans vardag, där inget egentligen någonsin är vardag. Nya saker, nya syner. Utanför berusningen finns samma gamla saker. Ständigt där för att fylla hans liv med leda och tomhet. Nej, det här var så mycket bättre. Speciellt ikväll. Ikväll är det mer än alkohol. Ikväll finns det tabletter också. Och hon. Han försöker få sitt minne att klarna. Den har redan sett honom.
Det är ingen slump att den valt honom. De stora vingarna spärras ut för att bromsa in. Vingslagen hörs som dova mullranden i natten. För ett kort tag verkar den sväva i luften. Likt en förvrängd Jesus hänger den mörka nästan nakna kroppen ner mellan de enorma vingarna. Den är utsänd ikväll igen. Senast igår kväll fick den i uppdrag att hjälpa en kvinna som fastnat i ett liv hon egentligen inte ville leva. Hennes sinne och hennes livsglöd hade sen länge slocknat och som ett tomt skal vandrade hon genom natten, erbjudandes sitt tomma inre till den som just den kvällen letat sig ut med tillräckligt mycket pengar för att tillfredställa hennes ytliga begär. Så enkelt det är att bjuda någon in i sig, då inget finns därinne. Men den hade hjälpt henne. Hållit henne i sina armar. Hennes tacksamhet hade varit oändlig. Och ikväll skulle den hjälpa honom.
Hur hade hon hamnat i hennes lägenhet? Var det hon som kom med tabletterna också? Det spelade egentligen ingen roll utan det viktiga var att hon var där. Att hon var där han var. Att han inte var ensam. De delade på allt den kvällen. De delade på hennes tabletter. De delade på hans alkohol. De delade på resterna i hans kyl från tidigare kvällar. De delade på varandra. Båda fick lika mycket. Han var med en gudinna och var så tacksam. Alkoholen berusade honom. Tabletterna började sakta verka och han påbörjade sin vandring in i sin påverkade hjärnas verklighet. Hon följde med honom. Alkoholen förde henne ut ur fokus och in igen. Men hon var alltjämt där. Rummet slöt sig om dem. Omfamnade dem. Kramade dem hårdare och hårdare. Kramen blev en sakta kvävning. Andetagen blev tyngre och tyngre. Hennes värme spred sig till hans kropp och fick svett att rinna mellan dem. Dropparna kyldes ner på sin färd längs kroppen och fick honom då och då att rysa till. Rummets grepp om dem fick deras kroppar att ändra form. De blev sakta ett. Hon andades ännu hårdare. Ännu häftigare. Krampaktiga andetag och ryckiga rörelser. Sen ingenting. Han somnade. Drömmen fortsatte som den slutat och gav honom ytterligare två timmar av värme och närhet. Men när närheten bestod, så minskade värmen. Kylan tvingade hans sinne att klarna och skickade honom ut i den andra verkligheten. Den tomma. Den som han upplevde varje dag. Den som han gjorde allt för att fly från. Hon låg där fortfarande. Det var hon som låtit honom drömma om närhet. Men det var också hon som väckt honom med kyla. Hennes blåmärken och ansiktet stelnat i ett sista desperat andetag berättade mer för honom än någon bok skulle kunna. Hans armar höll henne fortfarande, men inte lika hårt som de en gång gjort. Förvirrad tog han sig ur sängen. Hennes kropp rullade över på rygg utan ansträngning och visade hur mycket mer naturlig den ställningen var. Han var tvungen att ta en promenad. Ut i parken som alltid. En plats där intrycken är så bekanta att de inte stör hans tankar. Hjärnans behov av att fokusera hjälpte resten av kroppen att nyktra till snabbare. Om ett tag skulle han bli tvungen att inse. Nu gjorde han det. Hela hans kropp visade tydligt att han insett. Den ser de drömska rörelserna bytas ut mot isande panik. Den behöver inte vänta längre.
Uppenbarelsen får mannen att för ett ögonblick hoppas att han är tillbaks i sin andra verklighet. Men uppenbarelsen är det enda som vittnade om det. Allt annat -- omgivningen och känslorna -- vittnar om att det är sant. Synen av den svävande kroppen ovanför honom fyller honom med en annan sorts panik. En panik som antingen vill förmå honom att fly eller bara darrande falla på knä, oförnögen att göra något. Men innan paniken hinner bestämma sig för nästa steg, börjar ett lugn sprida sig genom kroppen. De stora vingarna slår långsamt och dovt. Den kyliga luften från dem och de långsamma rörelserna suddar sakta, men effektivt, bort rädslan. Allt ska bli bättre. Allt kommer att lösa sig.
Den ser paniken sakta bytas ut mot ett nästan likgiltigt ansiktsuttryck som sen ger ifrån sig ett litet leende som vittnar om att mitt i avslappningen finns ett hopp. Den ler tillbaks. Mot månen är dess ansikte helt svart, men den är säker på att mannen kan se den le. Försiktigt sjunker den ner mot marken med utsräckta armar. Mannens kropp visar att han längtar efter omfamningen.
Mot månen syns siluetten av en varelse med vingar med något i sin famn. Ett moln letar sig framför och avslöjar sin form mot den vita lysande skivan innan det försvinner in i nattens mörker och gör sig enbart påminnt igen då det skymmer stjärnorna för de som tittar upp mot himlen inatt. De som tittar upp får ikväll se något annat också. Något som inte är ett moln. De alltför komplicerade formerna avslöjar det och om de klarar av att tänka efter mitt i sin förvåning skulle de också se att det inte glider fram som de andra molnen gör.
Mannen har aldrig känt sig så omfamnad förut. En trygghet sprider sig genom hans kropp och han tänker att det måste vara såhär det känns när man är nyfödd och rädd för världen får ligga i sin mors varma famn. Hans tankar på det som hänt tidigare ikväll finns inte längre. Allt kommer att lösa sig. Han tittar upp mot dess ansikte. Han kan inte uskilja några detaljer i ögonen. Den varma glöden från dem döljer allt annat. Och bakom slår de vita vingarna långsamt.
Den tittar lugnt på mannens ansikte. Tacksamheten i deras ögon är det han tar med sig varje gång. Hållandes mannen i en arm, låter den sin hand sakta glida över hans ansikte. Ner förbi halsen till bröstet. Ett varmt hjärta skickar sina slag genom bröstbenet och virbationerna känns mot dess handflata. Det slår hårdare och hårdare, men också långsammare. Den för in handen och den varma insidan väcker liv i dess eget hjärta. Ånga stiger upp i natten och avtecknar sig mot månen. Slagen känns inte längre genom bröstbenet. De känns direkt mot handen. Den sluter näven och kramar hårt. Ångan för dofter upp i dess näsborrar, ljudet letar sig in i öronen och känslan av liv som slocknar fyller den med upprymdhet.
Mannen känner den varma handen leta sig in hans inre. Känslan av tacksamhet och lugn blir ännu större. Den fruktan han tidigare känt minns han inte ens. Handen hör hemma där. Livet är inte längre hans och han behöver det inte längre. Hans tankar av tacksamhet vill skapa ord som munnen ska uttala för att varelsen så att den förstår. Men han hinner inte.
Inga ord behövs. Den förstår ändå. Det är likadant varje gång.
Finally
Jag återkommer.
Min tur nu, eller?
Jag är så trött. Och jag vet inte om jag klarar av att gå och lägga mig. Min hjärna är uppspelt trots att den inte fungerar. Dagens stressmoment försvann inte med två öl. Jag tror inte att de försvinner med tre eller fyra heller. Så jag tror jag slutar med alkoholen för ikväll. Den här dagen har varit fullspäckad. Mer fullspäckad än den behövt vara. Schemafelaktigheter förstör mina dagar. Det är inte kul att inleda lektioner med att springa runt i skolan och samla in elever som är på olika ställen beroende på att deras schema säger en sak, en lapp i receptionen en annan och jag en tredje sak. Och värre blir det då min sal är upptagen av andra och jag står med en grupp elever som ska ha lektion. Första gången idag lyckades jag lösa det, men lektionen blev verkligen inte bra. Jag tror jag lyckades få svaga elever att känna sig ännu svagare. Andra lektionen ställde jag in i vredesmod framför eleverna. Att hitta ett nytt klassrum för en hel klass på typ trettio sekunder är nästintill omöjligt. I alla fall den tiden på dagen. Dessutom är det inte mitt jobb. Har jag inte min sal, så har jag inte min lektion. Dagens bästa beslut.
Inte ens min elgitarr har kunnat få mig på andra tankar ikväll och då är det nåt allvarligt fel.
Jag är trött.
Jag har ätit för mycket och mår dåligt.
Jag har druckit öl till ingen nytta.
Musiken i min lägenhet lugnar mig inte som den brukar.
Tystnaden funkar ännu sämre.
Och jag borde gå och lägga mig.
Ska väl göra det snart.
Imorgon känns det säkert bättre.
Sugluva
Schemakrockar, skitsalar och ett djävla spring.
Nu ska jag hem och ta en öl.
Still mourning
Det finns så många vackra människor. Det blev så uppenbart igår på Tech Noir. Jag vill ha dem allihopa. Omge mig med dem och känna att jag har en plats i världen där jag verkligen hör hemma. Kvällen var trevlig om än lite kort, så jag kände mig inte direkt tillfredsställd när jag kom hem. Men jag ville inte stanna ensam och mina vänner hade verkligen ett gott skäl att gå hem. Så gårkvällen blev en provsmakning av vad framiden kan erbjuda och medveten om det somnade jag som vanligt med kläderna på och den här gången med musik på i hörlurarna.
Men så idag kryper det på mig igen. Den djävla känslan av att vara ensam. Och inte blir det bättre av att jag är lite bakfull. Dagen efter brukar jag vara hyfsat socialt inkompetent, men ändå vilja vara social. Men det känns inte som att det kommer att bli ett problem att vara socialt inkompetent idag. Det finns säkert vänner jag skulle kunna hälsa på, men det är inte riktigt det jag är ute efter just nu.
Jag saknar verkligen att ha en vän i närheten att bara krypa ihop med i min soffa och sitta hela dagen framför filmer och pizza. Båda lika bakfulla. Båda på samma plan. Båda med samma behov.
Ensamhet kan vara oerhört skönt och med ett jobb som hela tiden kräver social aktivitet så kan jag vara väldigt nöjd med att bara få vara för mig själv. Det är när ensamheten inte är självvald som den kryper in i min hjärna och slår rot. Sen sitter den där och förpestar mitt liv tills något kommer in i det igen. Oförmögen att själv slita sig ur den sitter jag i väntan på att någon ska komma till min räddning. Nån som i sitt liv upptäckt tid för mig och vill utnyttja den.
Den här helgen har givit stunder av glädje, men på det stora hela har den inte varit särskilt upplyftande.
Tur att jobbet börjar igen imorgon.
Jag håller på att bli min far.
Why are you always mourning?
Drömmar kan följa mig hela dagar och lämna en pirrande känsla. En känsla av att det som upplevdes under natten i någon del av mig var verkligt. Tankar om att föra ut drömmen i verkligheten leker i min hjärna länge den dagen. Men jag gör aldrig det. Åtminstone inte hittills. Drömmar är en sak. Verklighet en annan.
Nattens besök in i mina tankar gav mig sällskap. Mina tankar såg till att jag inte var ensam under några timmar. Känslan höll i sig när jag vaknade som det brukar. Men nu börjar den försvinna, snabbare än vanligt. Minnena från natten finns kvar, men insikten att sällskapet var en illusion tränger sig in i mig, lyfter fram verkligheten för att göra den ännu tydligare och lämnar den väl synlig var jag än försöker vända mig.
Så hur resten av dagen kommer att te sig vet jag inte. Troligtvis kommer jag ur allt genom att fly från lägenheten, lyssna på musik och promenera. Försöka byta ut de inre intrycken mot yttre. Med en viss försiktighet.
Ett liv i konstant yttre glädje skulle ta livet av mig. Inte bokstavligt, men det skulle suga livet ur mig och kvar skulle enbart existens finnas. Jag förundras över de människor som ständigt visar upp ett glatt yttre. Hur kan de leva så? Kan de hantera livets motgångar på ett bättre sätt än mig eller lever de i självförnekelse? Samlar de på sig så mycket skit som göms undan att de en dag inte kan gömma mer och allt väller fram som innehållet i en överfull garderob? Vad händer då?
Mitt mörker finns i mig och kommer alltid att finnas där. Att förneka det vore att döda mig. Att accepera det, låta det komma upp till ytan och hanteras med den respekt allla känslor förtjänar ger mig liv. Och ger mig möjlighet att uppskatta ljuset i mitt liv ännu mer.
Solen skiner.
Jag går ut.
