Det finns tillfällen då den helvetes djävla sanningen bankar på dörren. Trots idoga försök att stänga den ute med alla möjliga lögner som man drar för sig själv. Helt plötsligt står den där och flinar en i ansiktet.

Alla vänner till trots, så kan jag inte blunda för att det finns tillfällen då jag känner mig förbannat ensam. Oftast när det handlar om att vilja gå ut och festa. Jag försöker blunda för det och ger mig ut på egen hand för att lyssna på musik jag älskar, dricka en öl eller två och dansa till just den där musiken jag älskar. I den mest naiva delen av hjärnan blir detta till sanning. Det är så det ska bli.

Men väl på plats blir det inte så. Istället blir det plågsamt uppenbart bland alla sällskap som är ute att man är ute ensam och saknar nån att umgås med. Så man dricker öl, står vid dansgolvet och tittar. Tittar och föraktar sig själv mer och mer för varje dansvänlig låt som passerar förbi. Tills man till slut får nog av att plåga sig själv och går hem. Ensam. Lika ensam som när man kom.

Och om några veckor börjar jag ljuga för mig själv igen.

Cirkeln är sluten. Och den kommer att slutas fler gånger.