Religiösa människor fascinerar mig. Väldigt mycket beroende på att jag själv inte ser mig som religiös och att andra hittat en annan väg i livet är intressant. Men som utomstående väcker religiositeten onekligen en del frågor. Som uppvuxen i ett samhälle präglat av kristendomen är det oftast den som blir målet för mina funderingar.

Att människor finner en väg i livet som de trivs med och som gör dem lyckligare är fantastiskt. Så många söker utan att finna något, så det är bara att glädjas för deras skull. Och kristendomen är en religion vars grund ligger i Jesus som predikade kärlek, förlåtelse och tolerans till folket.  Det finns en hel del mysig hippiefarbror över Jesus som är trevligt även för en utomstående att ta del av. Problemet med vissa delar av kristendomen är dock att det verkar som om just Jesus sedan länge marginaliserats. Det handlar fortfarande om kärlek, men enbart kärlek gentemot de som passar in i ens världsbild. De som inte passar in ses inte på med kärlek och tolerans.

En av grundtankarna inom kristendomen är att det är Gud som dömer levande och döda, med Jesus vid sin sida, men bland de mest högljudda anhängarna finns det väldigt många som själva utropat sig till Gud och Kristus. Förlåtandet, toleransen och kärleken är som bortblåst. Passande stycken grävs fram ur biblar för att rättfärdiga det egna hatet med motivationen att allt i bibeln är sanning och det som man ska leva efter. De stycken som motsäger deras egna livsstilar pratas det rätt lite om.

Som utomstående med åtminstone lite koll på religionen framstår det som så motsägelsefullt när dessa fördömande extremister hotar med en plats i helvetet med ens namn på trots att det är Gud och ingen annan som ska döma ut ett sådant straff. För att vara goda kristna framstår de i mina ögon som väldigt måna om att säkra sig en egen plats i helvetet. För hur kan hat och intolerans vara något annat än Satans gebit? Det är definitivt inte Jesus.

Det som irriterar mig mest är hur religiösa dårar så ofta får gå oemotsagda. De citerar ett väl valt stycke ur Bibeln, gärna Gamla Testamentet, och kommer undan med det i en dimma av religionsfrihet. Vi icke-religiösa tolererar deras utspel i alltför hög grad just för att vi trots allt vill att alla ska kunna tro på vad de vill. Vi har ju valt att inte ha någon tro, så då måste det vara okej att välja en tro och de idéer som följer med. Men det måste ändå vara tillåtet att ifrågasätta innehållet och det borde göras oftare.

Denna brist på ifrågasättande blev smärtsamt uppenbar inför riksdagsvalet förra året. Det parti som verkar komma undan med mest inom den svenska politiken är Kristdemokraterna. De kan utan problem skicka ut broschyrer där de stoltserar med uttryck som att alla människor är lika värda och moral och solidaritet. Sen i nästa minut kan de stå i tv och vara emot homoäktenskap och homoadoptioner. Tydligen är partiets ansikten utåt uppdelade i två grupper; en som står för alla människors lika värde och rättigheter som sköter utskick och en grupp som tycker att alla är lika värda, bara att vissa är lite mer värda för att citera Djurfarmen, och det är de som syns i debatter med mera. Och allt i moralens och etikens namn. Som utomstående måste jag erkänna att Kristdemokraterna skrämmer mig. Deras hyckleri får gå oemotsagt och ingen vet egenligen vilket ansikte de ska visa när de väl kommer till makten. Nu sitter de vid makten och har än så länge inte hörts så mycket, men framtiden oroar mig.

Något annat som intresserar mig när det gäller religion är varför man är just anhängare till en viss religion men inte en annan? För vissa så föds man in i det och just den religionen blir den som gäller, men vad är det som får en att förkasta alla andra religioner? För ska man se på det logiskt, så oavsett vilken religion man tillhör, så tror fler människor inte på den religionen utan en annan. Men att blanda in logik kanske är dumt. Tro och logik är inte direkt två ord som hör ihop.

Men förkastandet av andra relgioner är faktiskt något som förbinder oss ateister med de troende för det gör vi alla. Om vi för enkelhetens skull säger att inom alla religioner finns sammanlagt 100 gudar. Som ateist tror jag inte på nån av de hundra gudarna. Men som kristen tror man inte på 99 av de gudarna. Jag tror att om man tittar på anledningen till att kristna inte tror på 99 av 100 gudar, så finner man också svaret till varför ateister inte tror på den återstående. Sen får man förstås inse att det säkert finns religiösa som tror att alla gudar existerar inklusive ens egen. Men jag tror inte de är i särskilt stor majoritet.

Avslutningsvis vill jag återigen poängtera att jag tycker att människor som funnit en religion som gör dem lyckliga och som lever ett kärleksfullt liv ska fortsätta med det. Det är viktigt att vara lycklig. Men det är när man själv tar över rollen som gud som det blir obehagligt.

Amen.

Ps. Författaren Graham Greene presenterar en rätt intressant teori kring Marxs åsikt om religionen som ett opium för folket, vilket har i kommunistiska stater tolkats som att religionen är en drog. Men i boken Monsignor Quixote framhåller huvudkaraktären, prästen Quixote, att Marx skrev sitt manifest i en tid då opium även användes som bedövningsmedel. Och religionen som bedövningsmedel gör den till en nödvändighet och inte ett gift.