Så har man återigen hamnat där. Eller här rättare sagt. Det är fredagkväll, vilket idag faktiskt inte har något med saken att göra. Förutom att det är just kväll och jag är så trött efter första riktiga jobbveckan. Men jag är inte bitter för att jag sitter hemma i min lägenhet ensam en fredagkväll.

Tidigare ikäll var jag och några kollegor i Drottningsholms slottspark och avnjöt en brittisk teatergrupps tolkning av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Och jag menar verkligen avnjöt. Vi var ett förhållandevis litet sällskap som letat oss in till mitten av slottsparken och omgivna av höga häckar och buskar fick se en mycket underhållande Shakespearetolkning. Tankar om slottsparkens likhet med labyrinten i The Shining var som bortblåsta efter den första scenen avklarats. Ingen galen Jack Nicholson skulle komma ut ur buskaget och sätta en yxa i bröstkorgen på mig. Istället satte underbara skådespelare spår i mitt hjärta.

Ett fåtal gånger har jag under mit liv upplevt någon form av kultur som får mig förälskad. Inte i något speciellt, men samma känsla som när jag är förälskad uppstår och jag känner mig upprymd och tillfreds med livet. Ikväll var en sån kväll.

Jobbveckan avslutades också bra. Att sluta jönsa runt med administration och annat skräp gjorde mig gott. Att få jobba med det jag trivs med -- att vara lärare -- ger en hel del tillfredsställelse och jag kunde gå hem nöjd med mig själv idag.

Sen så blir det ju inte sämre av att jag bokat tid hos min tatuerare för nästa projekt. Nu djävlar ska det gaddas.

Mörker är underbart. Men ibland behövs en del lättsamt ljus också. Om inte annat för att verkligen uppskatta mörkret.

Nu ska jag ta en tidig kväll. Synthklubb imorgon.

Come lie next to me.