Det är egentligen läggdags tycker min kropp. Lite i alla fall. Den känns rätt trött, men samtidigt är jag alldeles för rastlös för att sova. Och inget bra på TV heller. Det verkar som att ju fler TV-kanaler man skaffar desto mer finns det att inte se.

Så nu ligger jag här i min säng och bloggar lite. Dagen har kantats av en liten, men ihållande baksmälla som är resultatet av en kväll på synthklubb igår. Det var väldigt trevligt och en massa vackra människor. Mitt nyfunna intresse för synthmusik fick sig en rejäl morot och nu vill jag hitta mer bra elektronisk musik.

Den lilla baksmällan till trots, så tog jag mig faktiskt ut idag. Det har ju varit Pride-vecka här i stan och tidigare år har jag varit bortrest, men idag fick jag äntligen se den där paraden och min spontana reaktion är att det var en djävulsk massa bögar, flator och transor som hade roligt i centrala Stockholm idag. De såg ut att ha kul i alla fall och det var inte utan att man kände sig lite utanför som åskådare.

Förutom alla vackra människor i tåget, så var det mest spännande vilka som fick flest applåder. Gaypoliser och gaymilitärer applåderades rätt rejält. Gaylärare applåderades inte lika mycket och det finns något betryggande över det. För anledningen till att vissa grupper applåderades mer än andra hade självklart att göra med hur hbt-fientlig deras livsmiljö var, åtminstone enligt våra fördomar. Men jag personligen tror att det ligger nåt i de fördomarna. Det är nog svårare att komma ut som polis eller militär. Och om man ska gå efter applåderna, så är det lättare att komma ut som lärare vilket jag tycker känns betryggande. Även om det säkert är svårt för en lärare också.

En annan grupp som applåderades mycket var föräldrarna till hbt-personerna. Och jag vet inte riktigt om jag kan sälla mig till den skara beundrare som ivrigt slog ihop händerna. Det är klart att det är bra att de är stolta över sina barn, men är det inte det man ska vara som förälder? Och ska man inte vara stolt över nåt annat än sitt barns sexuella läggning? Jag undrar om min mor är en "Stolt morsa till en heterosexuell son"? Så det känns lite konstigt att man applåderar föräldrar för att de är just föräldrar. Det kan väl inte vara som så att vi känner för dem och vet att de gått igenom en svår prövning och till slut fattat rätt beslut? Ens barns sexuella läggning ska väl inte vara en prövning? Är det så viktigt för föräldrar att deras barn blir kära i nån av motsatt kön? Räcker det inte med glädjen över att ens son eller dotter är kär?

Men på det stora hela var paraden en trevlig tillställning som kunde bli lite långrandig emellanåt, men det dök alltid upp nån liten ljusglimt i form av nån läcker transa eller guldfärgade flator. Det är svårt att inte bli långrandig i en parad med 50 000 deltagare och samtidigt gör det inte så mycket. Deltagarna verkade ha roligt och det var kanske det som var det egentliga syftet. Sen är det upp till oss åskådare om vi vill titta på.

------------------------

Nu ikväll har jag sett en film om en engelsk småstad där allt inte är så perfekt och småstadsaktigt under ytan när allt kommer omkring. Och det är nog sällan det. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaks på två kursdagar i Söderköping för två år sedan. Söderköping är en sån där stad som är lugn och alldeles vedervärdigt vacker och perfekt på alla sätt och vis utåt. Det är en yta som är så välpolerad att den måste dölja något rejält oroväckande. Man skulle vilja ta och gräva lite i de där perfekta rabatterna och se vad man hittar.

Yta är ett spännande ämne. Det är rätt oviktigt för oss när nån frågar oss om det. Det är alltid insidan som räknas. Och ändå spenderar vi ofattbara mängder tid för att polera upp vår yta så mycket att vi inte råkar visa de fula delarna av vår insida. Så vi kan ju faktiskt ta och skippa skitsnacket bara ikväll: yta är förbannat viktigt. Så viktigt att vi hellre tar en vacker yta med några skavanker på insidan än en ful yta utan skavanker på insidan. Vi är visuellt orienterade, vi har ögon som hela tiden används och något vackert är vackert hela tiden vi ser på det. Det fina inre måste ut genom tal eller handlingar. Det kräver mer aktivitet. Både från den som visar upp och den som ska ta emot.

Nu tror jag att jag är trött nog för att sova också. Så då tar jag väl och gör det.

God natt.