Det var som på film
En bro har rasat i USA med ett antal döda och bilder som kablas ut i världen av stora betongstycken och bilar som ligger utspridda över området. En svensk nyhetssida har ett uttalande från nån svensk på plats. Ett citat från det uttalandet får bli rubrik för intervjun. Ett citat som man ser om och om igen då något förhållandevis stort i katastrofväg inträffat: "Det var som på film".

Terrordåden 11 september 2001 i USA beskrevs ibland på samma sätt av de som bevittnade dem och när något stort exploderar dyker kommentaren upp igen. Ett lysande bevis på filmens genomslagskraft kontra andra sätt att berätta historier. Och vi vet direkt vad det innebär när vi hör kommentaren; nånting stort har inträffat av katastrofartad karaktär. Det är som på film. Det är vad film är för den stora skaran; något som visar stora saker som inträffar som kanske skulle kunna inträffa i verkligheten och när de gör det är det som på film. Jag har fortfarande inte påträffat något vittne till en mindre händelse som sagt att det var på film. Ingen som har fått bilen stulen säger att det var som på film och tänker på Gone in 60 Seconds, ingen som gjort ett börsklipp refererar till Wall Street och ingen som ser nån som gråter tänker på i stort sett alla filmer med Helena Bergström.

Fast ibland fungerar uttrycket för vissa för att beskriva något som är raka motsatsen till en stor katastrof och det är det andra som film är för en stor skara människor; romantiskt. När ett möte med en annan människa varit sådär sliskigt, perfekt romantiskt och sveper iväg personerna till en plats med blommor där de kan älska (INTE knulla) i motljus så är det som på film. Helst ska man höra en smäktande ballad sjungen av en amerikansk pop-countrysångerska.

Däremot kan man hänvisa till specifika filmer och media gör gärna det av åtminstone två anledningar. Det ena är just att filmer är en sån stor del av vår gemensamma kunskap att om man i en hotellrecension hänvisar till Pang i bygget (Fawlty Towers) med John Cleese vet vi att vi inte ska bo där, men att detkan vara en roande recension att läsa. Den andra anledningen är för att visa på någon sorts influens från en film. Ett rån som genomfördes, eller skulle genomföras i Sverige, för flera år sedan sammanföll med actionkomedin Money Train där två personer ska råna ett tåg som fraktar pengar. Om personerna som planerade rånet ens sett på filmen verkade ingen veta, men just den specifika filmen lyftes fram i nån sorts moralpanik trots att filmer om tågrån nästan är sin egen underkategori i westernfilmerna.

Fenomenet återkommer då våldsbrott begås och då kommer även andra influenser in, gärna av den karaktären att de står lite utanför det som den större delen av samhället konsumerar eller utövar. Skräckfilmer är en given måltavla, men det blir även musik av artister som verkar lite farliga och gärna sjunger om andra saker än vacker kärlek, en dag på stranden eller en fisketur. Rätt orättvist, för vem vet, kanske har Per Gessle bidragit till utfiskningen av vissa svenska insjöar. Rollspel finns också i den elaka skaran, gärna lajvrollspel. För att ta en annan roll och agera ut den i ett spel som dessutom är våldsamt kan ju vara skadligt. Om det vore fallet, borde man nog förbjuda skådespelare från att spela i Hamlet eller åtminstone ha långa samtal efteråt så inte de går hem och tar livet av sin farbror.

Ja, det känns ju för djävligt
"Bruket" på nån ort ska läggas ner, en hög chef har fått en löneförhöjning som heter duga eller svartarbetare tar jobben vid ett kommunbeställt bygge. En journalist skickas ut för att intervjua arbetarna när de kommer ut från den nedlagda fabriken efter beskedet och ställer den obligatoriska, och kan synas totalt onödiga, frågan: "Hur känns det en dag som denna?" Och svaret blir alltid:
"Ja, det känns ju för djävligt."

Det är inte utan att man undrar hur många timmar det-känns-ju-för-djävligt-svar som finns i arkiven hos tv-kanalerna. Det skulle nog räcka till en schysst dvd-box i alla fall.

Men det intressanta är kanske inte svaret utan det är frågan som bör angripas. För allt den intervjuade gör är ju att svara på en fråga från en reporter. Så varför ställa frågan? Är det för att det finns nån outtalad önskan om att vara det första nyhetsprogrammet som får ett annat svar? "Jo, det kanske är lite tråkigt, men som det rådande världsläget är så har man ju full förståelse och jag ser faktiskt fram emot att få ta lite tid för mig själv och min familj. Vi har lite pengar undanstoppade och tänkte unna oss en längre seglats när barnens sommarlov börjat för att sedan starta eget i höst. Om du frågar de andra arbetarna, ska du se att de känner likadant."

Hur skulle vi ställa oss till ett sånt svar? Skulle det ens sändas egentligen? Det stämmer nog inte överens med den vinklingen som reporten tänkt sig på reportaget. Nej, faktum är nog att det ska kännas "för djävligt" och även om kommentaren i sig inte har något nyhetsvärde bland de tittare eller läsare som besitter även den minsta gnutta empati så handlar det om känslor. Det mesta handlar om känslor och inte nyheter. En av kvällstidningarna visade en stor bild på en totalkvaddad bil med en liten hund sittandes framför den. Rubriken fick oss att förstå att hunden mirakulöst överlevt kraschen. Sen att matte och husse också mirakulöst överlevt framgick av den mycket mindre bildtexten och nämndes mest i förbifarten. Det kan inte bli mer tydligt gällande känslans vinst över nyheten. Så om känslor ofta är viktigare än nyheten (för vi kan ha vetat om "nyheten" långt innan eller så är vi alldeles för vana vid den typ av händelser) så kanske svaret är en nödvändighet.

Det är klart det känns för djävligt.

Det är så intressant med dialekter
Som härstammande från Dalarna är det vanligt att ha en dialekt som andra känner igen och kan placera rätt fort. Jag har inte en särskilt grov dialekt. I alla fall inte när jag inte är i Dalarna eller pratar med nån släkting på telefon. Men det hindrar ändå inte dagens sista kommentar från att fällas. För oavsett om man har en dialekt eller borde ha en så kommer den till slut.

"Det är så intressant med dialekter."

Jag har fortfarande inte stött på nån i ett sällskap som då sagt att de är rätt likgiltiga till det. Alla nickar instämmande och de börjar diskutera de roligaste och de hemskaste dialekterna. Som språkintresserad känns det inte så mycket som ett genuint intresse för dialekter och språk utan mer som en freakshow. En konstig fascination över att de läten som andra häver ur sig är samma ord som de själva producerar med något annorlunda läten. Hur kan det vara så? Lyssna så roligt han låter. Så bonnigt. Så stroppigt. Så grötigt.

Men om det nu är så intressant med dialekter, varför då inte ta en kurs eller två i lingvistik? Studera fonemen och morfemen som utmärker olika dialekter. Och varför stanna där? Studera olika språk, för när allt kommer omkring så existerar språk och dialekter i mångt och mycket av samma anledningar: geografiskt åtskilda grupper med människor.

Intresset för dialekter, men ointresset för andra språk är också en fascinerande sak. Man skulle kunna tycka att språk i största allmänhet vore intressant. Men det är sant, då måste man ju lära sig att förstå det nya språket först. Med dialekter förstår man det mesta och kan sen skratta litegrann åt de dialektala ord som är annorlunda från den så kallade rikssvenskan. Som i Norgehistorierna; "guleböj" och så vidare. Och norska är ju egenligen nästan som en skandinavisk dialekt om man jämför norska med exempelvis dialekter i dalarna och värmland som skiljer sig lika mycket från svenskan. Antagligen är det därför norskan ibland hamnar i samma kategori som de intressanta dialekterna.

Så det där intresset för dialekter verkar mest vara en form av lyteskomik, om än en rätt oskyldig sådan. Man kanske skulle slippa diskussionerna om man verkligen började prata om geografisk åtskillnad, morfem och fonem. Det tål att testas nästa gång den pseudointelektuella diskussionen tar fart i ett sällskap nära mig.