Jag vet inte vad som dominerar mitt sinne mest just nu. Kanske är det tröttheten. Kanske är det nedstämdheten. Det enda jag är säker på är att de är ett formidabelt par. De hjälper verkligen varandra på traven. Så jag verkar bli tröttare och mer nere vad kvällshelvetet lider.

De här humörsvängningarna börjar bli djävligt påfrestande. För varje gång man gör något roligt så får man inte njuta av det till fullo efteråt utan det ska alltid komma nåt djävla mörker och våldföra sig på ens glada humör, mörda det, stycka upp det och lämna det i plastsäckar längs parkeringsplatser i länet.

Det här kommer nog att hålla i sig ett tag till. Tampas med en del underbara minnen som helt plötsligt vänder sig mot mig och äter mig levande.

Min insida hoppar av glädje och förtärs. Allt inom loppet av ett par minuter.

Djävla kuk också.