Mitt humör har verkligen gått upp och ner på sistone. Ena stunden kan det vara toppen och fem minuter senare är det botten. Dessutom för det mesta så håller det sig strax under okej. Det går att uthärda, men man vill gärna må bättre.

Det är en vecka kvar på semestern och just nu känns det som om jag bara släpar mig igenom dagarna, oförmögen att ta tag i nåt och enbart väntandes på att jobbet ska komma igång så andra ger mig saker att ta tag i. Just nu känns det som om det bara handlar om överlevnad. Inte så att jag vill ta livet av mig, utan en slags mental överlevnad. Klarar jag av de återstående dagarna så kommer allt att bli som vanligt igen. Inbillar jag mig i alla fall.

Jag fyller år imorgon och det borde kanske firas på nåt sätt. Eftersom jag var den som bestämde att jag skulle förlösas just 12 augusti. Dessutom är det min sista födelsedag som tjugo-nånting. Nästa år blir det trettio. Trettioårskris? Inte så mycket.

När jag var i början på mina tjugo-nånting så skrämde trettioårsdagen mig rätt rejält. Framförallt var det vuxenlivet som skrämde mig. Alla vuxna omkring mig kändes så annorlunda från mig. Alla de vuxna jag vuxit upp med kändes så långt ifrån den jag var. Fram tills dess var det min enda rejäla insyn i vuxenvärlden och på nåt sätt så kändes det som att jag skulle sakta men säkert införlivas i den skaran.

Att bli vuxen enligt den bild jag hade innebar att man började klä sig i kläder från Dressman och om man var verkligt ungdomlig, så kunde man plocka upp en "rockig" t-shirt från Jack & Jones. Och jag som precis börjat hitta min stil. Som tur var så kom det folk till min räddning.

Under min lärarutbildning blev jag vän med personer som redan passerat det där trettiostrecket, hade barn och var i mina ögon vuxna. Och i alla andras ögon verkade det som. Men de var inte som de vuxna jag hade haft omkring mig. Så tydligen fanns det andra vägar. Mina vänner är inte nödvändigtvis som jag, men de har vidgat mitt vuxenbegrepp rejält. Eller rättare sagt, de har krympt det som fan.

För att vara vuxen för mig nu innebär väldigt få saker. Jag vet att jag tagit upp detta i ett tidigare inlägg, men lite repetition skadar inte. Speciellt som jag tror att människor inte orkar läsa igenom alla mina långa inlägg och lägga allt på minnet.

För min del, som inte har nåt fysiskt eller mentalt handikapp, så handlar det om att kunna ta hand om sig själv och gärna andra runt omkring en när de behöver det. Man behöver själv tas omhand ibland också.

Sen så föreligger ett visst ålderskrav i vårt samhälle. Det verkar som att man blir vuxen vid ungefär tjugo om man inte pluggar vidare. Då ser det ut att skjutas lite framåt. Anledningen har nog att göra med om man pluggar eller jobbar. Såtillvida man inte jobbat först och tillskansat sig vuxenbenämningen och sen börjat plugga.

Därför känns det inte särskilt hårt att bli trettio nästa år. Jag har vänner som passerat trettiofem och lyssnar på hårdrock, klär sig i svart och njuter av kannibalfilmer. Jag har vänner som är yngre än mig som har barn, villa och klär sig i kläder från Dressman och Jack & Jones.

Så till det fåtal människor som fortfarande frågar mig när jag ska bli vuxen, så kan jag hälsa att jag redan är det och har varit det ett tag. De flesta har redan insett det dock.

Och till er som definierar vuxen som ett mycket större begrepp än det är, kan jag säga att det är det inte. Era valmöjligheter är oändliga. Leta och finn den väg som passar dig. Om andra skaffar villa, barn och gifter sig är det helt okej för dem. Om det inte är okej för dig är det helt i sin ordning att skippa det. Du har en egen vilja. Använd den.

Gud, ytterligare en predikan. Nåja, det är väl lika bra att få det ur kroppen innan jag ska tillbaks till jobbet. Jag försöker hålla mina predikningar till ett minimum även om det bubblar i en ibland.

Jag ska ju göra världen till en bättre plats och då räcker det inte med att kunna matte och engelska. Men att predika är inget jag egentligen vill. Däremot att få elever att inse sina valmöjligheter och sen bygga ett eget liv utifrån det. Och inte nån annans liv. Inte ens mitt eget.

Då tror jag att jag ska ta tag i livet. Inte en till dag med denna helvetes självömkan som gör mig helt inkapabel att umgås med vänner.

Kuken på er!