Fan, jag hatar att känna såhär. Mitt liv ligger i nån annans händer just nu. Till allldeles för stor del för att det ska kännas hanterbart. Det är kallt, jag är trött och imorgon måste jag nästan helt och hållet förlita mig på min improvisationsförmåga. Det är strul med grupplistor och scheman. Livet susar runt i huvudet på mig med en sådan fart att jag inte kan fånga något överhuvudtaget.

Imorgon ska jag ha terminens första lektioner och inte ett skit känns förberett. Inget är planerat. Andra saker har kommit i vägen och livet har nästan levts timme för timme och ibland har inte ens det fungerat. Det har slitits och ryckts i mig och när jag väl fått tid över har jag suttit apatiskt och stirrat framför mig eller flytt bort till nån hemsida där jag kunnat spela nåt spel eller se ett eller flera videoklipp.

Till råga på allt borde jag fixa lite hemma också, men jag är alldeles för trött och jag vet att inatt blir det samma sak som de senaste nätterna. Dygnshelvetet går inte att vända till jobbtid utan man går och lägger sig sent och väcks tidigt, trött och illamående.

Det är nu jag är som mest sårbar. Det är nu jag verkligen känner mig så förbannat ensam. Då jag bara vill krypa ihop nära någon som är varm och kan ge mig det lugn jag inte kan ge mig själv.

Jag behöver nån nära mig just nu.
Jag behöver en kram.
Och någon som tror på mig.

Fan.