Klockan är strax efter nio och det är redan mörkt ute. Det är inte utan att det lockar till en liten promenad med tung, mörk musik i lurarna.

Det är nåt särskilt med sommarnätterna. Speciellt de som börjar inträffa nu. Det blir mörkt rätt tidigt och det är fortarande varmt nog för att inte behöva pälsa på sig en massa extra lager.

Det kan vara Iron Man-riffet. Nånting lockar mig ut  i mörkret mer än vanligt. Tyvärr skulle det också kunna vara disken som måste hanteras. Men ikväll lever jag i förnekelse. Just say no... to dishes.

En halv arbetsvecka har gått och det kliar lite i mig. Det är skitkul att träffa alla igen och jag mår verkligen bra av att få klämma och känna på mina kollegor. Men det blir lite för mycket ljus. Och framförallt för lite mörker.

Efter en arbetsdag som denna kommer jag hem rätt utmattad. Mest beroende på sömbrist för det djävla dygnet vill inte vända sig. Så jag orkar inte sjunka in extremfilmernas och den dystra musikens värld. Vill låta den omge mig, sjunka djupare in i dess famn och vaggas fram och tillbaks. Människor som slits i stycken, piskas och förnedras. Sånger om saknad, desperation och ilska. Ett lugn inom mig. Eller en upprymdhet. Vad som helst. Bara det blir balans.

Det är väl som med alla behov och beroenden antar jag. När man under ett par veckor omgett sig med sitt bruk eller missbruk mer än vanligt, så blir det svårare att återgå till något sorts normalstadium.

Hej. Jag heter Wolverine, och jag är mörkermissbrukare.
HEJ, WOLVERINE!