You are free, to do as we tell you
Statens biografbyrås chef hoppar av sitt jobb och diskussionen om filmcensurens vara eller icke vara tar fart igen. Mycket beroende på att hon, chefen, under hela sin tid som chef argumenterade för ett avskaffande av vuxencensuren. Trots att hon jobbat inom just den instans som haft det jobbet. Det gör henne till lite av en hjälte i mina ögon.
Trots att vi bor i en demokrati med åsiktsfrihet och yttrandefrihet så finns det alltid de som anser sig ha tolkningsföreträde gällande våra egna högst personliga värderingar. I vissa fall handlar det om områden där en viss likriktning är är nödvändig för att få ett fungerande samhälle och då stiftar vi lagar om dem. Men ofta handlar det om ett behov av likriktning inom områden där just likriktning inte är en social nödvändighet och där de olika åsikterna och värderingarna istället kanske är en förutsättning för det samhälle vi vill leva i.
De som skriker högst om censur och restriktioner är självklart de som inte drabbas. De vars konsumtion av kultur inte går stick i stäv med majoritetens kulturkonsumtion. Men det handlar inte enbart om att de inte drabbas. Det handlar också om en rädsla för det som man själv inte klarar av se eller läsa. Om man själv mår dåligt av att se en viss typ av film så måste det ju vara skadligt. Eftersom de flesta kanske trots allt har någon sorts föreställning om sig själv som normala så gör man ju samtidigt alla som avviker i intresse och beteende som onormala. Därifrån är inte steget så långt till att andra skulle vara sämre eller bli sämre genom vad de konsumerar.
Men till syvende och sist måste vi fråga oss själva - alla oss själva - om vi vill att andra ska fatta beslut om vad vi ser som vuxna medborgare i ett demokratiskt samhälle. Ska jag få se på våld om jag vill det? Ska jag få se på porr om jag vill det? Är det okej att se på såpoperor? Är det okej att se på nyhetsprogram?
Till de som nu tänker "jamen, det är ju skillnad på nyhetsprogram och porrfilmer" så har ni inte fattat nånting. Kan man förbjuda det ena, vad är det som hindrar att man kan förbjuda det andra?
Trots att vi bor i en demokrati med åsiktsfrihet och yttrandefrihet så finns det alltid de som anser sig ha tolkningsföreträde gällande våra egna högst personliga värderingar. I vissa fall handlar det om områden där en viss likriktning är är nödvändig för att få ett fungerande samhälle och då stiftar vi lagar om dem. Men ofta handlar det om ett behov av likriktning inom områden där just likriktning inte är en social nödvändighet och där de olika åsikterna och värderingarna istället kanske är en förutsättning för det samhälle vi vill leva i.
De som skriker högst om censur och restriktioner är självklart de som inte drabbas. De vars konsumtion av kultur inte går stick i stäv med majoritetens kulturkonsumtion. Men det handlar inte enbart om att de inte drabbas. Det handlar också om en rädsla för det som man själv inte klarar av se eller läsa. Om man själv mår dåligt av att se en viss typ av film så måste det ju vara skadligt. Eftersom de flesta kanske trots allt har någon sorts föreställning om sig själv som normala så gör man ju samtidigt alla som avviker i intresse och beteende som onormala. Därifrån är inte steget så långt till att andra skulle vara sämre eller bli sämre genom vad de konsumerar.
Men till syvende och sist måste vi fråga oss själva - alla oss själva - om vi vill att andra ska fatta beslut om vad vi ser som vuxna medborgare i ett demokratiskt samhälle. Ska jag få se på våld om jag vill det? Ska jag få se på porr om jag vill det? Är det okej att se på såpoperor? Är det okej att se på nyhetsprogram?
Till de som nu tänker "jamen, det är ju skillnad på nyhetsprogram och porrfilmer" så har ni inte fattat nånting. Kan man förbjuda det ena, vad är det som hindrar att man kan förbjuda det andra?
Kommentarer
Trackback
